Little Red Riding Hair

Mitt problem heter kontroll.
Jag hatar att tappa kontrollen över något, en situation, personer, händelser, mig själv. Jag måste kunna kontrollera, sortera och ordna känslor, händelser, företeelser. Jag måste kunna hantera det, annars får jag totalpanik.
Jag har hört detta många gånger. Det går så långt att jag vill kontrollera mina känslor och om något är på väg att lämna mitt kontrollområde, då tvingar jag in det i min makt igen. Som till exempel känslor. Eller energi, eller kraft.
För att kunna komma någonvart inom yrket på scen måste jag lära mig att släppa taget. Att bara låta saker och ting hända, att kasta mig ut utan att veta hur jag kommer landa, var eller när...
Jag är på ganska bra väg att tappa kontrollen över mitt liv just nu, men jag gör allt för att hindra det och jag springer min väg och gömmer mig istället för att konfrontera mig själv med kontrollförlusten. Jag vill inte!

Jag är förkyld och kan inte sjunga. Nästa vecka jobbar jag stängning två gånger, samma vecka har vi första tentan, sen blir det bara värre... Fram till juli, sen är det "bara" jobb en månad, sen börjar skolan igen.
Jag kan inte mina låtar, eller monologer, har inte skrivit ett ord på mitt arbete och lyckas inte vara ärlig gentemot min omgivning...

Ibland kan jag skoja om det hela, säga att det går sålänge det går, och att jag nog klarar mig... Ibland, som när mamma börjar tjata på mig att jag måste till en läkare (sen idag tjatar även min sånglärare) för hostan kan sätta sig på lungorna och hjärtat om man inte tar hand om den, eller när jag inte äter för att jag är så slut att jag inte ens känner om jag är hungrig eller inte, då blir jag lite orolig. Då känner jag att allt kanske inte är så okej med mig som jag försöker intala mig...

Jag borde ta tag i en massa saker, men samtidigt vet jag att en massa rullar på även om jag inte gör det. Det ser bra ut med Hamburg och jag blir mer och mer övertygad om att det är bra att lämna SMA om senast ett år. Nu har nämligen utöver dramaturgen dessutom Volker, skådespelläraren sagt upp sig... Nu går det utför. Jag ska se till att få ut så mycket som möjligt av nästa år. Min plan är att jag i nästa skolår ska hinna genomgå den bekanta och skrämmande andraårskrisen. Då har jag den bakom mig när jag kommer till Hamburg och kan verkligen lära mig och komma vidare där på ett helt annat sät... Men det kommer bli jobbigt och smärtsamt. Det är alltid smärtsamt att konfronteras med sig själv, Det gör alltid ont att få ögonen och hjärtat öppnat. Men det är viktigt och nödvändigt om jag bestämmer mig för detta yrke. Annars kan jag lika gärna bli lärare.

Föresten så är min kontrollfreakighet inte grundläggande bara fel utan jag använder den bara fel, jag måste lära mig släppa kontrollen i rätt tillfällen helt enkelt. Om jag ska spela samma roll åtta föreställngar per vecka över flera år då måste jag kunna kontrollera och ta avstånd till känslor och tankar, men tills dess måste jag uppleva och känna och riskera och våga. Även utan backup...