"Gör om gör rätt!"
Tänkte jag imorse när jag såg att papprena från igår hade blivit alldeles för ljusa... Jag hade ju glömt CURRY! Hur kunde jag... Nåväl, nu ser det i alla fall jättebra ut och lite mer skirvet har det också blivit.
Var i "turkaffären" med Mamma idag (jag vill egentligen inte kalla den så men det är turkar som har den och på alla burkar står allt på turkiska, så det är en turkaffär... jag älskar den, bara så att ingen missförstår, och de som jobbar där är jättetrevliga...) och köpte jäääättemycket frukt och grönsaker. Eftersom man i min familj efter att ha läst Montignac som förespråkar ett glas färskpressad apelsinjuice innan frukost, har gjort det till vana att just pressa färsk apelsinjuice varje dag innan frukost, så köpte Mamma och jag ganska precis 56 apelsiner. Det får plats i fyra kassar à 14 styck och räcker i två veckor. Mest fascinerande med det hela är enligt mig att apelsinerna faktiskt håller sig i 14 dagar! Helt sjukt! Men jättebra såklart... Killen i kassan tyckte vi skulle ta en kartong istället nästa gång. Men det går ju inte för då kanske vi inte får de finaste apelsinerna och så måste det ju vara exakt 54 stycken också... Så nej tyvärr, det blir inte enklare...
Efter att ha kladdat ner hela köket med varmt vatten och kryddor och en massa blött tidningspapper och sedan återställt det hela, ställde jag mig för att laga lite chili con carne, det blev mer carne con un poco de chili, men det var jättegott. Tyvärr var jag dum nog att kärna ur en chilifrukt för hand, så nu har jag inte bara gulaktiga naglar och bruna nagelban, det svider dessutom och så fort jag kommer åt nånstans i ansiktet svider det och blir alldeles rött... Har skrubbat och skrubbat men det går bara inte bort... Nåväl, det var värt det, till och med Brorsan åt bönrätten med god aptit!
Suzer, okej, du har rätt, näringsrådgiverska var faktiskt en riktigt näraliggande översättning... Måste ha varit trött igår, eller nåt...
Nu ska jag skriva minst ett ansökningsbrev till så jag kan skicka det imorgon bitti så det kommer fram i övermorgon. Pappa kommer hem imorgon kväll också, det ska bli skönt att ha alla samlade igen...
Jag har blivit så hemmakär sen jag flyttade härifrån för 1½ år sen. Jag vill helst att hela familjen ska vara tillsammans hela tiden... Och jag kan inte förstå mina kompisar som sover över hos sina vänninor för att slippa hemifrån och knappt ens pratar med sina föräldrar. Man märker väl inte vad man egentligen har förän man inte har det längre... Att vara 150 mil bort är inte att inte ha längre, men det är ju inte som när man är i samma land och samma stad och skulle kunna åka hem varje dag egentligen...
Det där med att man inte vet vad man har förän man inte har det längre, det vill inte riktigt släppa taget... men åt andra hållet liksom. Komplicerat? O ja. Men egentligen inte, för egentligen finns det bara ett svar.
Hjärnan spelar sina spratt ändå...
Inlägget är från igår kväll, men publicerades då tydligen inte...