Började falla...
| Dikten på bloggens startsida är av Eeva Kilppi och beskriver mitt liv perfekt. Men jag har inte kommit så långt. Känns som att jag bara faller och faller. Ett gult löv, det är jag det. Ni, vet ett sånt gult löv som faller av träden redan i juni, som liksom inte lýckas hålla sig fast vid trädet som ger det kraft att leva. Jag vet inte riktigt vad trädet motsvarar i mitt liv. Förmodligen har jag aldrig riktigt haft nåt tag att tappa, jag har väl alltid virvlat runt i luften, kanske fastnat vid ett annat löv ibland, sen fallit igen... Jag avskyr att falla... Någonstans sitter ändå hoppet kvar. Hoppet om att en dag förvandlas till den där fjärilen, som bara flyger iväg, försvinner, viktlöst, buren av silferna ut mot ingenstans... Vad jag längtar! Men än så länge är jag bara ett gult löv som faller, en bit bark som flyter på floden, eller kanske mer ett sjömärke ute på havet, jag är ju ändå inte fri... När kommer dagen då jag landar eller flyger bort? |
Kommentarer
Trackback