Imorgon.
Imorgon ska jag till Stockholm. Mitt hjärta bankar när jag tänker på det. Här har man gått och väntat och väntat och väntat sedan början på agusti och nu är det slutet på september och vi ska verkligen ses igen! Jag kan knappt tro att der är sant.
Dessutom ska jag ju till Örebro vilket bara ökar lyckokänslan! Tänk vad bra det är med höstlov!
Jag har inte hunnit bearbeta intrycken från första kvartalet än. Jag har bara kutat på. Efter en hård projektvecka har jag seemless gått över till en nästan helttidsarbetsvecka på restaurangen. Det sätter sina spår. Framförallt när man som jag inte kan nöja sig med att gå till jobbet, jobba och gå hem igen sen. Nej, jag går upp tidigt fastän jag börjar 11.30, tvättar, shoppar, och efter jobbet träffar jag vänner. Vila kan jag göra när jag är gammal... Nej, just det ja, det funkar inte... Men jag får en massa energi av att vara med människor som står mig nära och därför måste jag träffa dem. Visste inte att jag var sån. Trodde jag mådde bäst av att sitta hemma ensam med min gitarr eller pianot...
Folk frågar mig ständigt hur det känns nu efter 6 veckor. Deras ögon lyser och det de vill höra är att det är exakt det här jag drömt om, att jag är överlycklig, att jag trivs perfekt, att allt känns underbart. Men jag kan bara inte säga det. Brukar svara något i stil med att det är tufft men roligt. Jag vet inte om det här är det jag vill hålla på med resten av livet.
Läser Grodowskis Way towards a simple theatre. Får ångest när jag tänker på hur mycket ärlighet man utsätts för som konstnär. Kan jag vara så ärlig mot mig själv, öppna mig själv så pass mycket, ge mig hän till en sån grad som behövs för att jag ska bli fri. Är jag beredd att ge upp mina murar, mina lögner, mina tricks, mina personliga smygvägar, min bubbla för att stå på scen och förmedla något, för att utsättas för kritik, för att såras, för att slitas i stycken? Jag vet inte.
Men imorgon är det semester. Då löser sig allt.
Det finns en plats för varje pusselbit.
Dessutom ska jag ju till Örebro vilket bara ökar lyckokänslan! Tänk vad bra det är med höstlov!
Jag har inte hunnit bearbeta intrycken från första kvartalet än. Jag har bara kutat på. Efter en hård projektvecka har jag seemless gått över till en nästan helttidsarbetsvecka på restaurangen. Det sätter sina spår. Framförallt när man som jag inte kan nöja sig med att gå till jobbet, jobba och gå hem igen sen. Nej, jag går upp tidigt fastän jag börjar 11.30, tvättar, shoppar, och efter jobbet träffar jag vänner. Vila kan jag göra när jag är gammal... Nej, just det ja, det funkar inte... Men jag får en massa energi av att vara med människor som står mig nära och därför måste jag träffa dem. Visste inte att jag var sån. Trodde jag mådde bäst av att sitta hemma ensam med min gitarr eller pianot...
Folk frågar mig ständigt hur det känns nu efter 6 veckor. Deras ögon lyser och det de vill höra är att det är exakt det här jag drömt om, att jag är överlycklig, att jag trivs perfekt, att allt känns underbart. Men jag kan bara inte säga det. Brukar svara något i stil med att det är tufft men roligt. Jag vet inte om det här är det jag vill hålla på med resten av livet.
Läser Grodowskis Way towards a simple theatre. Får ångest när jag tänker på hur mycket ärlighet man utsätts för som konstnär. Kan jag vara så ärlig mot mig själv, öppna mig själv så pass mycket, ge mig hän till en sån grad som behövs för att jag ska bli fri. Är jag beredd att ge upp mina murar, mina lögner, mina tricks, mina personliga smygvägar, min bubbla för att stå på scen och förmedla något, för att utsättas för kritik, för att såras, för att slitas i stycken? Jag vet inte.
Men imorgon är det semester. Då löser sig allt.
Det finns en plats för varje pusselbit.
Kommentarer
Trackback