Fjärilar och en och annan solstråle som når sitt mål

Okej, inlägget igår var inte helt rättvist. Inte mot någon egentligen. Varken den jag var arg på eller mig själv. Frågan är om det inte var mig själv jag var arg på egentligen... Nåväl, jag blev väl bara lite besviken, men förmodligen hade jag blivit väldigt förvånad om jag hade nämnts i inlägget... However, det ska vi inte tänka på nu.
Grejen var eller är nog att jag helt enkelt känner mig lite ensam. Jag vet att jag har vänner (tack, förresten, GSP!) men ni är så långt bort! Jag önskar så att ni var närmre, det känns som att jag bara kommer längre och längre ifrån och tappar anslutningen helt... Jag vill inte. Jag vill hålla kvar alla mina kära vänner, men jag lyckas inte...

Jag var på stan med en föredetta kockkolega från restaurangen. Stackaren jobbar kvar fortfarande, har jobbat tio dagar i streck nu och inte fått vara hemma med sin lilla son alls. Den kvinnan (chefen alltså) är helt störd! Jag är så glad att jag slipper henne.
Det var trevligt att träffa honom. Vi satte oss på en uteservering och tog en cola light respektive en öl, sen bara gick vi lite. Det är helt sjukt hur olika världar kan se ut. Han som sliter varje dag och tjänar mindre än jag med mitt jobb, där jag har smidiga arbetstider och säkra och schyssta villkor. Vem har egentligen rätt att bestämma vilket arbete som är värt hur mycket pengar?
Han har varit gift och söker en ny mamma till sin lille pojke. Jag får panik när jag tänker på att han skulle kunna vara intresserad av mig...

Jag har sett några fjärilar idag. Jag blir alltid så glad när jag ser fjärilar, men också vemodig, nästan ledsen. Glad för att de påminner mig om att jag håller på att gå min väg, att jag håller på att förvandlas till en vacker och stark fjäril, att min sommar är på väg, att jag får utvecklas och leva. Ledsen för att de påminner mig om min pianolärare som fick mig att iaktta fjärilar en hel sommar när jag skulle spela Sylphide av Edward Grieg. Jag var den första eleven som han lät spela det stycket, det är svårt och det krävs att man ser de luftväsen framför sig som stycket handlar om, det luftväsen som bär fjärilarna. Det var ett av det sista styckena som jag spelade med honom som jag minns och det påminner mig om hans öde, de 12 åren han fick ta del av mitt liv, bröloppsfotona han visade (jag kommer aldrig glömma det han sa: Om du någonsinn gifter dig, se till att ha en riktigt bra fotograf, det är det viktigaste. Hans första fru dog bara något år efter deras brölopp, han kom aldrig riktigt över henne. Hans andra fru lämnade honom nu när han pensionerades.), kaffet vi drack, utskällningen jag fick när jag en gång kom tio minuter för sent... En cirkel sluter sig inser jag nu när jag minns att det första stycket jag lärde mig spela på piano var Farfallina tutta bianca, vuole vuole mai si stanca...

Tack GSP och tack Oasis för kommentarerna. Det känns som att en eller annan soltstråle faktiskt hittar sin väg in till hjärtat ibland. Solen steker, det är ungefär 25 grader varmt, men det ända solen gör är bränner sönder min hud.

Imorgon är jag ledig och hundvakt. Då ska kroppen och själen få sig en rensning. Gitarr och piano börjar damma igen, dags att plinka lite kanske.
Och bara äta frukt...

Åh förresten, 4:2 Schweiz- Sverige. Haha! Ni ska veta att jag är alltid för dem som vinner, så enkelt kan man göra det för sig=)

Bonne nuit et aurevoir!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback