Publiceringsproblem om kvällarna...
Det verkar som att jag måste vänja mig vid att inte kunna publicera mina inlägg förän dagen efter jag skrivit dem. Jag har ju för vana att skriva om kvällarna, men de senaste dagarna har där uppstått publiceringsproblem om kvällarna. Jag publicerar gårdagens inlägg ändå men tänk på att i nedanstående text är alltså idag igår och imorgon idag... Bara så ni vet. Och nu ska jag ut i solen och jogga lite.
skrivet 7.februari 2008:
Levande exempel på kvinnors position i samhället...
Som föredetta genusvetenskapsstudent kan jag inte låta bli att vara extra vaksam och iakttagande när jag rör mig i det offentliga rummet. Hemma lever vi ändå under andra premisser med två hemmafruar som egentligen är akademiker, så där finns inget att diskutera... Men ute i världen, på stan, fiket, stationen, tåget finns mycket att se. I min lilla by här ("lilla by" är egentligen fel med tanke på att där bor 12000 invånare), finns ett kvarter med otroligt hög invandrarandel. I motsats till Sverige är det väldigt svårt att få asyl för att inte tala om uppehållstillstånd eller medborgarskap här i Schweiz. Detta innebär att invandrarna är utlänningar. Både socialt sett och på pappret, oavsett om de har bott här i praktiskt taget hela livet. Många har föräldrar som kom hit som flyktingar vilket ledde till att de byggde upp kontakter med andra flyktingar. Man söker sig ju alltid till folk som förstår en, som man kan prata med och som förstår vad man pratar om och känner. Vi har vårt eget lilla "Balkan-town" så att säga. Det är synd att invandrarna klungas så, det motverkar integrationen extremt. Invandrarbarnen har det inte lätt hemma, det är jobbigt att inte vara integrerad, att vara annorlunda, att ha föräldrar som är annorlunda. Alltså döljer man detta med grov vokabulär, en enormt stor "kompiskrets" bestående av andra ungdomar i samma situation, man definierar de som kan nåt i skolan som plugghästar och är nöjd med det minsta som krävs. Alla skulle vilja göra karriär, men risken att misslyckas om man siktar högt är för hög, man skulle bli till åtlöje för alla. Dessutom finns det inget (jag talar ur egen erfarenhet) som skapar fler fiender än ambition, begåvning och möjligheten att kunna vara något bättre än andra.
Tåget från stan ikväll var ganska fullt så jag ställde mig i mitten av vagnen, tänkte att 10 minuter ska jag kunna stå. In kom då ett gäng ungdomar som jag direkt kunde bestämma var de bodde. Inte för att jag kände dem utan för att det både hördes och syntes var de kom ifrån, de levde upp till exakt alla fördomar som finns. Där var två tjejer med. En av dem kände nån kille som satt på tåget men som de andra inte ville veta av, den andra ställde sig precis brevid mig. Hon hade kunnat läsa med i min bok om den inte hade vart på svenska... Där stod vi alltså, jag en kanske 15-årig tjej med svartfärgat hår, en överviktig kille med kryckor, tre invandrarkillar (jag hatar att kalla dem så, men det är den bästa beskrivningen jag kan hitta, tänk er den typiska klischén helt enkelt) och en snorunge (nog också 15) som nog försökte kompensera både längd, storlek, utseende och intelligens genom att ständigt kalla tjejen brevid mig för "din svarthåriga slyna". Även av de andra kallades hon för sådant och det skämtades både om hennes rökvanor, klädval och hårfärg. Efter att nån sa att hon borde färga håret lite mindre och ta på sig mindre tajta byxor eller kanske gå ner i vikt, kunde hon inget svara utan stirrade överdrivet förbluffad på killen som sagt det, varpå ytterligare både ett två och tre skämt drogs om att hon hade munnen öppen och att det var så man skulle göra med tjejerna och att hostan inte berodde på rökningen utan på att hon "svalde för mycket". Ungefär där fick jag nog, men orkade inte gräla med dem, så jag gick och satte mig på den enda lediga platsen som var kvar.
