inga gränser
Det känns som att det inte finns några gränser i mitt liv just nu. Inga gränser för hur ont det kan göra, inga gränser för hur trött jag kan blir, hur arg, frustrerad, inga gränser för hur snälla människor kan vara, för hur snälla de kan vara mot just mig fastän jag inte förtjänar, inga gränser för vad jag kan glömma, inga gränser för hur liten jag kan känna mig, inga gränser för hur mycket jag kan förtränga, inga gränser för andras stöd och kärlek, inga gränser för hur mycket som kan hända samtidigt, inga gränser för hur mycket jag kan låtsas inför mig själv.
Jag är tacksam för mycket. Jag är tacksam för allt tålamod jag får, jag är tacksam för mina föräldrar, tacksam för vänner nära och fjärran som älskar och stöttar och tänker, jag är tacksam för att det finns folk som uppskattar mig fastän jag är den jag är, jag är tacksam för att jag får göra det jag gör, jag är tacksam för att det är intensivt och jobbigt, jag är tacksam för att jag får lära mig något, jag är tacksam för att jag lever. Även om det håller på att ta kol på mig.
Jag är sjuk igen, hosta, halsont, trötthet, lite feber. Jag har ont i händerna, klåda, ont i kroppen, ont någonstans i hjärtat, själen, eller egentligen mest dåligt samvete för att det inte gör så ont som det borde... Jag måste sova inatt, skippar morgondagens danspass i hopp om att bli bättre av en hel natts sömn... Hoppet finns ju kvar, någonstans långt in...
Mycket ställer sig i vägen för mig, men bara om jag tvingas ta i tills det svider blir musklerna starkare, så det är väl bra ändå. På något sätt. Fastän det kostar väldigt mycket energi, kraft och tårar. Tårar själ energi. Det är nog det som gör mig så trött.
Jag fick en ros igår. Den är mörkröd och lång och vacker. Det var längesen jag fick en ros senast. Men det är en liknande känsla nu som när jag fick min första röda ros. Glädje över uppmärksamheten blandas med panikångest inför känslorna som ligger bakom, och någonstans frågan: Varför är du så snäll mot just mig? Varför skulle jag förtjäna en röd ros...?
Den gnager den frågan, och gör ont.
Jag är tacksam för mycket. Jag är tacksam för allt tålamod jag får, jag är tacksam för mina föräldrar, tacksam för vänner nära och fjärran som älskar och stöttar och tänker, jag är tacksam för att det finns folk som uppskattar mig fastän jag är den jag är, jag är tacksam för att jag får göra det jag gör, jag är tacksam för att det är intensivt och jobbigt, jag är tacksam för att jag får lära mig något, jag är tacksam för att jag lever. Även om det håller på att ta kol på mig.
Jag är sjuk igen, hosta, halsont, trötthet, lite feber. Jag har ont i händerna, klåda, ont i kroppen, ont någonstans i hjärtat, själen, eller egentligen mest dåligt samvete för att det inte gör så ont som det borde... Jag måste sova inatt, skippar morgondagens danspass i hopp om att bli bättre av en hel natts sömn... Hoppet finns ju kvar, någonstans långt in...
Mycket ställer sig i vägen för mig, men bara om jag tvingas ta i tills det svider blir musklerna starkare, så det är väl bra ändå. På något sätt. Fastän det kostar väldigt mycket energi, kraft och tårar. Tårar själ energi. Det är nog det som gör mig så trött.
Jag fick en ros igår. Den är mörkröd och lång och vacker. Det var längesen jag fick en ros senast. Men det är en liknande känsla nu som när jag fick min första röda ros. Glädje över uppmärksamheten blandas med panikångest inför känslorna som ligger bakom, och någonstans frågan: Varför är du så snäll mot just mig? Varför skulle jag förtjäna en röd ros...?
Den gnager den frågan, och gör ont.
Kommentarer
Postat av: Lina
Ibland är det tillåtet att faktiskt "bara" tacka och ta emot utan att ha svar på alla frågor. Du fick en ros för någon orsak, varför är inte alltid viktigt. Jag skriver till dig och följer din blogg och tänker på dig titt som tätt.. varför? det kan jag inte heller sätta fingret på, annat än att det är viktigt för mig och för att jag vill stötta och veta hur det går för dig i ditt liv :) inga krav och inga förpliktelser, bara omtanke :) Svårt att förklara och formulera, men jag tror du förstår mina tankar. :)Stoor kram till dig!
Trackback