Vänner

Tack ni fina, underbara, vackra, härliga, älskade vänner för era kommentarer!

Jag borde bli mer medveten om hur lyckligt lottad jag är egentligen som har allt detta stöd. Ibland skulle jag vilja banka huvudet i väggen för att jag är så blind och inte ser vad jag har...
Vi har haft projektvecka hela veckan nu, vilket har inneburit dans och sång rep hela dagarna från 9-22. Mycket väntan också. Det har varit bra. Sjukt bra. Det tvingade mig att skärpa mig, att ta mig samman och fokusera på det jag håller på med. Ricarda som ledde projektveckan och själv har jobbat/jobbar i musikalbranschen i tysktalande världen ett helt liv, producerar, koreograferar, lär ut. Peppade mig massor nu inför nästa audition. Men hon sa också att jag skulle fundera på om jag verkligen vill gå i skolan ytterligare fyra åt till, man lär sig så mycket mer när det väl är på riktigt... Nåväl...
Igår kväll visade vi upp det vi åstadkommit under veckan. Jag hade bara skrivit ett sms till några kompisar men inte fått några svar så jag tänkte att okej, då är det bara familjen som kommer, skönt. Tio minuter innan vi skulle börja dök sex av mina pojkar upp. Och Bea. Jag hade inte alls räknat med det och blev överlycklig. Och nervös...
En av tjejerna i klassen viskade: Gud, vad gulliga dom är som kommer och kollar för din skull. Jag önskar att jag också hade såna polare, vilken tur du har!
Det gick rakt in. Rakt in i hjärtat och jag insåg helt plötsligt hur jäkla orättvist det är när jag gräver ner mig i självömkan och intalar mig att jag är så ensam och att det är sååå synd om mig. Ebba, skärp dig. Det är inte sant!!!

Samma känsla fick jag nu när jag läste alla fina kommentarer. Tack! Jag ska sluta vara korkad och blind och jag ska sluta bada i självömkan! Jag får ju ändå inte ut nånting av det...:-S

Efter att jag hade fått beskedet i måndags kändes det riktigt surt. Jag vill fortfarande gärna veta varför det inte gick. När vi hade auditionsituation på tisdagen (vi har det för att öva) gick ingenting, jag sjöng som en kratta och rösten bröt i höjden. I efterhand kan jag säga att det var tur att det hände då och inte i helgen, men just då tappade jag all mod och kände att jag bara ville sluta. Gå därifrån och aldrig mera försöka sjunga, spela eller dansa, eller stå på scen. Jag kan ju inte ens sjunga tänkte jag, vad gör jag här liksom? Men jag kom ihåg mitt löfte till mig själv om att inte ge upp och jag lyckades faktiskt ta mig samman och vända frustrationen till energi och styrka. Det fick mig att våga ge mer på dansen och sången. Jag tvingade mig själv att riskera och då kom jag ett steg vidare, då hoppade jag helt plötsligt högre och började plötsligt dansa på riktigt, inte bara följa rörelserna.
Sen tog det inte så lång tid tills jag kunde se tillbaka på helgens strapatser som en erfarenhet. Jag är stolt över det jag åstadkommit. För ett år sen hade jag inte haft någon chans alls. Jag har utvecklats otroligt mycket sen i höstas. Kanske behöver jag ett år till och jag vet att om jag lär mig lika mycket nästa skolår som jag gjort hittills så har jag riktigt bra chanser. Då kommer jag vara riktigt bra. Men nu ska jag först ge järnet på konservatoriet i Wien först.

Konservatorium Wien är en av de enda två statligt subventionerade musikalutbildningarna i hela tyska språkrummet. Den andra är i Berlin och där tar det bara in studenter vartannat år.
Vi är 220 sökande. Jag börjar den 20.april klockan 11. Sen är det uppbygd liknande som det var nu sist, att man kommer vidare efter de olika proven.
Konservatoriet lägger mycket mer vikt på sång och skådespel än vad Performing Arts gör, där dans är väldigt vikitgt.
Jag kommer ge allt som vanligt, visa vem jag är och vad jag kan. Mer kan jag inte göra och sen är det upp till dem om det finns en plats för mig där eller inte.
Ger mig själv en ledig påskhelg nu så kan jag köra hårt med förberedelser nästa vecka. I'll keep you up to date=)

Kramar och solsken!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback