Motgångar och underverk

Den här veckan har varit tung. Riktigt tung. Jag har försökt se det positiva, jag har kämpat för att inte låta det svåra och tunga ta överhand, men det har bara lyckats måttligt...
Min axel som har gjort helt makalöst ont och varit orörlig sedan i måndags kväll har gjort mig riktigt deppig. Eller ja, det som varit så jobbigt var egentligen kombinationen av att ha ont och vara handikappat och framförallt inte kunna dansa. Det gick bara inte och jag mår så fruktansvärt dåligt av att bara sitta och titta på när de andra dansar. Givetvis använde jag tiden till att repetera namnen på balettstegen och skriva upp koreografier och korrektioner, men ändå. Det är aldrig samma som att faktiskt få göra rörelsena med kroppen. Jag har varit sur och trött, på dåligt humör helt enkelt. Folk har trott att jag varit arg på dem eller sur eller arrogant... Men egentligen var jag ju bara förtvivlad och kände mig förlamad...
Det kändes som att nu när jag äntligen fått motivation igen och sluppit mitt sångförbud så kommer nästa motgång. Som att ödet inte unnade mig att jag vill ge allt...
För några år sedan hade jag tröstat mig med att Gud inte ger en större utmaningar än vad vi kan klara av och just för att få oss att växa... Oavsett om motgångar och utmaningar kommer från en Gud eller någon annan makt så tror jag ändå att det ligger nåt i det... Det känns i alla fall tryggt och gör det lättare att lita på sin egen förmåga.

Idag fick jag äntligen tid hos husläkaren. Han kände på axeln, tryckte på exakt de punkter som gjorde ont, slängde ur sig några begrepp om pektoris maximus och skulderblad och muskelfäste, tog tag om mig bakifrån, lät mig andas in och ut djupt några gånger och knäckte min axel tills det onda var borta, eller jag i alla fall kunde röra axeln igen. Vissa små rörelser sticker fortfarande till, men jag är i alla fall inte helt handikappad längre... Äntligen!!!

Lättnaden gjorde sig genast synlig när jag sjöng med min korepetitator Ken som tyckte jag var jätteduktig och hade väldigt lite att anmärka om till skillnad från andra gånger... Jag sjunger Broadway Baby och där ska de höga partierna helst beltas... Inte helt lätt när tekniken saknas, men Ken har alltid små tips och tricks som hjälper. Idag var det att twanga och gnälla som ett katt och böja på knäna och röra sig fram och tillbaka samtidigt som sången...

Nästa vecka ska jag ge allt igen! Jag ska dessutom vara duktigare på att stretcha efter träningen... Det har jag varit dålig på vilket också är en anledning till att min axel höll på som den gjorde...

För att ge mig själv ny motivation inför nästa vecka färgade jag håret ikväll. Rött. Den här gången blev det faktiskt rött och inte oranget. Yes! Ska bli spännande att se hur det känns imorgon...
Imorgon jobb och hundpassning, söndag ledig!

Nu: Sova

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback