Vad är det här för skit?! Varför känns som om ingen bryr sig om mig? Varför känns det som att jag misslyckas? Eller känns det överhuvudtaget som ett misslyckande...? Jag misslyckas totalt, men det känns annorlunda än annars. Annars brukade jag grâta och tycka sâ oändligt synd om mig själv som ju försökte och försökte och bara misslyckades jämt... Nu är jag bara förbannad! Förbannad pâ alla dem som bara ser vad jag gör fel och inte alls ser det som faktiskt är bra! Förbannad pâ att jag ljuger för folk om hur jag mâr bara för att jag tror att dem inte bryr sig och för att jag inte vill vara jobbig... Jag mâr inte alls sâ jävla bra som jag lâtsas göra!
Men varför lâtsas jag? Vad fâr mig att tro att jag mâste vara pâ ett bestämt sätt för att bli omtyckt? Jag förstâr inte det här? Kan man inte tycka om den jag verkligen är? Finns det inget bra eller fint hos den verkliga Ebba som gömmer sig bakom maskerna??? Kan inte hon fâ komma fram?
Just nu känns det som att jag bara är skit!!! Allt är skit! Jag är skit, mitt liv är skit, mitt förhâllande är skit och jag tror inget mer...
Det fanns en tid dâ jag trodde pâ en Gud... Dâ jag trodde att det fanns en Gud som tar hand om oss och älskar oss, som hâller oss i sina händer, som ser ner pâ oss med ögon fyllda av târar i sin sorg över det vi gjort med hans jord... En Gud som hämtar oss tillbaka när vi kommit bort... En fader som har en alldeles speciell och enastâende väg för var och en av oss...
Var tog den vägen? Jag har tappat övertygelsen... Jag kan inte be längre, jag berörs inte av det som stâr i bibeln, det säger mig inget när nâgon pratar om Gud... Undrar om jag verkligen var övertygad... Eller om jag bara lâtsades för att jag tyckte det lät bra... Det ger en ju ett innehâll och ett mâl i livet... Jag trodde meningen med livet var att ge vidare av den kärlek Gud ger oss, att följa Jesus, göra det han skulle gjort i alla situationer, att älska alla, även dem som är svin och att hitta den vägen Gud bestämt för oss...
Jag gör inte det längre... Jag har inget att hâlla mig vid...Min Gud har blivit sâ ogripbar... Han känns inte längre... Han talar inte, han verkar inte längre... Inte i mitt liv i alla fall...
Vad kan jag dâ tro pâ? Min egna kraft? Mitt förhâllande till min pojkvän som vill kontrollera mig och hindrar mig frân att leva mitt liv istället för att stötta mig, bara för att han är rädd att förlora mig... Det är klart det är skönt att nâgon behöver en och vill ha en... men vill han ha mig? Eller vill han bara ha nâgon?? Han skriver ju inte ens att han älskar mig längre i sina sms... Och är besviken för att jag bara kommer hem en vecka över nyâr... Det är skit!
Jag vill sâ gärna komma närmare mig själv... hitta vem jag är, vart jag är pâ väg, hitta mitt mâl, hitta min mening med mitt liv...
Jag tillhör bara mig själv, det är nog det jag mâste lära mig.... Jag är inte skyldig nâgon annan nâgot alls, men ändâ ska jag ju ta hänsyn till andra... Jag behöver ju andra människor... Nâgon som tycker om mig och ger mig en kram när jag behöver det och klappar mitt hâr... Och säger att jag är en fin människa...
Jag vill hitta mig själv som människa, som kvinna, som individ... Jag är unik och värd att bli älskad...
Men jag mâste först uppfylla det jag är skyldig mig själv innan jag kan möta världen och lâta världen möta mig...
Jag vet inte om jag kommer att klara av mitt liv... Snälla ha tâlamod...
Tack Oscar för lâtarna... Jag tar ât mig och försöker lära mig... Hur nu det ska gâ till... men vi fâr väl se... | |
|