Little Red Riding Hair

... än att prata med någon som känner en så väl så att den förstår exakt vad man säger. I det här fallet menar jag Mamma. Vi har inte jättemycket gemensamt hon och jag, vi delar ganska få intressen. Men hon känner mig. Jag trodde länge att hon inte gjorde det, så fel man kan ha! Hon vet exakt hur jag fungerar, hon förstår hur jag tänker och känner och säger exakt det som jag behöver höra. Det innebär absolut inte att hon inte säger till mig att jag gör fel eller inte får göra på ett visst sätt. Men om jag behöver höra från någon att jag  måste ta tag i saker och ting, så är hon den som säger det och det går rakt in. Det blir så självklart när hon säger det, det blir så rätt. Det bara stämmer. Så just ikväll så fanns det ingen bättre medicin än att ringa Mamma och prata, berätta, formulera allt som tränger och gör ont. Mamma blir inte belastad av det. Hon säger det jag behöver höra. Talar om för mig att jag inte får tänka så negativt, att jag måste tro på mig själv. När jag säger att jag inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag gör här eller vad jag egentligen vill, så lyckas hon på nåt sätt ge mig hopp och mening. Hon berättar om egna erfarenheter och delar med sig av de trick hon har för att övervinna sig själv ibland.
Sen säger hon såklart sånt som alla mammor säger att jag är världens finaste princess och att hon och Pappa älskar mig och tror på mig och att jag är duktig och att jag kommer att lyckas.
Men hon säger det på ett så kravlöst sätt.
Förr fick jag ofta känslan att hon och Pappa förväntade sig att jag skulle vara duktigt och lyckas med allt, men efter mina senaste fall har jag genom samtalen med dem insett att de faktiskt tycker att jag är fin och duktig även om jag inte lyckas. De tror på mig för de känner min potential, men de förväntar sig inte, för de vet hur dåligt jag mår då.
Samtidigt som Mamma kan säga sånt puttinuttigt till mig så säger hon också med skarp röst att jag faktiskt inte får se så negativt på mig själv och att jag måste bestämma mig för att göra det jag kan, mitt bästa och yttersta, och sedan vara nöjd med det.
Man får lov att tro på sina egna färdigheter och på sin egen kärlek. Man får också lov att vara svag ibland, men man får inte göra sig svag när man inte är det egentligen! Låt inte den deppiga sidan ta över! Gräv inte ner dig!
Tänk inte så långt!

Jag har en massa nya ambitioner för de här veckorna. Viktigast är att njuta av den tiden jag har och kämpa på med det som är jobbigt, men inte låta det ta överhand, och visa att den jag är egentligen är den glada och starka Ebba, inte den deppiga ledsna. Jag ska övertyga mig själv om det. Jag är ju inte så här pessimistisk egentligen!!!