Little Red Riding Hair

Idag var det begravning. Och jag kunde inte vara där. Jag avskyr begravningar så på sätt och vis är jag glad att jag slapp, men jag hade gärna delat smärtan och sorgen med andra människor som kände henne.
Och så hade det varit bra för att få ett avslut. Jag kommer nog inte fatta förän jag står vid hennes grav och läser namnet på stenen. Då kommer jag kanske att förstå att hon inte lever längre...

Jag hatar verkligen att konfronteras med döden. Numera ligger det två underbara människor som stod mig nära på kyrkogården i Bolligen... B och M. M gick i min paralellklass i grundskolan och var med på en hel del läger. Pingstlördagen 2004 satte han på sig och sin kompis varsin hjälm och hoppade upp på moppen, han körde inte för fort eller nåt, men på något sätt hamnade han för nära staketet vid sidan av vägen så han fastnade med hjälmen och bröt nacken. Hans kompis överlevde.
Det var ingen rolig nyhet att komma hem till. Begravningen var jättevacker, men det var nog något av det värsta jag varit med om att se hans föräldrar och syster sitta längst fram, helt slut efter all smärta...

Det var fruktansvärt i eftermiddags när klockan blev två och jag insåg att nu börjar begravningsgudstjänsten. Nu sitter jättemånga som jag känner, den familj som jag i drygt fyra år var en del av, hennes söner, hela den släkten jag har träffat, de sitter i kyrkan och har möjlighet att dela sina smärtor och erfarenheter med varandra, de kan tillsammans minnas allt de upplevt med B. Medan jag sitter här 200 mil bort, och inte vet hur jag ska förhålla mig. Jag stod inte ut. Jag sprang ut ur datorsalen jag satt i, kutade bort mot Forum och Prisma och skyndade upp till Stilla Rummet. Så fort jag hade kommit innanför dörrn kom tårarna... Jag satt där och grät och lyssnade på musik i över en timme. Det gjorde så ont! Och det måste det få göra!
Inombords skrek jag förtvivlat åt Gud, undrade varför, krävde svar, förklaringar, jag riktigt tampades med Honom. Det har jag inte gjort på flera år!
Så här verklig har inte Gud varit på väldigt väldigt länge! Men jag var så arg på Honom! Jag förstår inte vad meningen är men att hon skulle dö, jag förstår inte! Och jag vill så gärna förstå för då kanske jag skulle kunna acceptera det...

Nu har jag suttit i min säng och plinkat på min fina gitarr och sjungit en massa worshiplåtar. Det ligger nån trygghet i det, även om det inte är samma som det var förr så finns det tröst kvar i att sjunga till Gud, eller åtminstone sjunga låtar som är skrivna till Gud...

Jag känner att jag har kommit ett steg längre i min utveckling: Jag tillåter att det gör ont! Jag konfronterar! Jag gråter. Och jag går vidare... Och jag sjunger...

I don't know what this day will bring
will it be dissappointing or filled with longed for things
I don't know what tomorrow holds
but still I know, I can trust Your faithfulness
I don't know if these clouds mean rain
if they do, will they pour down blessing or pain
I don't know what the future holds
still I know, I can trust Your faithfulness
Certain as the rivers reach the sea
Certain as the sunrise in the east
I can rest in Your faithfulness
Surer than a mother's tender love
Surer than the stars still shine above
I can rest in Your faithfulness
I don't know how or when I'll die
will it be a thief or will I have a chance to say good-bye
I don't know how much time is left
in the end I will know Your faithfulness
When darkness overwhelms my soul
when thoughts are clouds of fear
Still I know You are always faithful
Always faithful...
(Brian Doerksen)