Välkommen i det rödvita alplandet

Resan gick bra. Det kändes jättekonstigt när jag väl var i Köpenhamn, det skrev jag ju lite om, men det blev värre sen när jag hade ätit och var tvungen att vänta några timmar till på flyget, då stod jag där och blev alldeles yr av trötthet, men var för nervös för att sätta mig ner och blunda, jag bara tänkte en massa om Örebro och Sverige och Ittigen och Schweiz och mådde allmänt illa. Huvudet kändes som ett hav av bly som skakas av ett orkanoväder... fy för...

På flyget hann jag bli asocial och hade jag haft någon med mig hade jag säkert vart gnällig och jobbig. Nu var jag som tur själv så jag drog inte ner någon med mitt dåliga humör. Det var rätt skönt. Jag var liksom tvungen att skärpa mig.
Jag tänkte innan vi landade och när jag gick av och sen stod och väntade på mitt bagage att jag helst hade velat komma fram själv, ta tåget till Bern själv och kliva in i ett tomt hus i Ittigen. För att kunna konfrontera på riktigt, för att kunna känna efter hur det känns för mig själv, utan att ta hänsyn till någon annans liv eller känslor. Men jag visste ju att mina kompisar skulle komma och hämta mig vid flygplatsen, det hade de pratat om hela veckan och jag visste att de såg fram emot att jag skulle komma tillbaka, men jag såg inte fram emot det lika mycket som de... Hur gör man då, hur hanterar man det? Jag vet att ni ser fram emot att jag kommer och att ni har köpt tågbiljett för motsvarande flera hundra kronor, men jag vill helst vara själv, jag tycker inte det är kul att komma tillbaka till Schweiz... Det kändes inte som att det skulle funka, så jag bestämde mig för att låta det bli som det blev och glädja mig åt att jag faktiskt har vänner här också som längtat efter mig och väntat på mig, även om de kanske inte förstår att jag inte kommer hem på samma sätt som de gjorde.
Så när jag väl fått mitt bagage, vilket tog evigheter, och lagt upp det på vagnen, stannande jag upp ett ögonblick, samlade mig, gjorde blicken mer klar och nyfiken än trött och deppig (ja, jag kan faktiskt göra så att det inte syns hur jag mår alls...), rätade på ryggen och begav mig ut.

Jag såg Pappas ansikte och glädje mellan de andra passagerarnas huvuden och han pekade åt vilket håll jag skulle, redan då var allt borta, all trötthet, all tvivel på att det var rätt, bara att se Pappas strålande ögon som om han hade återfunnit ett förlorat barn sade mig att här är jag välkommen. När jag svängde runt hörnet såg jag dessutom mina kompisar stå där, förväntansfulla. Det hade spännt upp en Schweiz-flagga mellan sig som det satt fast bilder på mig och mina två absolut bästa tjejkompisar från gymnasiet på. Och ett halsband av toblerone. Då blir man bara glad. Det fanns inget annat kvar, jo möjligtvis utmattning, men annars fanns bara glädje och kärlek! Så underbart. Det var alltså mina två bästa tjejkompisar Julia och Bea och Beas bäste vän och min nyblivna polare Luki som hämtade. Så himla gulligt av dem!
Bilder kommer.
Pappa köpte tågabonnemang åt mig med en uråldrig bild från 2004 där jag ser ut exakt som nu 2008 (smått skrämmande, men otroligt praktiskt i just detta fallet), och bjöd på kaffe innan vi tog tåget till Bern. I Bolligen väntade Mamma med bilen och körde upp hela gänget till oss. Där hade hon ställt Lanson (bubbelvin!!) på kylning och kokat palsternacksoppa och fixat Zopf och oliver. Så omtänksamt, jag blev helt rörd, tyvärr genomförde jag inte den kinesiska traditionen elle seden, men jag tror att det blir bra ändå! Det jag känner är att jag är välkommen och att jag stöttas. Det känns bra.
Vännerna skickades hem och sedan åt namnsdagsmiddag för Pappa och Brorsan, fondue chinoise, det var längesen och jättegott! Till efterätt chokladmousse.

I morse blev jag riktigt förvånad att vågen inte visade mer än den gjorde...
Apropo våg så tänkte jag att jag skulle utnyttja bloggen till att redogöra för mig själv och alla som är intresserad över motion-, matvanor och viktkurva här, det är ju en stor del av det jag tänker ägna mig åt här och många har sagt att de vill veta hur det går, så då startar vi nu:
Utgångsvikt: 64 kilo
ingen kondition alls, jag blev jätteandfådd när jag gick uppför backen till oss igårkväll (okej, den är jättelång och jättebrant, men jag har ju klarat den som ingenting när jag gick den dagligen)
styrkan pratar vi inte ens om
mat kommer senare, än så har jag inte ens käkat frukost...

Ska försöka hålla er up to date med allt som händer här, men det är ju fortfarande så att jag skriver för min egen skull och inte för någon annan, alltså ser jag ingen anledning till att låtsas som att jag är någon jag inte är i min blogg, mina inlägg är lika föränderliga som jag själv, ena dagen är det djupt filosofiskt, andra dagen bara blaj, tredje dagen kanske politiskt, vad vet jag... Så risken finns ju alltid att det jag skriver är ointressant, men det får det vara, det jag gör är att berätta om det som jag vill få ner i skrift just nu, det som finns i mitt huvud, det jag tampas med. Jag tänker inte på läsarna när jag skriver (utom just nu då...:-)
nåväl, de flesta vet ju hurdan jag är, så det här ska nog gå alldeles utomordentligt bra!

Schweiz är vackert, igår sken solen på bergen när jag landade och det var fortfarande ljust klockan 17!
 Julia, Luki, jag, Bea...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback