Little Red Riding Hair

Jag är helt färdig. Jag kan knappt stå längre och helgen har inte ens börjat... Jobbar både lördag och söndag, ikväll är det konsert, imorgon är det födelsekalas, på söndag ska jag gå och lägga mig kl.17. eller kolla på Oklahoma, eller La vie en rose, eller Sound Of Music... Jag har fått en massa bra tips från alla mina lärare. Mycket bra respons också. Min sånglärarinna gav mig en massa extratips och övningar igårkväll och idag fick jag ortoligt med input av korepetitatorn. Det är småsaker, bilder, tankar, rörelser som gör att rösten förändras så otroligt mycket. Helt plötsligt hörs jag, bär rösten... Det känns så bra! Och det känns som att jag har lärt mig så mycket nu redan att jag kommer bli riktigt bra om två år. Steplärarinnan tyckte jag var duktig igår och jag lyckades lyfta benet rätt idag på baletten och gjorde tydligen vackra skutt på jazzen igår. Och herr Vet Allt historielärare sa att jag skulle vara försiktig med mitt kunskapsförsprång så att inte de andra i klassen kommer i försökelse att stänga av sina hjärnor...

Jahapp. Det låter väl bra. Eller?
Redan nu börjar jag märka av baksidan av branschen. Jag orkar nästan inte med mitt privatliv. Det gör ont att ha hjärtat i Stockholm (även om jag är sjukt glad att jag får komma dit och träffa honom om tre veckor), det är tufft att försöka upprätthålla vänskaper (jag har aldrig varit bra på det, hur ska jag då lyckas när jag pluggar så intensivt?), det är tungt att vara "tjockast" i klassen (jag vet att jag inte är tjock, men det är ta mig fan inte lätt att stå framför en jävla spegel varenda dag, brevid långbenta gaseller!), det är jobbigt att lära sig flera nya låtar per vecka, svårt att hinna med allt... Jag vet att jag får skylla mig själv, det är ju jag som vill träffa mina vänner, det är ju jag som vill ut och festa om helgerna fastän jag är trött, jag som jobbar lördag, söndag för att ha råd med det liv jag vill leva, jag som tillåter mig själv att lämna mitt hjärta i Stockholm...
Ibland orkar jag bara inte mer! Jag önskar att folk förstod! Till och med mina närmaste vänner fattar inte vad jag håller på med. De fattar inte hur tufft det är att aldrig ha en hel dag ledig, de inser inte hur mycket det belastar mig, de förstår inte hur mycket det tynger en att ständigt tvingas försöka vara bäst.

Jag gör det här frivilligt, och jag älskar det. Det är ingen lätt väg, men det har jag aldrig förväntat mig heller. Det är inte ett dugg glammigt, det är bara tufft. Det gäller att kämpa, det gäller att titta rakt fram, fokusera på sig själv, träna, öva och sova mycket. Det är otroligt svårt att hinna med allt. Förut precis bröt jag ihop för att jag inte visste vad jag skulle laga till kvällsmat. Jag orkar inte med småsaker. De blir enorma, de trycker, tynger ner mig tills jag trillar. Jag har ingen aning om jag kommer klara av det här, ingen som helst aning. Jag vet inte om mitt självförtroende räcker till för pressen, jag vet inte om det jag kan räcker till, jag vet inte om jag är beredd att ge upp en säker framtid för detta, jag vet inte...

Tack och lov är det helg och så fort jag kommit ut och träffat mina polare kommer jag inte ens fundera på det här inlägget längre. Ska på konsert i gamla högstadieskolan och hela byn kommer vara där. Inom några minuter kommer jag ha talat om för så gott som alla att jag mår jättebra och att jag går på musicalskola och att det tar tre år och att det är tufft men sjukt roligt, att jag hamnat precis rätt... Shit vad man ljuger i vardagen. Eller ja, ljuger, skulle hellre vilja kalla det för tomma ord, färdiga fraser, ett sätt att hålla andra borta från sig själva.
Och ärligt talat; hur många av mina gamla högstadielärare, -polare, syskon till klasskamrater etc. är egentligen intresserade av att jag kämpar, lider, har ont överallt, tvivlar, tvekar, slåss mot mig själv, gråter, driver mig själv till yttre, faller och inte riktigt lyckas resa mig upp igen...?