Misslyckad

Jag känner mig misslyckad. Denna vårtermin har jag lyckats ta 7.5 poäng av 30 vilket nu innebär att jag inte får läsa b-kursen såklart... Det är så olikt mig. Jag som alltid har lyckats, alltid varit duktig, alltid kämpat för att lyckas. Nu orkar jag inte. Jag har aldrig riktigt kunnat förstå dom som inte skriver sina uppsatser fastän dom har tid, alltid undrat varför folk inte bara tar tag i saker och ting. Nu är jag själv helt apatisk och tar inte tag i något, eller jo det gör jag ju, men ändå inte... Seminarieuppgifterna som jag fortfarande inte skickat in har jag vetat om, kämpat med sen april. Varför gjorde jag dom inte direkt? Varför satte jag mig inte ner och skrev de par sidorna som behövdes? Varför? Jag fattar inte, det är bara så himla onödigt. För nu sitter jag här och har ångest för att jag måste ha 15 poäng till för att läsa b-kursen och det vill jag så gärna för jag behöver, jag vill verkligen, hittade tillbaka till mig själv! Jag står inte ut med den eländigt stökiga Ebba jag är nu, det är bara inte jag! Okej, jag har kanske aldrig varit perfekt organiserad, eller superordentlig, men jag har ändå alltid haft koll på allt jag skulle göra och hann med en massa annat också. Nu då? Nu sitter jag här, tillbaka i Helsingborg, efter en och en halv vecka i Bern. Jag är helt slut, jättetrött fastän jag inte gjort något egentligen, har ingen lust att hitta på nåt, orkade knappt gå och handla... Det regnar och är allmänt trist. Jag saknar prinsen och är nervös inför att träffa honom igen på måndag, samtidigt som jag såklart ser fram emot det minst lika mycket som ett barn ser fram emot julafton. Det är knappt 5 veckor sen vi sågs sist. Alldeles för länge för ett så ungt förhållande, hoppas det blir bra ändå... Borde tala om för mina föräldrar att jag missat att tacka ja till kursen som jag var villkorligt antagen till, men dom lever fortfarande i den perfekta illusionen att jag är "jätteduktig" och "klarar av det här jättebra" och säger bara att jag är intelligent och smart och fin och duktig och att det säkert kommer att bli jättebra... Dessutom saknar jag nu också mina schweiziska vänner som jag träffade förra veckan och i början av denna. Kände verkligen att dom bor kvar i mitt hjärta fortfarande och att jag älskar dom så mycket... Men samtidigt ser jag fram emot att komma hem till Örebro, till mina vänner där och till min prins... (Han ringde föresten precis, så nu känns det bättre och jag vet att det kommer att bli bra, iaf det med prinsen, resten av mitt liv är i nuläget ett diffust svart hål...)
Det är svårt men ändå vägrar jag att låta mig besegras. Jag har aldrig misslyckats förut, aldrig tappat fokus på det sätt jag gjort det senaste året, aldrig förlorat så mycket av mig själv, men heller aldrig lärt mig så mycket om mitt egna liv och mitt hjärta, aldrig lidit så mycket för någon annans skull, aldrig växt så mycket, aldrig gått igenom så mycket, aldrig byggt upp en så tjock mur för att sedan riva den igen, aldrig kastat mig ut i en så oviss framtid, aldrig älskat så som jag gör nu... Så jag kämpar på!

Hon som är chef där jag jobbade i somras ringde och sa att hon förstod att jag inte riktigt kände för att jobba på hemvården igen eftersom jag mår så dåligt av det, eftersom jag bryr mig så.
-Jag förstår det du skriver om att det gör ont att se allt det här, att du tar åt dig så mycket
-Jag engagerar mig nog lite väl...
-Ja, du engagerar dig... Du är en så¨fin tjej, verkligen, och jätteduktig. Du har ett stort hjärta. Människor som du, som har ett så stort hjärta mår ofta som du skriver... Jag kommer sakna dig. Verkligen. Det var jättetrevligt att du jobbade här hos oss i sommar. Och om du nån gång behöver referenser så är det bara att du hör av dig.
-Tack.

Vad gulligt av henne att ringa, tänkte jag. Hon är så himla trevlig. Stort hjärta, ja, kanske.... Men vad har jag för nytta av det? Det gör ju bara ont.   Efter att ha gråtit en stund såg jag mig själv i spegeln och sa högt till mig själv som jag gör ibland när jag är ensam: Visst, det gör ont. Men det är väl i alla fall bättre än att vara så avtrubbad som du var i vintras, då inga känslor fanns kvar utom möjligtvis ilska och naivitet. Ta vara på ditt stora hjärta istället, nu när folk äntligen ser att du har det igen! Njut av att känna. Livet är kanske inte lätt, men det är underbart även när det gör ont. Lev intensivt!
Det sa jag till min spegelbild som tittade på mig med trotsiga rödgråtna ögon...

Misslyckad?

Kommentarer
Postat av: Kattis

Men vännen! Du måste inte vara så duktig inför dina vänner och inför dina föräldrar, det är ok att säga "oj jag misslyckades, det blev inte som jag tänkte och nu behöver jag hjälp att komma tillbaka på rätt spår" Det är ju det som föräldrar och vänner är till för!
Saft, the och kanelbullar låter grymt, går det att få skickat med expressbud till Stockholm? skulle verkligen kunna behöva det.. lite mycket jobb och motgångar just nu.
kram

Postat av: Becks

Kan bara stämma in i Kattis inlägg, det är när man vågar/kan erkänna sina brister och att man inte kan lyckas med allt som man verkligen går framåt. Det tror i alla fall jag. Styrka är inte att alltid vara "på hugget", styrka är att våga visa sina brister.
Vi får ses nån gång nu när du kommer tillbaka till Öret igen!
Kram

2007-08-18 @ 15:22:29
Postat av: frkpyttis

vännen, tack för i helgen!
så glad för dig!
känn dig aldrig misslyckad, för det är du inte!!
du är ju ebbaluna=)
och underbar!

2007-08-19 @ 19:10:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback