Picking up the pieces...

Ibland gör det så ont. Så fruktansvärt makalöst ont! Så ont så att man bara vill skrika och gråta.
Som igår. När jag såg en underbart vacker människas hjärta krossas. Hon sjönk ihop, som ett skadskjutet djur. Hon skakade. Jag höll om, ville trösta, ville göra nåt, ville slippa hjälplösheten. Jag vet ju hur det känns, jag vet ju hur förtvivlat fruktansvärt det är att älska när man inte borde, hur katastrofalt det är för ens självkänsla att inte kunna släppa när man vet att man borde, hur mycket någon kan betyda för en utan att personen ifråga fattar. Kärlek betyder ansvar. Ansvar för en annans hjärta, det får man inte underskatta.

Det känns som att jag står i ett mörkt rum där glashjärtan glittrar i taket, man anar dem bara. Det är vackert. Men när jag tar ett steg trampar jag i glasskärvor. Det gör ont för jag är barfota. Jag börjar plocka upp skärvorna, men ju mer skärvor jag har i händerna som skär sönder mina handflator och fingrar, ju fler glashjärtan trillar ner. Nej, de trillar inte, de kastas ner. Med en sån kraft så att de splittras i tusen miljoner bitar. På vägen skär de små små skåror i mina armar och ben, blodet droppar ner på marken. Anledningen till att glasskärvorna träffar mig är att jag älskar de glashjärtan som krossas. Vart och ett av dem motsvarar en älskad besviken vän.

Hur kan man vara så kall så att man kan ta någons hjärta, det omtåligaste av alla organ, och bara kasta det mot asfalten så hårt det går? Varför gör det så ont att älska?

Jag önskar att jag kunde plocka upp bitarna av alla mina vackra vänners krossade hjärtan. Jag önskar att jag kunde hela, kunde trösta, att det fanns svar, att det fanns en anledning, och att det fanns ett äkta hopp.

Men hur ont det än gör, så är dete fortfarande bättre än att inte känna något alls.

Kommentarer
Postat av: Malin

Det där var vackert uttryckt Ebba...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback