hjälp...

det var länge sen det var så otäckt att gå upp...
alltså det var ju inte att gå upp som var otäckt egentligen utan mer det att jag inte hann ta mer än tre steg från sängen innan det svartnade för ögonen och jag var tvungen att lägga mig ner på golvet, hålla fötterna högt och vänta nån minut på att livet skulle komma tillbaka och det skulle sluta tjuta i öronen...
otäckt till stor del för att ingen är i närheten och dörren till mitt rum är låst.
usch...
det påminde mig om de gången jag har svimmat på riktigt. fallit rakt framöver och alltid slagit upp nåt, en gång knät, en gång ögonbrynet och kinden.
och om hur husläkaren förklarade det som att jag var en flaska och huvet en kork och den korken fick inte bli torr, alltså måste jag lägga mig ner när jag känner att yrseln är på väg.

jag har inte vart så dålig på flera år nu, har inte svimmat sen jag var 15.
men nu var det så nära, flera gånger dessutom.
undrar vad det är.
för lite sömn? för lite mat? för mycket att tänka på? för lågt blodtryck?
och jag hoppas för allt i världen att det inte fortsätter så här.
min värld kraschar om min dröm om dansen förstörs nu.
tar det lugnt idag, så lugnt det går, har en massa att uträtta, men det löser sig nog...

just nu är tillförsikten starkare än ångesten och tviveln tillsammans...
bra
riktigt bra


Kommentarer
Postat av: Tommy

Snäll du är Ebba :-) Fina rader du skrev. Hoppas allt står bra till med dig, och att dansambitionerna går i vind. Kram på dig!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback