Några tankar av det som svirrar runt i huvudet
Kan det vara ett tecken på akut sömnbrist när man svimmar på vägen från toaletten på morgonen? 3-5 timmar sömn per natt i sex dygn är lite lite för mig...
Bitterfittan väcker ilska i mig! Den ilskan som jag gått och burit på så länge, men lyckats dämpa med hjälp av akademiska begrepp, analyser, resignation och fokusering på annat som bisexualitet eller krigsvåldtäkter. Inte för att det skulle ha mindre att göra med patriarkat och förtryck, men ändå, jag lyckades gräva ner ilskan. Men nu växer den, den gör mig bitchig, arg, kaxig och lätt agressiv. Det är så jävla orättvist att det gör ont i mig! Hade jag varit kille hade jag skrattat åt det som hände igår, jag skulle stolt berätta det för alla mina polare utan en gnutta skamkänslor. Men eftersom jag är tjej gör det ont. Jag skäms för att två killar ger sig på varandra på grund av mig, för att jag inte var ärlig från början, för att jag inte var ordentlig och duktig utan lät lusten styra. För att jag gjorde det jag var sugen på just då. För att jag njöt. För att jag utnyttjade. Hade jag varit kille, hade dem inte slagits utan suttit och gråtit och käkat choklad tillsammans och svurit att aldrig mera gå på ett sånt arschle. Hade jag varit kille, hade jag lagt det här på min hylla med personliga trofeer och visat alla som ville se. Men vad gör jag, jag har skuldkänslor så att jag knappt kan äta och inte kan sova fastän jag är så fruktansvärt trött. Jävla jävla jävla idioter! Jag orkar inte! Hur fan hamnade jag här? Och var har jag egentligen för skyldigheter gentemot någon som det aldrig var seriöst med och som dessutom är för feg för att medge att han skiljt sig efter bara några månader? Eller en som inte kan jobba utan att fylla lungorna med söt rök innan? Om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig inte om dem ett skit! Det känns onödigt att dom slåss och dumt att jag inte sa ifrån från början. Men annars känner jag nog mest skuld över att jag inte har några skuldkänslor. Hur kan jag bry mig så lite? Vad har hänt?
Men å andra sidan; det är bra, för vi tjejer måste kämpa för att vara egoistiska. Utan skuld och skam.
Jag är så många olika personligheter i en, så många roller jag springer runt och spelar. En annan för varje steg jag tar.
Vill man se det positivt kan man uttrycka det som att jag är mångfacetterad, anpassningsbar och intressant.
Den andra varianten är att jag är skizzofren. Jag har inte bestämt mig om mitt glas är halvfullt eller halvtomt än...
Just nu får det vara heltomt. Dricka kan vi göra imorgon, men nu är det fotboll, mat och sömn. Jag har typ glömt hur det känns att vara utvilad...
Bitterfittan väcker ilska i mig! Den ilskan som jag gått och burit på så länge, men lyckats dämpa med hjälp av akademiska begrepp, analyser, resignation och fokusering på annat som bisexualitet eller krigsvåldtäkter. Inte för att det skulle ha mindre att göra med patriarkat och förtryck, men ändå, jag lyckades gräva ner ilskan. Men nu växer den, den gör mig bitchig, arg, kaxig och lätt agressiv. Det är så jävla orättvist att det gör ont i mig! Hade jag varit kille hade jag skrattat åt det som hände igår, jag skulle stolt berätta det för alla mina polare utan en gnutta skamkänslor. Men eftersom jag är tjej gör det ont. Jag skäms för att två killar ger sig på varandra på grund av mig, för att jag inte var ärlig från början, för att jag inte var ordentlig och duktig utan lät lusten styra. För att jag gjorde det jag var sugen på just då. För att jag njöt. För att jag utnyttjade. Hade jag varit kille, hade dem inte slagits utan suttit och gråtit och käkat choklad tillsammans och svurit att aldrig mera gå på ett sånt arschle. Hade jag varit kille, hade jag lagt det här på min hylla med personliga trofeer och visat alla som ville se. Men vad gör jag, jag har skuldkänslor så att jag knappt kan äta och inte kan sova fastän jag är så fruktansvärt trött. Jävla jävla jävla idioter! Jag orkar inte! Hur fan hamnade jag här? Och var har jag egentligen för skyldigheter gentemot någon som det aldrig var seriöst med och som dessutom är för feg för att medge att han skiljt sig efter bara några månader? Eller en som inte kan jobba utan att fylla lungorna med söt rök innan? Om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig inte om dem ett skit! Det känns onödigt att dom slåss och dumt att jag inte sa ifrån från början. Men annars känner jag nog mest skuld över att jag inte har några skuldkänslor. Hur kan jag bry mig så lite? Vad har hänt?
Men å andra sidan; det är bra, för vi tjejer måste kämpa för att vara egoistiska. Utan skuld och skam.
Jag är så många olika personligheter i en, så många roller jag springer runt och spelar. En annan för varje steg jag tar.
Vill man se det positivt kan man uttrycka det som att jag är mångfacetterad, anpassningsbar och intressant.
Den andra varianten är att jag är skizzofren. Jag har inte bestämt mig om mitt glas är halvfullt eller halvtomt än...
Just nu får det vara heltomt. Dricka kan vi göra imorgon, men nu är det fotboll, mat och sömn. Jag har typ glömt hur det känns att vara utvilad...
Kommentarer
Trackback