Måste sova... egentligen
Jag var så trött och tyst i dag när jag kom hem från jobbet att Mamma frågade om jag var på väg att bli deprimerad. Nejdå, jag hade bara ont i huvet. Men så gled det ändå ur mig. Att det känns så definitivt nu när jag har insett att jag inte kommer flytta tillbaka till Örebro på ett tag, att jag saknar allt där, att jag saknar att ha så mycket folk omkring mig, att jag saknar att känna folk, att jag saknar mitt sociala självförtroende och att jag inte har någon aning om vart det har tagit vägen, och att det är så svårt att bygga upp en ny vänskapskrets här. Jag måste ta stegen åt alla håll och jag orkar inte.
Men nej, jag är inte på väg att bli deprimerad, jag vägrar hamna i någon depression, det finns alldeles för mycket som går bra, jag kom in på skolan, jag har ett jobb som ger bra med pengar, jag får besök om några veckor, jag ska på brölopp i sommar... Jag är bara trött av min pollenallergi, och lite ensam ibland. Dessutom fortfarande överansträngd.
Det dyker upp minnen här och där. Mycket från förra våren och sommaren då jag fick känna mig som en princessa, Jag minns att jag ligger på en filt och att det luktar varmt grus, nybryggt kaffe och solkräm. Jag minns hur det lät när hunden sprang över gruset med en leksak i munnen och ungefär hur lång tid det tog tills han hade kommit över gräsmattan och man hörde och kände hur han flåsade. Ibland la han sig mitt på filten och trängde bort en. Jag minns leenden, pussar, solglasögon, hallon och pannkakor. Jag minns att jag var lycklig.
En del är också från tidigare. Jag går över ett fält. Där växer smörblommor och prästkragar, vilda lupiner som jag älskar så. Jag håller min Morfar i handen. Gräset är så högt att det når över huvudet på mig, Morfar låtsas som att han inte ser mig. "Va? Var är du? Gräset är så högt, jag ser dig inte..." Jag skrattar, gömmer mig mer. springer fram till honom igen. Jag vet exakt vart vi är på väg, förmodligen skulle jag kunna visa var körsbärsträdet som vi skulle till står om jag kom till Oderup igen. Körsbären i det trädet var mörkt mörkt röda, nästan lila. Morfar lyfter upp mig så jag kan plocka, jag stoppar hela nävar i munnen. Det är så sommar smakar för mig. Händer, armar, kläder och ansikte blir blåa av de mörka körsbären och när vi kommer hem sätter jag mig i gungan i den jättelika kastanjen mitt på gården och tittar ut över vår äng. Gräset är inte lika högt där, men lupinerna är så vackra. Rosa, lila, vita. Tyvärr har syrenen slutat blomma, den älskar jag också. Och även utan blommor är syrenbersån mitt näst-favoritställe på gården. Mitt favoritställe är det lilla bordet på baksidan av den gamla ladan som inte används längre. Där brukar jag sitta tidigt om morgnarna när ingen annan är vaken och rita.
Jag är den jag är idag för att jag fick springa över ängar med gräs så högt att jag knappt såg vart jag gick. Undrar om jag kan ge mina barn sådana minnen med en dag?
Men nej, jag är inte på väg att bli deprimerad, jag vägrar hamna i någon depression, det finns alldeles för mycket som går bra, jag kom in på skolan, jag har ett jobb som ger bra med pengar, jag får besök om några veckor, jag ska på brölopp i sommar... Jag är bara trött av min pollenallergi, och lite ensam ibland. Dessutom fortfarande överansträngd.
Det dyker upp minnen här och där. Mycket från förra våren och sommaren då jag fick känna mig som en princessa, Jag minns att jag ligger på en filt och att det luktar varmt grus, nybryggt kaffe och solkräm. Jag minns hur det lät när hunden sprang över gruset med en leksak i munnen och ungefär hur lång tid det tog tills han hade kommit över gräsmattan och man hörde och kände hur han flåsade. Ibland la han sig mitt på filten och trängde bort en. Jag minns leenden, pussar, solglasögon, hallon och pannkakor. Jag minns att jag var lycklig.
En del är också från tidigare. Jag går över ett fält. Där växer smörblommor och prästkragar, vilda lupiner som jag älskar så. Jag håller min Morfar i handen. Gräset är så högt att det når över huvudet på mig, Morfar låtsas som att han inte ser mig. "Va? Var är du? Gräset är så högt, jag ser dig inte..." Jag skrattar, gömmer mig mer. springer fram till honom igen. Jag vet exakt vart vi är på väg, förmodligen skulle jag kunna visa var körsbärsträdet som vi skulle till står om jag kom till Oderup igen. Körsbären i det trädet var mörkt mörkt röda, nästan lila. Morfar lyfter upp mig så jag kan plocka, jag stoppar hela nävar i munnen. Det är så sommar smakar för mig. Händer, armar, kläder och ansikte blir blåa av de mörka körsbären och när vi kommer hem sätter jag mig i gungan i den jättelika kastanjen mitt på gården och tittar ut över vår äng. Gräset är inte lika högt där, men lupinerna är så vackra. Rosa, lila, vita. Tyvärr har syrenen slutat blomma, den älskar jag också. Och även utan blommor är syrenbersån mitt näst-favoritställe på gården. Mitt favoritställe är det lilla bordet på baksidan av den gamla ladan som inte används längre. Där brukar jag sitta tidigt om morgnarna när ingen annan är vaken och rita.
Jag är den jag är idag för att jag fick springa över ängar med gräs så högt att jag knappt såg vart jag gick. Undrar om jag kan ge mina barn sådana minnen med en dag?
Kommentarer
Trackback