Ibland
ibland blir det bara för mycket. eller för lite.
för mycket aktiviteter, för lite vila.
idag fick jag ta ett steg tillbaka och lyssna på det min kropp har försökt tala om för mig hela veckan; SOV! VILA! TA DET LUGNT!
Jag stannade hemma istället för att åka till Luzern direkt efter jobbet. Jag hade gärna vart med på Ms födelsedagskalas, men jag pallar inte. Min kropp skriker att det inte går längre. Jag kan inte hålla på och fylla den med alkohol och nikotin och socker och träna 9 timmar i veckan och sova 6 timmar per natt och tro att det funkar. Min kropp går inte med på det. Och jag måste lära mig att jag inte är som alla andra. Det finns säkert folk som klarar av att vara med på allt och göra allt, men min kropp gör inte det. Den behöver lite mer uppmärksamhet än andras, lite mer vila, lite mer omsorg. Jag är dålig på det. Men jag måste lära mig, för min kropp är mitt kapital. Det är det jag har att jobba med. Där finns inget annat. Därför är jag i säng nu istället för att drälla runt någonstans och dricka öl med en massa trevliga människor...
Vad är väl en bal på slottet...?
Ja, nä, det gäller att ta livet som det är. Som det kommer. Och att acceptera sig själv som den man är.
Jag märker att jag börjar nå en punkt där jag måste definiera om mig själv. Jag har gjort det förr. Men då var det enklare för jag var i en ny omgivning. Nu har jag en fast omgivning som vet hurdan jag brukar vara och borde förändra mig i det. Det tar tid och det måste det få också. Jag är stolt över varje litet steg jag som tar mig närmre den jag vill vara. Som idag, när jag lyckas säga nej och prioritera min hälsa före fest och skoj och andras krav på att jag ska med.
Jag måste börja följa min egen väg.
ibland är jag bara helt vilse. ett ord, en beröring, en antydan till något och jag vinglar i min tillvaro. det finns få saker som är värre än när man inser att en av de närmsta vännerna som man litar så mycket på och tycker så mycket om och aldrig vill förlora ser en som mer än bara en vän... Men jag kanske bara inbillar mig. Hoppas det. När gudarna vill kommer vi tvingas ta upp det. Tills dess får det vara som det är. Jag vet i alla fall vad jag vill och vart mitt hjärta är.
för mycket aktiviteter, för lite vila.
idag fick jag ta ett steg tillbaka och lyssna på det min kropp har försökt tala om för mig hela veckan; SOV! VILA! TA DET LUGNT!
Jag stannade hemma istället för att åka till Luzern direkt efter jobbet. Jag hade gärna vart med på Ms födelsedagskalas, men jag pallar inte. Min kropp skriker att det inte går längre. Jag kan inte hålla på och fylla den med alkohol och nikotin och socker och träna 9 timmar i veckan och sova 6 timmar per natt och tro att det funkar. Min kropp går inte med på det. Och jag måste lära mig att jag inte är som alla andra. Det finns säkert folk som klarar av att vara med på allt och göra allt, men min kropp gör inte det. Den behöver lite mer uppmärksamhet än andras, lite mer vila, lite mer omsorg. Jag är dålig på det. Men jag måste lära mig, för min kropp är mitt kapital. Det är det jag har att jobba med. Där finns inget annat. Därför är jag i säng nu istället för att drälla runt någonstans och dricka öl med en massa trevliga människor...
Vad är väl en bal på slottet...?
Ja, nä, det gäller att ta livet som det är. Som det kommer. Och att acceptera sig själv som den man är.
Jag märker att jag börjar nå en punkt där jag måste definiera om mig själv. Jag har gjort det förr. Men då var det enklare för jag var i en ny omgivning. Nu har jag en fast omgivning som vet hurdan jag brukar vara och borde förändra mig i det. Det tar tid och det måste det få också. Jag är stolt över varje litet steg jag som tar mig närmre den jag vill vara. Som idag, när jag lyckas säga nej och prioritera min hälsa före fest och skoj och andras krav på att jag ska med.
Jag måste börja följa min egen väg.
ibland är jag bara helt vilse. ett ord, en beröring, en antydan till något och jag vinglar i min tillvaro. det finns få saker som är värre än när man inser att en av de närmsta vännerna som man litar så mycket på och tycker så mycket om och aldrig vill förlora ser en som mer än bara en vän... Men jag kanske bara inbillar mig. Hoppas det. När gudarna vill kommer vi tvingas ta upp det. Tills dess får det vara som det är. Jag vet i alla fall vad jag vill och vart mitt hjärta är.
Kommentarer
Trackback