Be careful what you ask for

Jag är så trött, så fruktansvärt trött. Så trött att jag skakar, gråter, mår illa och spyr. Fastän jag inte stressar särskilt mycket... Inte i förhållande till andra gånger.
Jag är helt matt i hela kroppen. Jag ligger i sängen och skakar. Känner mig helt uttorkad. Men jag har druckit nästan fem liter vatten idag. Törstig hela tiden. Jag svettas som om jag vore gravid eller i klimakteriet. Och jag är så trött.
Kvällar som denna känner jag mig så ynklig. Jag vill stoppa mig full med glass för att dämpa den känslan, men så blir jag illamående... Och ångesten tar över. Ångesten inför de dagar då jag inte jobbar, då jag inte har några planer. När jag inser att det inte finns några sådana dagar, tar återigen hopplösheten över. Hopplösheten över mig själv. Att jag bara fortsätter. Att jag bara kutar på. Att jag aldrig lär mig.

Ändå går det ofta bra. Det är bara vid få tillfällen jag blir så slut att jag faller ihop i en liten hög och känner mig ensammast i världen och önskar att det fanns någon vars hjärta smälte så fort han såg tårar i mina ögon, eller åtminstone någon som såg min trötthet. Och som förstod. Som höll om mig och förklarade att jag är vacker för att jag är den jag är, att jag inte behöver bevisa något för någon. Någon som dyrkade mig ärligt. Utan baktanke och utan att ge upp sig själv.

Min önskan/mitt mål är detsamma som alltid. Jag vill bara duga. Vara perfekt som och för den jag är. Men jag lyckas inte. Jag lyckas inte vara mig själv och jag lyckas inte duga. Hur mycket jag än försöker. Och jag förtvivlar när jag inser att jag inte har kommit nån vart. Jag står fortfarande och stampar på samma ställe och önskar att jag var stark nog att sträva efter något annat.

Ibland, det får jag ändå inte glömma, mår jag bra. Jag är stark och duktig, jag klarar av det jag ska briljant, jag träffar folk, jag är vacker och glad. Min hy strålar, mina ögon glittrar. Ibland känner jag mig så vacker som aldrig någonsinn för. Utan att någon behöver säga något. Jag är självsäker och klarar mig bra största delen av tiden.
Bara ibland går luften ur mig...
något som bara bloggläsare, min dagbok, kudden och jag vet om...

Jag behöver inte visa mig svag utåt. Det räcker att jag själv vet om det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback