Little Red Riding Hair

Något av det värsta som kan hända en sångerska har idag hänt mig. Sångförbud. Officellt. Min sångtenta flyttas till augusti och jag måste äta penicillin. Kul.
Tårarna rann ner för kinderna på mig när jag gick ut från läkarmottagningen idag. Jag visste ju att nåt var fel med rösten och jag visste ju att jag inte kan sjunga. Har inte fått ut nån ton över g på flera veckor. (Men min bröststämma låter jäkligt rökig och sexig... dock inte så sund). Det var ingen överraskning att jag inte skulle få sjunga. Fast officiellt sångförbud från en läkare på obestämd tid är så mycket starkare än "jag borde inte sjunga". Då är det allvar och det är piss för när alla runtomkring sjunger och man själv hittar låtreferenser i varannan mening folk säger så kan man bara inte vara tyst...

På sätt och vis är jag ändå lättad över att inte få sjunga. För nu kan jag verkligen ta hand om min röst och mig själv. Jag behöver inte känna att jag egentligen borde öva men inte kan och heller inte borde fast jag ju måste lära mig fastän jag inte får ut någon ton men jag borde öva men kan inte... Ni fattar...

Det här är fruktansvärt för mig i vilket fall och jag vill bara ha tillbaka min röst. Man får helt enkelt panik att det skulle kunna stanna såhär. Rösten skulle kunna bestämma sig för att inte komma tillbaka. Fatta vad hemskt att aldrig mer kunna sjunga ett  högt h eller ta ett d med bröststämma... Jag vet att är orealistiskt, men sen när är rädsla realistiskt?
Nu gäller det bara att verkligen ta hand om rösten så att min signore dottore kan säga om det är nåt allvarligare eller inte på tisdag.