Today was the day...
...and it was all in Enlish, almost...
Japp, idag small det, Jag gav mitt allra allra bästa och det var längesen jag hade så kul. Hoppas juryn såg det...
Till att börja med vill jag säga tack till alla er som höll tummar, tår och andra fingrar åt migoch som tänkte på mig, det gav mig en massa energi! Tack för att ni finns, ni som tror på mig!
Vi började klockan 10 med uppvärmning klassisk balett med Skolledarinnan. Hon var glad och trevlig och verkade ha väldigt kul. Balett en halvtimme. Några pliés facing the bar, några jetés och slutligen ronds de jambe och grands batements in center. Lite stretch också.
Så kom steplärarinnan (den enda av lärarna förövrigt som pratar schweizertyska) med en hel resväska full med stepskor. Så fick vi dra på oss dem och så dansade vi step/tapdance i en halvtimme. Första gånen ever, men Gud så roligt! Asskoj! Klickklickklick... Jag kände mig som en kvinnlig motsvarighet till Fred Astair :-D
Tyvärr blev det inget modern eftersom läraren hade fått maginfluensa... Synd, men så kan det gå.
Så blev det dags att sjunga upp. Stämningen i de gamla fabrikslokalerna blev ganska speciell när de höga rummen fylldes av sångröster. Var och en vandrade runt i sin egen bubbla, ibland stämde vi in på varandras låtar, vi hade ju alla samma...
En och en ropades in framför juryn efter det att vi hade berättat vilka keys vi ville ha (alltså vilken tonart). Jag var nummer fem (näst sist) så jag visste ungefär vad som väntade mig närjag klev in i den enorma salen och räckte över mina noter till pianisten. Först fick jag läsa upp texten till Anyone Can Whistle as if you´d have to play it, därefter sjunga den, sen I Get A Kick Out Of You på tyska (den bad de mig sjunga flera gånger eftersom jag hade så svårt för rytmen, framförallt i början... till och med med noter, till slut nöjde de sig i alla fall när det hade blivit lite bättre) och slutligen fick jag ett blad med en ihopdiktad nånsens sång som jag var tvungen att sjunga direkt. Jag fick inte ens en ton utan enbart The first tone is the last one I played. Det gick helt okej ändå. Not too bad.
Så var det lunchrast. Lite mat i magen, lite soft prat med de andra sökande och med lärarna.
Sen gick det vidare med skådespel. Jag hade ingen aning hur de tänkte testa oss. Läsa upp en dikt är ju inte direkt skådespel... När det var min tur ( som nummer fem näst sist igen) hade jag hört lite av de andra vad de fick göra. Var och en hade fått lite olika anvisningar... I alla fall så gick jag då in och fick först sätta mig på en stol mitt i denna jättelika sal, sen bara läsa upp dikten. Inget speciellt med det. Sen fick jag musik som jag skulle läsa den till. Marschmusik! Jättehögljudd marschmusik! Så jag fick praktiskt taget skrika fram den här underbara romantiska dikten. Så fick jag direktiv om att marschera. Och läsa dikten samtidigt. Sen skulle jag marschera och inte läsa dikten i takt vilket hade till följd att jag inte gick i takt längre heller.
Sen kom det härligaste: Jag fick jätteromantisk pianomusik och helt fria händer gällande interpretationen (förutom att det skulle vara romantiskt) så jag började med en lång längtansfull suck. Sittandes och tittade bort mot en imaginär punkt vid en imaginär horisont. Började läsa, reste mig upp, gick några steg, tittade drömmande upp mot himlen, blev upphetsad av kärlek när jag läste und blieb erglühend stehen.. När isen sen smälter och sucken i dikten sjunker och aldrig mera syns igen kastade jag mig förtvivlat på knä och slutade där i en romantiskt ledsen, nedslagen pos.
Det kändes bra, riktigt bra. Det kändes som att jag växte ut över mina egna gränser. En riktigt bra känsla.
Sen ställdes lite frågor om varför just musical och varför just den skolan och om jag var medveten om att det krävs massor av ansvarstagande och egeninitiativ. Okay, you´ll hear from us in about two weeks.
Nu är det bara att vänta och se hur det går. Tack än en gång!