Hur kan kvinna gå med på att kallas "din svarthåriga slyna"? Hur kan kvinna fortsätta umgås med folk som kallar henne så? Hur kan kvinna dessutom verka njuta av att vara ett sex-objekt? Hur kan man tillåta andra att trakassera en så?
Personligen så tror jag att det beror på den enkla och väldigt primitiva önskan att vara någon. Är det inte det alla strävar efter egentligen? Att vara någon. Att bli sedd.
Tjejen brevid mig var någon. Hon är ingens "snygging" eller "älskling" eller "sötnos" vilket hade varit mycket mindre kränkande, hon är "din svarthåriga slyna", men hon är i alla fall någon! Herregud, de har ju till och med lagt märke till att hon färgat håret, och märker att hon hostar. Och egentligen vet ju hon likaväl som jag att det enbart beror på avundsjuka och naiv pubertär manlighetskamp att de trakasserar henne och "skämtar" om hennes kropp. Hon vet likaväl att de vill ha henne egentligen och det är nåt vi kvinnor av någon anledning strävar efter, att bli eftertraktade. Vi är nästintill beredda att döda andra om de blir mer eftertraktade än vi själva. Av någon skruvad anledning som jag förstår allt mindre ju mer jag funderar på det, mäter många av oss kvinnor oss i hur många män som suktar efter oss. Och precis som för alla människor gäller även här: Mer, mer, MER!
Tjejen på tåget är eftertraktad, hon är synlig och hon har ett gäng män omkring sig som visserligen knappt ens har kommit igenom målbrottet, men som ser henne och ger henne uppmärksamhet. I brist på uppfyllelse av önskan att bli behandlad som en prinsessa får man väl ta vad man får... Hon kommer senare att hitta sig själv, inse att männens uppmärksamhet inte är allt, det finns gränser för vad man kan tolerera, de sexisitiska skämten kommer alltid ha samma ursprung; nämligen att trakassören inte får ligga med den han trakasserar och avundet och begäran bara kommer strax efter anständigheten, annars skulle hon sedan länge blivit våldtagen på samma sätt som djur fortplantar sig. På Discovery Channel ser det i alla fall inte ut som att isbjörns- eller zebrahonorna vill att det manliga djuret ska klättra upp på dem och misshandla dem. Skulle djur känna till nåt i stil med moral eller etik skulle mycket färre kalvar, rådjur, rävar, sköldpaddor, katter, åsnor eller lejon födas än nu.
Tillbaka till mitt exempel. Jag oroar mig inte så mycket för henne, för hon kommer konfronteras med begreppet jämställdhet, hon kommer vara den som tjänar mindre än sina manliga kollegor fastän hon sliter mer, hon kommer inse att det är värt att kämpa för och hon kommer göra allt för att uppfostra sina barn till jämställda individer. Men killarna då? De kommer vara de som tjänar med, som inte förstår varför deras löner skulle dras ner eller hennes upp, som inte fattar vikten av jämställdhet (vadå? liberté,égalité, fraternité låter väl skitbra!) och som aldrig inser hur kränkande och nedlåtande "lilla gumman" kan vara i vissa sammanhang och hur viktigt det är att ha respekt för andra. Hur ska dessa män kunna bilda vår framtid. Jag får ångest när jag tänker på det. Som om det fanns två världar. En där manliga och kvinnliga anställda nästan har lika många kvinnliga chefer som manliga, där man lär sig se individen före könet och där man om några år lyckas se människan och hennes kunskaper och förmågor istället för att avgöra hurdan hon är beroende på om hon har bröst eller penis. Och en värld där männen kalla kvinnorna för "din svarthåriga slyna" istället för att berätta för dem att det naturblonda håret klädde dem bättre och att de tycker hon är vacker, där männen klappar kvinnorna på rumpan och säger att de borde gå ner några kilon medan de själva låter sina ölmagar svälla till det oändliga.
Jag blir helt virrig när jag skriver om det här, för där är så mycket tankar och jag ber om ursäkt ifall det inte går att läsa, men det är vid sådana tillfällen som idag på tåget som ilskan över maktlösheten och underordningen och rädslan väcker feministen inom mig. Jag blir så arg! Inte på män i allmänhet, det får ni inte tro. Jag känner för många underbara och respektfulla män för att dra alla över en kam. Det vore orättvist och missgynnar mig bara, det är ju inte de män jag vill åt. Inte heller invandrare i allmänhet för det går inte att säga så, även där finns underbara individer. Men det är inte de som syns, inte de som gör väsen av sig.
De män jag blir arg på är de som behandlar kvinnor helt utan respekt! Det är minst lika illa som att behandla äldre eller barn respektlöst. Jag blir faktiskt arg på alla som inte visar respekt för sina medmänniskor, inte minst mig själv, när jag kommer på mig själv med att tycka att alla är idioter eller att kärringjäveln eller gubbjäveln eller barnungeländet är i vägen för mig och glömmer att de är människor som jag faktiskt delar mitt levnadsutrymme med. Det levnadsutrymme vi kallar Jorden.
Lite kort om dagen och läget också: Uppe med tuppen. Tre ansökningar skickade. Veckomatsedel fixad, ingredienser handlade. Ballett skitskoj! Härligt att veta att jag ska dit varje vecka nu! Yes!
Imorgon ska jag göra en käkröntgen, prata med chefen i hattbutiken och köpa svart och rött bläck, titta på alla Fasnachts-människor (Karneval. får ladda upp bilder och kanske en filmsnutt om jag får tillfälle) på stan och ta en drink med tjejerna. Hoppas fortfarande på utgång snart, men just under Fasnacht är jag inte så sugen. Då är alla odrägliga och agressiva. I Locarno blev en kille ihjälslagen på gatan av tre killar mellan 19 och 24. Själv var han 22 år. Sen dess är det mycket polis på g överallt runtomkring i landet. Inte minst här i Bern, där tre poliser följde med på bussen för att hålla koll. Jag var rätt glad att de var där med tanke på att gänget åkte buss med mig också. Man känner sig lite konstig när man blir medveten om klasskillnaden. De klev av vid "invandrar/låglöne-kvarteret" medan jag åkte vidare till tvåfamiljshus- och villaområdet....
Nåväl, lite sova på det här kanske. Skönt att ha Pappa hemma igen.
Fattar inte hur han orkar med allt, men jag beundrar honom.
skrivet 7.februari 2008:
Levande exempel på kvinnors position i samhället...
Som föredetta genusvetenskapsstudent kan jag inte låta bli att vara extra vaksam och iakttagande när jag rör mig i det offentliga rummet. Hemma lever vi ändå under andra premisser med två hemmafruar som egentligen är akademiker, så där finns inget att diskutera... Men ute i världen, på stan, fiket, stationen, tåget finns mycket att se. I min lilla by här ("lilla by" är egentligen fel med tanke på att där bor 12000 invånare), finns ett kvarter med otroligt hög invandrarandel. I motsats till Sverige är det väldigt svårt att få asyl för att inte tala om uppehållstillstånd eller medborgarskap här i Schweiz. Detta innebär att invandrarna är utlänningar. Både socialt sett och på pappret, oavsett om de har bott här i praktiskt taget hela livet. Många har föräldrar som kom hit som flyktingar vilket ledde till att de byggde upp kontakter med andra flyktingar. Man söker sig ju alltid till folk som förstår en, som man kan prata med och som förstår vad man pratar om och känner. Vi har vårt eget lilla "Balkan-town" så att säga. Det är synd att invandrarna klungas så, det motverkar integrationen extremt. Invandrarbarnen har det inte lätt hemma, det är jobbigt att inte vara integrerad, att vara annorlunda, att ha föräldrar som är annorlunda. Alltså döljer man detta med grov vokabulär, en enormt stor "kompiskrets" bestående av andra ungdomar i samma situation, man definierar de som kan nåt i skolan som plugghästar och är nöjd med det minsta som krävs. Alla skulle vilja göra karriär, men risken att misslyckas om man siktar högt är för hög, man skulle bli till åtlöje för alla. Dessutom finns det inget (jag talar ur egen erfarenhet) som skapar fler fiender än ambition, begåvning och möjligheten att kunna vara något bättre än andra.
