Pluggpaus, några tankar om kärleken...
Unnar mig åter en liten bloggpaus i pluggandet.
Läste just Tistla Tirfings inlägg om kärlekens grymhet... eller i alla fall om att det inte är en slump att hjärta rimmar på smärta, om att att älska är det vackraste och det svåraste man kan göra och om att om ens hjärta har bestämt sig för att man ska älska någon så gör man det för evigt, oavsett om personen ifråga älskar en eller inte...
Och jag vill bara säga att, ja, kärleken är fruktansvärt grym. Den är verkligen det vackraste som kan hända en, det mest underbara livet har att erbjuda. Men samtidigt gör det så fruktansvärt ont att älska. Det innebär så mycket mer än bara en trevlig känsla.
Kärleken får en att glömma allt, inklusive sig själv. Den får en att glömma allt det man hade tänkt ut och planerat.
Kärleken är slug, den håller sig gömd, ända tills man nästan har glömt att den finns... då, då hoppar den på en, dyker den upp bakom ett hörn och sätter klorna i en, välter hela ens livsplanering, kullkastar hela ens världbild, fyller en med förvirring, trygghet, oro, längtan, ångest, skratt, värme, smärta och tvivel...
Jag skrev ett jättefint inlägg om dessa känslor i somras, jag hittar inte riktigt de orden nu, för nu är situationen helt ny...
Jag hade bestämt mig (och är fortfarande ganska säker på) att jag bara är kvar i Örebro till mitten på januari. Jag har inte sökt till någon kurs på universitetet och jag känner mig egentligen ganska klar med Örebro, mätt och belåten liksom...
Om det inte vore för att kärleken har tagit ett fast grepp om mitt lilla hjärta och slungar mig in i en verklighet som jag hade tänkt undvika med alla medel...
Men det är omöjligt att inte binda sig och inte bli kär när världens finaste kille dyker upp och hjärtat bara bankar och bankar! Jag är inte förnuftstyrd, det har jag fått inse, jag är en av dom som inte kan annat än följa sin intuitivitet, hur fel den än har haft innan...
Det jobbiga nu är att samtidigt som jag verkligen vill vara här just nu, så känner jag inte att jag behöver stanna. Fastän kärleken har nistat in sig i mitt hjärta är jag klar med Örebro. Jag hör vinden viska i löven att det börjar bli dags att ge sig av, ungefär som i Chocolat, det är något som kallar, som vill att jag ska gå vidare, utvecklas mer, lära mig mer... Det börjar bli dags...
Undrar vad det betyder att kärleken dykt upp just nu? Undrar vart mitt liv tar vägen? Undrar vart viskningarna i vinden och den där rösten som kallar egentligen vill leda mig?
Jag kastar mig ut, bara så kan jag lära mig, bara så kan jag komma vidare...
Man måste ha något att tro på, något att sätta sin tillit till och jag vägrar lita på min rädsla, jag litar på rösterna inom mig istället, de kanske hinner enas med kärleken innan det är för sent...
We get destructed by the dreams of our own,
nobody's happy while feeling alone
Knowing how hard it hurts when we fall
We're leaning our ladders against the wrong wall
Läste just Tistla Tirfings inlägg om kärlekens grymhet... eller i alla fall om att det inte är en slump att hjärta rimmar på smärta, om att att älska är det vackraste och det svåraste man kan göra och om att om ens hjärta har bestämt sig för att man ska älska någon så gör man det för evigt, oavsett om personen ifråga älskar en eller inte...
Och jag vill bara säga att, ja, kärleken är fruktansvärt grym. Den är verkligen det vackraste som kan hända en, det mest underbara livet har att erbjuda. Men samtidigt gör det så fruktansvärt ont att älska. Det innebär så mycket mer än bara en trevlig känsla.
Kärleken får en att glömma allt, inklusive sig själv. Den får en att glömma allt det man hade tänkt ut och planerat.
Kärleken är slug, den håller sig gömd, ända tills man nästan har glömt att den finns... då, då hoppar den på en, dyker den upp bakom ett hörn och sätter klorna i en, välter hela ens livsplanering, kullkastar hela ens världbild, fyller en med förvirring, trygghet, oro, längtan, ångest, skratt, värme, smärta och tvivel...
Jag skrev ett jättefint inlägg om dessa känslor i somras, jag hittar inte riktigt de orden nu, för nu är situationen helt ny...
Jag hade bestämt mig (och är fortfarande ganska säker på) att jag bara är kvar i Örebro till mitten på januari. Jag har inte sökt till någon kurs på universitetet och jag känner mig egentligen ganska klar med Örebro, mätt och belåten liksom...
Om det inte vore för att kärleken har tagit ett fast grepp om mitt lilla hjärta och slungar mig in i en verklighet som jag hade tänkt undvika med alla medel...
Men det är omöjligt att inte binda sig och inte bli kär när världens finaste kille dyker upp och hjärtat bara bankar och bankar! Jag är inte förnuftstyrd, det har jag fått inse, jag är en av dom som inte kan annat än följa sin intuitivitet, hur fel den än har haft innan...
Det jobbiga nu är att samtidigt som jag verkligen vill vara här just nu, så känner jag inte att jag behöver stanna. Fastän kärleken har nistat in sig i mitt hjärta är jag klar med Örebro. Jag hör vinden viska i löven att det börjar bli dags att ge sig av, ungefär som i Chocolat, det är något som kallar, som vill att jag ska gå vidare, utvecklas mer, lära mig mer... Det börjar bli dags...
Undrar vad det betyder att kärleken dykt upp just nu? Undrar vart mitt liv tar vägen? Undrar vart viskningarna i vinden och den där rösten som kallar egentligen vill leda mig?
Jag kastar mig ut, bara så kan jag lära mig, bara så kan jag komma vidare...
Man måste ha något att tro på, något att sätta sin tillit till och jag vägrar lita på min rädsla, jag litar på rösterna inom mig istället, de kanske hinner enas med kärleken innan det är för sent...
We get destructed by the dreams of our own,
nobody's happy while feeling alone
Knowing how hard it hurts when we fall
We're leaning our ladders against the wrong wall
Kommentarer
Trackback