Little Red Riding Hair

Satt och pratade länge med Mamma igårkväll/natt om hur jag mår. Berättade om min ångest, min hopplöshet, min oro, min nervositet, min osäkerhet, att jag sover dåligt och inte vet hur jag ska klara allt. Jag vill inte ge upp, för då skulle jag känna mig misslyckad.
Igår när hon frågade vad som var kul visste jag inte...

Imorse frågade hon: Ebba, om du visste att du hade en sjukdom eller nåt och bara skulle ha ett halvår kvar att leva, vad skulle du göra då?

Jag vet inte, sa jag först, jag skulle nog bara bli deprimerad och må dåligt och vara arg och ledsen och förtvivlad och apatisk... i alla fall i någon vecka.
Sen tänkte jag på det hela några sekunder till medan pappa skojade om att han skulle köpa en kamra och en kaffemaskin, och då såg jag mig själv måla och dansa. Och sa det:

Jag skulle måla och dansa skulle jag göra. Flera timmar i veckan skulle jag dansa och jag skulle lägga alla pengar jag har på vackra färger och stora panåer.

Då insåg jag helt plötsligt att det ju är min dröm. Att dansa. Det är det jag alltid har älskat att göra, länge har levt för och alltid saknar. Och det är något som alltid har gjort mig glad. När jag dansar är jag fri.

Men det är en dröm jag har gett upp. Jag har ingen klassisk balettutbildning, jag har inga stora erfarenheter, jag har ingen chans att komma in på nån dansutbildning, jag kan inte koreografera, det är bara att glömma det. Och det hade jag gjort.

Mina föräldrar tycker jag ska satsa på att försöka hitta en dansutbildning. Eller något åt det hållet. Skönt att de stöttar mig, även om det innebär att jag kommer kosta dem en massa pengar de närmaste åren.
Nu ska jag kämpa mig igenom två månader till, försöka göra det bästa av det. Sen ska jag ta tag i mina drömmar, göra det jag tycker är kul och framförallt tillåta mig själv att drömma. Jag behöver ju något att sträva efter, att satsa på, att kämpa för.

Undrar var jag hamnar till slut...?
Time will tell!