Tåget från stan ikväll var ganska fullt så jag ställde mig i mitten av vagnen, tänkte att 10 minuter ska jag kunna stå. In kom då ett gäng ungdomar som jag direkt kunde bestämma var de bodde. Inte för att jag kände dem utan för att det både hördes och syntes var de kom ifrån, de levde upp till exakt alla fördomar som finns. Där var två tjejer med. En av dem kände nån kille som satt på tåget men som de andra inte ville veta av, den andra ställde sig precis brevid mig. Hon hade kunnat läsa med i min bok om den inte hade vart på svenska... Där stod vi alltså, jag en kanske 15-årig tjej med svartfärgat hår, en överviktig kille med kryckor, tre invandrarkillar (jag hatar att kalla dem så, men det är den bästa beskrivningen jag kan hitta, tänk er den typiska klischén helt enkelt) och en snorunge (nog också 15) som nog försökte kompensera både längd, storlek, utseende och intelligens genom att ständigt kalla tjejen brevid mig för "din svarthåriga slyna". Även av de andra kallades hon för sådant och det skämtades både om hennes rökvanor, klädval och hårfärg. Efter att nån sa att hon borde färga håret lite mindre och ta på sig mindre tajta byxor eller kanske gå ner i vikt, kunde hon inget svara utan stirrade överdrivet förbluffad på killen som sagt det, varpå ytterligare både ett två och tre skämt drogs om att hon hade munnen öppen och att det var så man skulle göra med tjejerna och att hostan inte berodde på rökningen utan på att hon "svalde för mycket". Ungefär där fick jag nog, men orkade inte gräla med dem, så jag gick och satte mig på den enda lediga platsen som var kvar.
Hur kan kvinna gå med på att kallas "din svarthåriga slyna"? Hur kan kvinna fortsätta umgås med folk som kallar henne så? Hur kan kvinna dessutom verka njuta av att vara ett sex-objekt? Hur kan man tillåta andra att trakassera en så?
Personligen så tror jag att det beror på den enkla och väldigt primitiva önskan att vara någon. Är det inte det alla strävar efter egentligen? Att vara någon. Att bli sedd.
Tjejen brevid mig var någon. Hon är ingens "snygging" eller "älskling" eller "sötnos" vilket hade varit mycket mindre kränkande, hon är "din svarthåriga slyna", men hon är i alla fall någon! Herregud, de har ju till och med lagt märke till att hon färgat håret, och märker att hon hostar. Och egentligen vet ju hon likaväl som jag att det enbart beror på avundsjuka och naiv pubertär manlighetskamp att de trakasserar henne och "skämtar" om hennes kropp. Hon vet likaväl att de vill ha henne egentligen och det är nåt vi kvinnor av någon anledning strävar efter, att bli eftertraktade. Vi är nästintill beredda att döda andra om de blir mer eftertraktade än vi själva. Av någon skruvad anledning som jag förstår allt mindre ju mer jag funderar på det, mäter många av oss kvinnor oss i hur många män som suktar efter oss. Och precis som för alla människor gäller även här: Mer, mer, MER!
Tjejen på tåget är eftertraktad, hon är synlig och hon har ett gäng män omkring sig som visserligen knappt ens har kommit igenom målbrottet, men som ser henne och ger henne uppmärksamhet. I brist på uppfyllelse av önskan att bli behandlad som en prinsessa får man väl ta vad man får... Hon kommer senare att hitta sig själv, inse att männens uppmärksamhet inte är allt, det finns gränser för vad man kan tolerera, de sexisitiska skämten kommer alltid ha samma ursprung; nämligen att trakassören inte får ligga med den han trakasserar och avundet och begäran bara kommer strax efter anständigheten, annars skulle hon sedan länge blivit våldtagen på samma sätt som djur fortplantar sig. På Discovery Channel ser det i alla fall inte ut som att isbjörns- eller zebrahonorna vill att det manliga djuret ska klättra upp på dem och misshandla dem. Skulle djur känna till nåt i stil med moral eller etik skulle mycket färre kalvar, rådjur, rävar, sköldpaddor, katter, åsnor eller lejon födas än nu.
Tillbaka till mitt exempel. Jag oroar mig inte så mycket för henne, för hon kommer konfronteras med begreppet jämställdhet, hon kommer vara den som tjänar mindre än sina manliga kollegor fastän hon sliter mer, hon kommer inse att det är värt att kämpa för och hon kommer göra allt för att uppfostra sina barn till jämställda individer. Men killarna då? De kommer vara de som tjänar med, som inte förstår varför deras löner skulle dras ner eller hennes upp, som inte fattar vikten av jämställdhet (vadå? liberté,égalité, fraternité låter väl skitbra!) och som aldrig inser hur kränkande och nedlåtande "lilla gumman" kan vara i vissa sammanhang och hur viktigt det är att ha respekt för andra. Hur ska dessa män kunna bilda vår framtid. Jag får ångest när jag tänker på det. Som om det fanns två världar. En där manliga och kvinnliga anställda nästan har lika många kvinnliga chefer som manliga, där man lär sig se individen före könet och där man om några år lyckas se människan och hennes kunskaper och förmågor istället för att avgöra hurdan hon är beroende på om hon har bröst eller penis. Och en värld där männen kalla kvinnorna för "din svarthåriga slyna" istället för att berätta för dem att det naturblonda håret klädde dem bättre och att de tycker hon är vacker, där männen klappar kvinnorna på rumpan och säger att de borde gå ner några kilon medan de själva låter sina ölmagar svälla till det oändliga.
Jag blir helt virrig när jag skriver om det här, för där är så mycket tankar och jag ber om ursäkt ifall det inte går att läsa, men det är vid sådana tillfällen som idag på tåget som ilskan över maktlösheten och underordningen och rädslan väcker feministen inom mig. Jag blir så arg! Inte på män i allmänhet, det får ni inte tro. Jag känner för många underbara och respektfulla män för att dra alla över en kam. Det vore orättvist och missgynnar mig bara, det är ju inte de män jag vill åt. Inte heller invandrare i allmänhet för det går inte att säga så, även där finns underbara individer. Men det är inte de som syns, inte de som gör väsen av sig.
De män jag blir arg på är de som behandlar kvinnor helt utan respekt! Det är minst lika illa som att behandla äldre eller barn respektlöst. Jag blir faktiskt arg på alla som inte visar respekt för sina medmänniskor, inte minst mig själv, när jag kommer på mig själv med att tycka att alla är idioter eller att kärringjäveln eller gubbjäveln eller barnungeländet är i vägen för mig och glömmer att de är människor som jag faktiskt delar mitt levnadsutrymme med. Det levnadsutrymme vi kallar Jorden.
Lite kort om dagen och läget också: Uppe med tuppen. Tre ansökningar skickade. Veckomatsedel fixad, ingredienser handlade. Ballett skitskoj! Härligt att veta att jag ska dit varje vecka nu! Yes!
Imorgon ska jag göra en käkröntgen, prata med chefen i hattbutiken och köpa svart och rött bläck, titta på alla Fasnachts-människor (Karneval. får ladda upp bilder och kanske en filmsnutt om jag får tillfälle) på stan och ta en drink med tjejerna. Hoppas fortfarande på utgång snart, men just under Fasnacht är jag inte så sugen. Då är alla odrägliga och agressiva. I Locarno blev en kille ihjälslagen på gatan av tre killar mellan 19 och 24. Själv var han 22 år. Sen dess är det mycket polis på g överallt runtomkring i landet. Inte minst här i Bern, där tre poliser följde med på bussen för att hålla koll. Jag var rätt glad att de var där med tanke på att gänget åkte buss med mig också. Man känner sig lite konstig när man blir medveten om klasskillnaden. De klev av vid "invandrar/låglöne-kvarteret" medan jag åkte vidare till tvåfamiljshus- och villaområdet....
Nåväl, lite sova på det här kanske. Skönt att ha Pappa hemma igen.
Fattar inte hur han orkar med allt, men jag beundrar honom.
Kommentarer
Postat av: Malin
Jag sitter här och känner ilskan växa när jag läser dina ord. Det är så frustrerande!
Då är det mycket trevligare att föreställa sig dig som balettdansös. =) Vad kul det låter!
Trackback