Little Red Riding Hair

Okej, det kändes bra.
Det kändes jättebra, det kändes rätt och det kändes som att jag började återfå fotfästet igen.
Tills för ett ögonblick sen.
Då kom ångesten igen.

Pratade med Mamma och Pappa i telefon. Om flytten. Hur ska vi göra och hur har du tänkt dig att det ska gå till och vad ska du göra dom två veckorna mellan matteprovet och flytten då om du inte ska flytta förän den 23e och tänk på vad det kostar och farmor&farfar är inte dom yngsta längre och kan du inte ha grejerna hos nån kompis då och hur mycket är det och kan du få med dig det som du vill ha med själv då och vad kostar en flyttfirma och ska du inte flytta tidigare och det blir dyrt och med tanke på jobb måste du komma hem tidigt och vad har du tänkt dig och det är inte så enkelt och jag tänkte att och jag skulle vilja och jag vet inte och jag trodde att och jag kan tänka mig att och jag vet och jag ska och jag måste och jag hinner inte och jag längtar dit men hur ska det gå och jag vill hinna träffa mina vänner och ni förstår inte och jag klarar nog det här och nej jag klarar det inte och det går nog bra och vem skulle kunna ta mina grejer då och hur ska jag klara det här och jag pallar inte och jag vill inte och hur i helvete ska jag kunna bo hemma igen?!?!?!

Det kommer gå åt helvete, det där med att bo hemma, det kommer bli jättejobbigt och jag kommer hamna i exakt samma position som jag alltid varit hemma: Den duktiga flickan som gör allt hon kan komma på för att räcka till men ändå inte gör det. Det är alltid nåt man inte har gjort, nåt man har glömt, nåt man har missat...
Framförallt jag och min virriga jävla hjärna! I hate it!

Jag hade hoppats på stöd och hjälp från dem. Istället pratas det om platt-tv och tavlor och om hur flytten kan bli så billig som möjligt. Inget bra tillfälle för ångesten. Det är det aldrig, men detta är extra dåligt.


 Bild:    Jag ligger i vattnet. Det är mörkt. Vattnet är så kallt att jag inte ens känner att jag skakar tänder, jag bara hör hackandet svagt, det mesta försvinner i vågornas brus. De är höga och de sliter i min kropp. Jag gör allt för att hålla mig kvar vid räcket till trappan som togs upp vid badsäsongens slut. Jag skriker. Jag behöver hjälp. Jag klarar inte att ta mig upp själv. Jag ser Mamma och Pappa vid stranden, jag ser att där står nån och av nån anledning vet jag att det är dem. De är helt uppe i en diskussion. De pratar, går långsamt ut på bryggan, stannar halvvägs. Ser mig inte, hör mig inte. De bara står där och pratar.
Mörker. Iskallt saltvatten. Vågornas dån.

Det här blir tufft. As hell.
Men det är väl det det handlar om det där med att bli vuxen. Att klara sig själv. Helt själv. Ensam.
Jag hatar att bli vuxen.