Lite om allt och inget typ...
Först och främst till den människa som kommenterat anonymt, who ever you are: Äta upp mig??? Få hyll?? Hallå?
Nåväl, alla har vi väl en lite annorlunda bild av skönhetsideal och sånt...
Annars då? Vad händer? Och vad i hela världens frid gör jag uppe nu?
Jo det är så att jag ska ta tåget om 1½ timme för att åka till Sverige... Givetvis var jag ute ikväll och givetvis är jag åstrött... Men det är inte så mycket att göra åt det förutom att försöka sova på flyget sen.
Förövrigt åker jag bergochdalbana. Upp och ner och upp igen och ner lite lägre och ner och ner och ner och så upp igen och så vidare och så vidare och det slutar aldrig. Det är sjukt jobbigt och håller på att ta kol på mig på allvar. Å ena sidan ser jag fram emot allt som kommer men å andra sidan har jag panik! Ångest!!
Det kommer bli bra och jag vet att det finns en massa fina människor som stöttar mig och tror på mig och tar hand om mig. Men jag faller ändå. Och när jag faller så faller jag så fruktansvärt djupt att det känns som att det inte lönar sig att ropa på hjälp. I fredags föll jag. Föll och föll och föll och kunde inte hålla mig uppe alls. Tack och lov finns det två underbara män i mitt liv som båda tog tag under mina axlar och lyfte upp mig. Gav mig choklad och mat och verkligen välbehövligt sällskap och värme. Vi finns där. Du är jättefin och duktig och underbar oavsett hur det går för dig med utbildningen! Du kommer alltid vara våran Ebba. Det var det jag behövde. Ibland är det bra med folk som känner en sen länge, en del av dem kan acceptera att man förändras och går vidare och ändå älska en för den man är. Jag gråter av tacksamhet när jag tänker på hur bra jag har det egentligen och av ilska över min egen svaghet och rädsla...
Nä, nu börjar det faktiskt bli dags att duscha och packa klart, slänga sopor, äta frukost, låsa och bege sig. Ser fram emot att tälta, prata svenska, bada i havet och bara få vara mig själv. Och kanske få höra en eller annan röst i telefon... Jag nås på mitt svenska mobilnummer från och med ikväll.
Jag säger Auf Wiedersehen och återkommer när jag åter är på dessa höjder!
Nåväl, alla har vi väl en lite annorlunda bild av skönhetsideal och sånt...
Annars då? Vad händer? Och vad i hela världens frid gör jag uppe nu?
Jo det är så att jag ska ta tåget om 1½ timme för att åka till Sverige... Givetvis var jag ute ikväll och givetvis är jag åstrött... Men det är inte så mycket att göra åt det förutom att försöka sova på flyget sen.
Förövrigt åker jag bergochdalbana. Upp och ner och upp igen och ner lite lägre och ner och ner och ner och så upp igen och så vidare och så vidare och det slutar aldrig. Det är sjukt jobbigt och håller på att ta kol på mig på allvar. Å ena sidan ser jag fram emot allt som kommer men å andra sidan har jag panik! Ångest!!
Det kommer bli bra och jag vet att det finns en massa fina människor som stöttar mig och tror på mig och tar hand om mig. Men jag faller ändå. Och när jag faller så faller jag så fruktansvärt djupt att det känns som att det inte lönar sig att ropa på hjälp. I fredags föll jag. Föll och föll och föll och kunde inte hålla mig uppe alls. Tack och lov finns det två underbara män i mitt liv som båda tog tag under mina axlar och lyfte upp mig. Gav mig choklad och mat och verkligen välbehövligt sällskap och värme. Vi finns där. Du är jättefin och duktig och underbar oavsett hur det går för dig med utbildningen! Du kommer alltid vara våran Ebba. Det var det jag behövde. Ibland är det bra med folk som känner en sen länge, en del av dem kan acceptera att man förändras och går vidare och ändå älska en för den man är. Jag gråter av tacksamhet när jag tänker på hur bra jag har det egentligen och av ilska över min egen svaghet och rädsla...
Nä, nu börjar det faktiskt bli dags att duscha och packa klart, slänga sopor, äta frukost, låsa och bege sig. Ser fram emot att tälta, prata svenska, bada i havet och bara få vara mig själv. Och kanske få höra en eller annan röst i telefon... Jag nås på mitt svenska mobilnummer från och med ikväll.
Jag säger Auf Wiedersehen och återkommer när jag åter är på dessa höjder!
Kommentarer
Trackback