längtar
| Jag hatar det här gnagandet strax under bröstet som kommer när jag slungas in i verkligheten så här. Helt plötsligt kommer alla frågorna igen, ångesten. Det kryper liksom fram och tar tag om halsen på en och trycker till, trycker och trycker tills man inte kan andas mer Ibland när jag står i duschen börjar tårarna bara rinna, helt utan uppenbar anledning, jag bara sjunker ner på huk på golvet i duschen under de varma vattenstrålarna och mina salta tårar neutraliseras långsamt, min nakna kropp skakar, den känns stor och ful och fruktansvärd precis som allt annat i mitt liv, den tynger ner mig. Då vill jag bara hem, hem, vart nu det är. Jag vill ha människor omkring mig som älskar mig som jag är, för den jag är. Jag får sån fruktansvärd längtan ibland, en fruktansvärd kombination av längtan att komma bort och att komma hem De senaste månaderna har jag börjat sakna det jag åkte ifrån i höstas. Mina underbara vänner, min vackra och underbara mamma som alltid tröstat mig och försökt förstå, min smarta framgångsrike pappa som alltid har försökt övertyga mig om att jag kan, min stora puberterande roliga lillebror som först efter några månader lyckades medge att han saknar mig och som nu äntligen har fattat att jag älskar honom (tror jag iaf att han har) och min (familjs) otroligt söta klumpiga bortskämda och lata basset som jag alltid ger massor med bröd och leverpastej betonandes att han ska komma ihåg att det är jag som gav honom det för att han ska tycka om mig. Jag saknar även bergen och Bern och Berns badflod Aare. Dessutom saknar jag värmen, det är 26 grader i Bern nu. Jag befinner mig i fel del av Europa! Och ändå inte för just i den här änden finns den människan som just nu betyder allra allra mest för mig. Förstår ni att jag slits åt alla håll? jag orkar inte, jag vill bara veta vart jag hör hemma, var jag har mina rötter, vart jag ska ta vägen, vad jag ska satsa på i mitt liv, vad jag ska bli när jag blir stor, om jag nu ens blir det... |
Kommentarer
Trackback