Little Red Riding Hair

Den här känslan har drabbat mig så många gånger under det här året.
Det är den känslan som kommer när jag har planerat något, sett fram emot något, målat en bild av hur något ska se ut men sen händer något, något som gör att allt blir annorlunda, att min bubbla förändrar totalt...
Trots att allt ser annorlunda ut, tror jag att det fortfarande kommer bli som i mina bilder, dagarna går, en del av mig går vidare, inser. förstår, ja till och med accepterar, men resten...
Sen när dagen är där, den dagen som man såg fram emot så mycket, den dagen som man skulle göra det där speciella, då känns det som att det inte kan vara sant. Det kan inte redan vara idag. Det måste ha blivit fel nånstans. Vart tog alla dagarna däremellan vägen?
Då glömmer jag alla de dagar jag faktiskt sörjde, alla de dagar jag inte ville gå upp för jag ville inte möta min omvärld, alla kvällar då jag inte ville gå och lägga mig för att jag var så rädd för bilderna och för att drömmen skulle ta över verkligeheten och jag tappa fästet, alla de dagar då jag lyckades hålla tårarna tilbaka och faktiskt hittade kraft att gå ut, att gå till skolan, de eftermiddagar jag förtvivlat klamrade mig fast vid mina vänner, ringde runt för att slippa vara ensam i min tomhet...
Så hemskt det var och så väl jag minns det när jag tänker på det... Det svider fortfarande.
Jag skulle ju inte hit ensam, jag skulle inte till Helsinborg med bara farmor och farfar, jag skulle fira nyår i Örebro...
Vad hände?
För tre veckor sen bokades biljetter och allt var så bra och jag målade min bild, byggde upp min illusion, såg fram emot, bävade... Sen bara slut. Jag har fortfarande inte fattat...
Så overkligt att jag egentligen skulle åkt idag. Så overkligt att det redan är nu.
Så overkligt att det bara är 32 dagar tills jag flyttar...

Här någonstans kommer dessutom samvetet in...

Jag har ändå bara blivit dumpad. I min värld är det fruktansvärt för det svider så i hjärtat.
Men det händer så mycket värre.
Jag tänker på mina lärare, som känt Fuat i 20 år... Det måste göra så fruktansvärt ont. Och ilskan... den måste vara helt odräglig... Så hemskt... Och här sitter jag och mår dåligt över att han som jag vill ha inte vill ha mig...
Jag tänker på Fuats familj... Tänk vad vidrigt att behöva se all julreklam, allt om glädje och gemenskap och själv vara mitt i sorgen.... Det finns inte ord...
Jag tänker också på min första pojkväns pappa som miste sin fru i cancer i höstas. Tänk att helt plötsligt vara helt ensam. Barnen är vuxna och firar dessutom med mamman, styvbarnen firar med deras pappa och sina respektives familjer, syskonen har han aldrig trivts med... Vem blir kvar? Vem kan han vara med? hur går man vidare när sånt händer? Jag kan inte föreställa mig hur tomt och fruktansvärt hemskt det måste vara...
Jag skulle helt tappa fästet, verklighet och dörm skulle blandas ihop till en rörig smet, det är ju på väg att göra det redan nu...
Jag tänker på hennes söner. Som mist sin mamma. Jag har inga ord...

Jag känner mig så dum och äcklig när jag tänker på hur egocentrisk jag är, hur instängd jag är i min bubbla... Kanske är det för att skydda mig, för att jag vet att jag inte skulle stå ut i den här världen om jag lät allt som händer få röra mitt hjärta. Jag skulle falla sönder totalt. Det finns ingen trygghet någonstans, det finns bara väldigt lite kärlek, det finns alldeles för mycket ondska, det finns alldeles för många människor som lider, som mår dåligt... Frågan är hur det är meningen att vi ska leva. Ska vi leva i våra små bubblor? Eller ska vi som har det bra må dåligt för att andra gör det? Eller ska vi se till att vi mår bra och sen dela med oss, sprida den glädjen? När gör vi mest nytta?
Jag tror att jag personligen gör mest nytta om jag stannar i min bubbla, håller fast vid den tryggheten jag känner i familjen, delvis i mig själv, gör det jag tycker är kul. För då är jag som starkast och kan hjälpa till som mest där jag behövs. Jag tror att vi måste börja hos oss själva om vi ska förändra världen.