Japp, idag small det, Jag gav mitt allra allra bästa och det var längesen jag hade så kul. Hoppas juryn såg det...
Till att börja med vill jag säga tack till alla er som höll tummar, tår och andra fingrar åt migoch som tänkte på mig, det gav mig en massa energi! Tack för att ni finns, ni som tror på mig!
Vi började klockan 10 med uppvärmning klassisk balett med Skolledarinnan. Hon var glad och trevlig och verkade ha väldigt kul. Balett en halvtimme. Några pliés facing the bar, några jetés och slutligen ronds de jambe och grands batements in center. Lite stretch också.
Så kom steplärarinnan (den enda av lärarna förövrigt som pratar schweizertyska) med en hel resväska full med stepskor. Så fick vi dra på oss dem och så dansade vi step/tapdance i en halvtimme. Första gånen ever, men Gud så roligt! Asskoj! Klickklickklick... Jag kände mig som en kvinnlig motsvarighet till Fred Astair :-D
Tyvärr blev det inget modern eftersom läraren hade fått maginfluensa... Synd, men så kan det gå.
Så blev det dags att sjunga upp. Stämningen i de gamla fabrikslokalerna blev ganska speciell när de höga rummen fylldes av sångröster. Var och en vandrade runt i sin egen bubbla, ibland stämde vi in på varandras låtar, vi hade ju alla samma...
En och en ropades in framför juryn efter det att vi hade berättat vilka keys vi ville ha (alltså vilken tonart). Jag var nummer fem (näst sist) så jag visste ungefär vad som väntade mig närjag klev in i den enorma salen och räckte över mina noter till pianisten. Först fick jag läsa upp texten till Anyone Can Whistle as if you´d have to play it, därefter sjunga den, sen I Get A Kick Out Of You på tyska (den bad de mig sjunga flera gånger eftersom jag hade så svårt för rytmen, framförallt i början... till och med med noter, till slut nöjde de sig i alla fall när det hade blivit lite bättre) och slutligen fick jag ett blad med en ihopdiktad nånsens sång som jag var tvungen att sjunga direkt. Jag fick inte ens en ton utan enbart The first tone is the last one I played. Det gick helt okej ändå. Not too bad.
Så var det lunchrast. Lite mat i magen, lite soft prat med de andra sökande och med lärarna.
Sen gick det vidare med skådespel. Jag hade ingen aning hur de tänkte testa oss. Läsa upp en dikt är ju inte direkt skådespel... När det var min tur ( som nummer fem näst sist igen) hade jag hört lite av de andra vad de fick göra. Var och en hade fått lite olika anvisningar... I alla fall så gick jag då in och fick först sätta mig på en stol mitt i denna jättelika sal, sen bara läsa upp dikten. Inget speciellt med det. Sen fick jag musik som jag skulle läsa den till. Marschmusik! Jättehögljudd marschmusik! Så jag fick praktiskt taget skrika fram den här underbara romantiska dikten. Så fick jag direktiv om att marschera. Och läsa dikten samtidigt. Sen skulle jag marschera och inte läsa dikten i takt vilket hade till följd att jag inte gick i takt längre heller.
Sen kom det härligaste: Jag fick jätteromantisk pianomusik och helt fria händer gällande interpretationen (förutom att det skulle vara romantiskt) så jag började med en lång längtansfull suck. Sittandes och tittade bort mot en imaginär punkt vid en imaginär horisont. Började läsa, reste mig upp, gick några steg, tittade drömmande upp mot himlen, blev upphetsad av kärlek när jag läste und blieb erglühend stehen.. När isen sen smälter och sucken i dikten sjunker och aldrig mera syns igen kastade jag mig förtvivlat på knä och slutade där i en romantiskt ledsen, nedslagen pos.
Det kändes bra, riktigt bra. Det kändes som att jag växte ut över mina egna gränser. En riktigt bra känsla.
Sen ställdes lite frågor om varför just musical och varför just den skolan och om jag var medveten om att det krävs massor av ansvarstagande och egeninitiativ. Okay, you´ll hear from us in about two weeks.
Nu är det bara att vänta och se hur det går. Tack än en gång!
Kommentarer
Trackback