Little Red Riding Hair

Det blev succé! Publiken slutade inte applådera! Det var helt fantastiskt! Och roligt! Och bra!
Wow! Vi lyckades genomföra det hela på ett suveränt och proffsigt sätt som gjorde att publiken gillade vår show trots konstigt manus och ologiska övergångar (inte vårt fel...)

Vi var vackra och fantastiska! Och det som berör mig mest är att mina kompisar blev stolta.
Jag hade ingenting att förlora när jag gick ut på scen. Jag visste att 13 människor i publiken var där för min skull enbart och att oavsett hur jag skulle göra ifrån mig skulle de fortfarande älska mig och tycka jag är bäst. Så jag slappnade av och gjorde mitt bästa, för deras skull. Det var härligt och underbart och helt plötsligt värt all stress, frustration, smärta och ansträngning som vi haft sedan december.

Allt ordnar sig, bara man är fantastisk. Så sant så sant!

Kollade på några bilder idag som Pappa tog och blev själv också väldigt nöjd med vår prestation. YES!

Blev lite förvånad över mitt utseende på bilderna. Har inte sett mig själv på foto på länge och framförallt inte helkroppsbilder. Ser jag ut så där? I så fall har det hänt rätt mycket sedan uppvisningen i höstas. Jag ser smal och vältränad ut. Det ni, är inte dåligt för att vara jag som säger det om mig själv. Det har hänt en del på självförtroendesidan också. Även om jag fortfarande har en lång väg kvar att gå.
Gårdagens uppvisning var som en wellnessbehandling för mitt självförtroende. Alla mina bästa vänner här i landet var där. Dom blev stolta över mig. Applåderna efter mitt solo var så långa att det nästan blev jobbigt. Och när vi bockade individuellt på slutet var mina applåder ljudligast. Så härligt, så underbart! Och jag fick en ros av min klass för allt jag gjort och organiserat i veckan...

Det här kommer jag kunna leva på ett tag. Det är den här känslan som gör att jag vill syssla med det här. För alltid!