Att bli bortglömd
| Jag har alltid sett mig själv som oviktig, liten, betydelselös. Aldrig trott att jag skulle kunna vara viktig, att jag skulle kunna beröra, att jag skulle kunna göra någon skillnad. Mina vänner har försökt övertala mig om att jag visst är viktig, att jag visst betyder något i alla fall för dem. Ändå har få av dem svarat på mina mejl när jag flyttade hit. Jag har själv väldigt länge och mycket försökt kämpa emot tankarna om att jag inte är värd något, försökt övertyga mig själv om att det inte är något fel på mig och att alla människor är viktiga och behövs och betyder något. Jaha, tänker ni, sånt har vi väl alla kämpat med när vi var yngre... En del av er kanske känner igen er, en del av er kanske har känt så, men har sedan upplevt något som gjort att ni insett att ni är viktiga för någon. Innerst inne hoppades jag på att jag inte skulle vara så oviktig ändå, att mina vänner skulle ha rätt. Men igår blev jag bortglömd. Bortglömd av en massa människor som jag trodde var mina vänner eller som jag åtminstone trodde hade märkt att jag var med och sedan saknades. Jag gick ut för att kissa och kan verkligen inte ha varit borta mycket längre än alla andra, tänkte att jag nog skulle behöva vänta på dem som var ute och rökte och hade nyckel för att få komma in, men tydligen hade alla redan försvunnit in och fortsatt och jag stod utanför och bankade på dörren i 40 minuter. 40 minuter!!! Fatta hur mycket man hinner tänka på den tiden, fatta hur många gånger man hinner tänka: Jag är betydelselös! De har glömt mig! Ingen märker att jag inte är där! Sen går det bara utför med tankarna, tårarna börjar rinna och som jag är började jag komma in i ett tillstånd som liknar en blandning av mani och apati. Psykologer har säkert nån speciell term för när man blir hysterisk inombords men bara sitter och titter ut tomt, blicken blir tom och kall och allt liv bara försvinner, alla kärlek, allt ork, all lust, all engagemang. Sen började tårarna komma, men det var ju så pinsamt att gråta hysteriskt i musikhögskolan, så jag försökte hålla mig lugn. När det äntligen kom en kille som släppte in mig (som tur är utan att fråga varför jag hade suttit där i 40 minuter) trodde jag inte att jag hade några tårar kvar, jag var helt tom, nej, det var jag inte, jag var arg, otroligt arg var jag, jag fattade inte hur 19 pers bara kunde glömma bort mig eller någon överhuvudtaget, det handlar inte så mycket om att det var jag som blev bortglömd eller jo det gör det ju för mig, men det handlar också om att man överhuvudtaget kan glömma bort någon som precis har varit med och som tydligen är "oersättlig" och "jätteviktig" och gör ett "jättebra jobb". Jag kom in och det verkade inte vara någon som tyckte det var konstigt att jag kom 40 minuter sent. Ingen som tänkte " men hur kom hon in, hon hade väl inget låskort" eller "var har hon varit"... Ingen reaktion helt enkelt. Jag hade alltså suttit utanför och bankat och väntat och hoppats och tappat allt mitt självförtroende och självrespekt och motivation, och så är det ingen som bryr sig eller undrar. Det gör ont! Det gjorde riktigt ont. Jag gick hem sen, jag klarade inte av det... Regissörerna försökte förklara att det inte hade med mig att göra utan att det var deras fel och att det var deras fel att ingen tänkte heller och att jag var viktig och att jag behövdes och och och... Jag klarade inte ens av att lyssna riktigt... Jag förstår att det inte var någon som gjorde det med flit eller att det på något sätt var mot mig. Men bara det att man faktisk hade glömt mig helt, det var mer än jag kunde ta... För man glömmer inte någon som är viktig och som behövs och som märks, det gör man inte, man glömmer den som är osynlig och oviktig. Eller om jag nu är lika viktig som alla andra så är fan alla idioter och jävligt omedvetna om sina medmänniskor, ignoranta svin!!! Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, det spelar nog inte så stor roll heller, just nu gör det bara ont, just nu mår jag bara dåligt, och just nu vill jag bara bada i det här för då har jag en anledning att må dåligt några dar, sen kommer jag väl skaka av mig det, gå tillbaka till kampen mot min obefintlighet, fortsätta kämpa för att passa in och få vara med... Men just nu orkar jag inte. Jag har svårt nog att vara jag just nu, svårt att hitta mig själv, jag hade verkligen inte behövd gårdagens erfarenhet, men nu vet jag iaf hur det är, nu är det inget nytt om jag skulle bli bortglömd igen... |
Ebba, jag förstår precis hur du måste ha känt dig igår, tro mig. EXAKT de där tankarna har farit genom mitt huvud ungefär en ziljard gånger genom åren. Ibland är det riktigt läskigt hur lika våra tankegångar - med några års mellanrum - är. Jag säger förlåt, å allas vägnar. Men till vårt försvar så vill jag också säga att vi som du ju vet är väldigt väldigt många, och dessutom vana vid att folk kommer och går lite som de vill under repen, det är ju alltid någon som måste gå tidigare, eller som inte är där alls. Man blir alltså van att tänka sig att en person står på sin plats, fast den inte gör det. Personligen tänkte jag, när jag upptäckte att du hade varit borta men kommit tillbaka, att jag hade trott att du hade gått hem för kvällen. Och dessutom hade vi genomgång av regissörernas anteckningar från genomdraget, varför alla försökte vara så koncentrerade de kunde på det, och på vad man blev tillsagd. Så det kan också ha spelat in.
Det var definitivt ingens medvetna val att strunta i dig! Men jag förstår mycket väl hur det svider, att känna sig bortglömd. Jag vet.
Men tro mig, du ÄR viktig, du ÄR betydelsefull! Och dessutom söt och rar och begåvad, och du kan massor som jag inte kan men önskar jag kunde. Det är otroligt svårt att ta till sig komplimanger när man själv är helt övertygad om att de inte är sanna, det vet jag också. Men försök! För det är sant, alltihop. Du är betydelsefull!
Många kramar till dig, Schatz!