Det dåliga med bra böcker eller Det finns alltid två sidor på allt...
Det dåliga med bra böcker är att de alltid tar slut för fort och lämnar ett tomrum efter sig som riktigt skriker efter ny litteratur. Att flyga drake lämnar en längtan efter en bok som berättar mer om Afghanistan, tiden innan och efter kriget. Vad händer sen i pojkens liv?
Det är en bok som inte ska följas av en bok med liknande innehåll, så istället för att bli besviken av någon annan historia om Afghanistan, Pakistan och talibanstyret, som inte alls beskriver det lika berörande och ingående som Khaled Husseini lyckas, väljar jag en västvärldsklassiker: One flew over the cocoo's nest. Som tur är har jag inte sett filmen=)
Sommaren var här på riktigt i söndags. Jag låg i solen hela eftermiddagen, hade smort in mig överallt där jag kom åt. Boken var bra, musiken välvald, vattnet kallt, myrorna kittliga... Hela morgonen igår gjorde ryggen jätteont, hade knappt kunnat sova heller eftersom det sved till så in åt så fort jag vände mig över ryggen. I går kväll insåg jag varför; mellan mina skulderblad upptäckte jag en stor bubbla som mest liknade en jättelik skavsårsblåsa, jag vet inte om jag har gjort något vidrigare någonsinn är att spräcka den bubblan. Det sved til lite lite och sen rann det ner för ryggen, sååå äckligt! I morse insåg jag att det inte bara var en stor blåsa utan att det är flera kvar fast de är inte lika stora. Min läkare sa i dag att det var en andra gradens förbränning... Jag vet någon som inte ska sola ryggen på ett tag och som kommer vara hyperförsiktig och hålla sig i skuggan resten av sommaren! Det här är det inte värt! Då är jag hellre blek som färskost. Faktiskt.
Förövrigt ansåg han att jag är frisk och han skulle skicka intyget som behövs för skolan. Mina fotleder måste dock tränas upp.
Imorgon ska jag skicka in utbildningskontraktet, då blir allting ytterliggare ett snäpp definitivare. Läskigt.
Just nu känns det mest läskigt och definitivt, kan inte riktigt säga om det känns bra. Jag försöker intala mig själv att jag ser fram emot det och jag tror faktiskt att jag gör det på riktigt; det är ändå något jag har drömt om länge. Det är bara det att jag inte har hunnit definiera om min bild av mig själv. Jag har gått gymnasiet här i Schweiz, det var alltid självklart att jag någongång ska läsa på universitet, jag gjorde det och trivdes men märkte att jag inte är så teoretisk som jag trodde. Jag vill inte bara sitta i publiken, höra till dem som visar sig kulturintresserade genom att gå på teater iklädda figursydda dräkter och pärlörhängen och prunkiga halsband, jag vill höra till dem som sliter på scenen. Men ändå har jag så svårt att se mig där. Jag har lättare att se mig själv bland de "intellektuella". Konstnär jag? Jag vet inte...
Samtidigt märker jag att mycket av min tvivel bara beror på att jag är rädd. Rädd för allt det nya, rädd för att kanske misslyckas, rädd för att besvika, rädd för att förlora... Men jag får inte ge upp. Jag tänker inte ge upp. Den enda som står i min väg är jag själv. Jag måste kliva över min egen skugga, kämpa för min plats i mitt eget liv. Jag vill så gärna göra det lätt för mig. Och ändå inte. Det låter jätteskumt, men jag vill ta den lättare vägen, och för mig vore det lättare att välja ett svårt programm på universitetet. Då vore det legitimt att må dåligt, att snubbla, att misslyckas. Men när jag gör det jag har drömt om, strapatserar folks tro på mig, har jag större press att lyckas. Eller inte att lyckas egentligen, men att orka kämpa, att aldrig ge upp och att älska det jag gör. Jag måste vara lycklig, eftersom jag har kommit in på min drömutbildning.
Jag vill satsa högt, jag vill kämpa. Men just nu är jag bara för trött för att vara glad. För trött och för ensam på nåt sätt. Jag saknar att inte kunna gå genom stan utan att känna nån. Jag njöt så av det, hur kommer jag dit igen?
Jag är så trött, så fruktansvärt trött. I kroppen, enbart i kroppen. Jag blir yr, tappar orken, tappar lusten. Är helt utmattad utan någon som helst ansträngning. Vad är det som tar all min energi? Vad är det som jag har så svårt med? Jag förstår inte... Men jag vet att jag måste bita ihop, ta hand om mig själv så fort jag kan, ta mig samman och träffa folk, träna, le, skratta, sjunga. Jag vill ju! Jag måste bara påminna mig själv om det ibland...
Det är en bok som inte ska följas av en bok med liknande innehåll, så istället för att bli besviken av någon annan historia om Afghanistan, Pakistan och talibanstyret, som inte alls beskriver det lika berörande och ingående som Khaled Husseini lyckas, väljar jag en västvärldsklassiker: One flew over the cocoo's nest. Som tur är har jag inte sett filmen=)
Sommaren var här på riktigt i söndags. Jag låg i solen hela eftermiddagen, hade smort in mig överallt där jag kom åt. Boken var bra, musiken välvald, vattnet kallt, myrorna kittliga... Hela morgonen igår gjorde ryggen jätteont, hade knappt kunnat sova heller eftersom det sved till så in åt så fort jag vände mig över ryggen. I går kväll insåg jag varför; mellan mina skulderblad upptäckte jag en stor bubbla som mest liknade en jättelik skavsårsblåsa, jag vet inte om jag har gjort något vidrigare någonsinn är att spräcka den bubblan. Det sved til lite lite och sen rann det ner för ryggen, sååå äckligt! I morse insåg jag att det inte bara var en stor blåsa utan att det är flera kvar fast de är inte lika stora. Min läkare sa i dag att det var en andra gradens förbränning... Jag vet någon som inte ska sola ryggen på ett tag och som kommer vara hyperförsiktig och hålla sig i skuggan resten av sommaren! Det här är det inte värt! Då är jag hellre blek som färskost. Faktiskt.
Förövrigt ansåg han att jag är frisk och han skulle skicka intyget som behövs för skolan. Mina fotleder måste dock tränas upp.
Imorgon ska jag skicka in utbildningskontraktet, då blir allting ytterliggare ett snäpp definitivare. Läskigt.
Just nu känns det mest läskigt och definitivt, kan inte riktigt säga om det känns bra. Jag försöker intala mig själv att jag ser fram emot det och jag tror faktiskt att jag gör det på riktigt; det är ändå något jag har drömt om länge. Det är bara det att jag inte har hunnit definiera om min bild av mig själv. Jag har gått gymnasiet här i Schweiz, det var alltid självklart att jag någongång ska läsa på universitet, jag gjorde det och trivdes men märkte att jag inte är så teoretisk som jag trodde. Jag vill inte bara sitta i publiken, höra till dem som visar sig kulturintresserade genom att gå på teater iklädda figursydda dräkter och pärlörhängen och prunkiga halsband, jag vill höra till dem som sliter på scenen. Men ändå har jag så svårt att se mig där. Jag har lättare att se mig själv bland de "intellektuella". Konstnär jag? Jag vet inte...
Samtidigt märker jag att mycket av min tvivel bara beror på att jag är rädd. Rädd för allt det nya, rädd för att kanske misslyckas, rädd för att besvika, rädd för att förlora... Men jag får inte ge upp. Jag tänker inte ge upp. Den enda som står i min väg är jag själv. Jag måste kliva över min egen skugga, kämpa för min plats i mitt eget liv. Jag vill så gärna göra det lätt för mig. Och ändå inte. Det låter jätteskumt, men jag vill ta den lättare vägen, och för mig vore det lättare att välja ett svårt programm på universitetet. Då vore det legitimt att må dåligt, att snubbla, att misslyckas. Men när jag gör det jag har drömt om, strapatserar folks tro på mig, har jag större press att lyckas. Eller inte att lyckas egentligen, men att orka kämpa, att aldrig ge upp och att älska det jag gör. Jag måste vara lycklig, eftersom jag har kommit in på min drömutbildning.
Jag vill satsa högt, jag vill kämpa. Men just nu är jag bara för trött för att vara glad. För trött och för ensam på nåt sätt. Jag saknar att inte kunna gå genom stan utan att känna nån. Jag njöt så av det, hur kommer jag dit igen?
Jag är så trött, så fruktansvärt trött. I kroppen, enbart i kroppen. Jag blir yr, tappar orken, tappar lusten. Är helt utmattad utan någon som helst ansträngning. Vad är det som tar all min energi? Vad är det som jag har så svårt med? Jag förstår inte... Men jag vet att jag måste bita ihop, ta hand om mig själv så fort jag kan, ta mig samman och träffa folk, träna, le, skratta, sjunga. Jag vill ju! Jag måste bara påminna mig själv om det ibland...
Kommentarer
Trackback