Little Red Riding Hair

Jag har sällan varit så motiverad och så full av driv och vilja att komma framåt, att jobba, att öva, att skapa... Jag har aldrig känt mig så handicappad.
Min kropp står helt enkelt i vägen för mig. Den säger ifrån, den är mot mig. Jag tar fram piskan och tvingar den att göra som jag vill med våld. Men märker ganska snart att det inte håller i längden. Min kropp är i slutändan starkare än jag för jag är så fruktansvärt beroende av den. Jag blir smärtsamt medveten om att kroppen är en del av mig... inte bara ett redskap.

Jag gör allt för att hitta en kompromiss. En lösning där jag kan komma vidare tillsammans med min kropp. Där jag kan ge min kropp den vilan den behöver men samtidigt komma vidare på träningen och tjäna pengar brevid skolan.
Det måste finnas en väg.

Så ond kan den som gett mig min vilja och min talang inte vara, att det inte skulle finnas en väg att använda och utveckla den.

Inte jag kastar mig in i en lång men förmodligen ganska långtråkig arbetsdag, avslutar jag inlägget med några rader Winnerbäck:

Vad är det som bekymrar Sara Wehn
Var våren inte blek och varm och lika ny som förr
Var viljan inte hög och hård som sten

Har nån sett vart hon tar vägen när mörkret rullar in
Vart hon skyndar under gatlyktornas sken

Hon kryssar över torget
Men sen tar spåren slut
Vad gör hon där när timman är så sen

Var inte natten vacker
Ljummen, tyst och still
Var inte livet rättvist
Räckte tiden inte till

Jag medger det så ogärna, men jag är en Sara Wehn... Och jo, våren var blek och varm och ny och viljan absolut hög och hård som sten och natten var alldeles för vacker, livet är aldrig rättvist och tiden kan omöjligt räcka till för allt man vill...

Trots allt det som kanske låter fruktansvärt negativ i min blogg, och kanske just därför känns det så viktigt att betona, att hur mycket jag än har, hur frustrerad jag än blir, hur ont det gör och hur arg jag än blir, så är jag varje dag tacksam att jag lever och att jag får göra det jag gör. Så snälla tro inte att jag går och gräver ner mig i självömkan eller är på väg att ge upp. Jag har det svårt och jobbigt, men jag gör det jag vill och är på väg åt det hållet jag vill och siktar högt och vet att det är rätt. Och det är tusen gånger bättre än så mycket annat...