Living well is the only revenge

Det är sant. Men jag vet inte riktigt huruvida det har med mig att göra. Jo, jag gör mig gärna till ett offer, jag klagar mer än nödvändigt, jag gör mer än nödvändigt och jag tycker gärna synd om mig. Stackars jag som är så dum i huvet att jag tar på mig mer än jag klarar av... Hallå?!? Vad är det liksom? Varför ska det vara så svårt att öppet säga att jag gör allt jag gör för att jag vill, jag trivs med det. Men nja, ibland blir det för mycket. Ibland överskattar jag mig verkligen...
Det kommer lösa sig.
Idag gjorde jag en sak som jag borde ha börjat med för längesen egentligen fast som börjar kännas riktigt riktigt nödvändigt nu när jag inte exakt vet om det verkligen kommer dröja ända till augusti 2010 tills jag flyttar till Hamburg... När jag stod i duschen och lät det svala vattnet rinna ner över mitt huvud som efter dansträningen var trött och tungt och varmt  och salt av både svett och tårar, så tänkte jag mig allt som jag hänger vid som snören. Som att jag verkligen hänger i snören som leder till familj, vänner, jobb, skola, mål, Bern, Sverige, drömmar etc... Sen klippte jag av snörena. Ett efter ett. Det gjorde sjukt ont. Det är riktigt läskigt. Att bara klippa av det man lever av och genom. Hemskt...
Men nyttigt när man försöker bestämma sig för att satsa på sig själv och gå sin egen väg och släppa taget. Låta sig falla...
Jag ska försöka ta mig tid till att riva känslomuren jag byggt upp också. För den blockerar mig så mycket mer än det skyddar. Jag ska slå ner den helt fysiskt. Men för det måste jag ha plats och tid för meditation och medvetenhet. Annars kommer det inte hjälpa nåt.

Å förresten. Igår lyssnade jag på svensk radio. "Vädret i resten av landet: regnigt och 7-14 grader med enstaka uppehåll"
Vi hade drygt 30 grader. Mamma och Pappa plockade en hel tvättbalja full med vinbär och gjorde saft. Ungefär så sommar är det här=) Det är bra med det här landet. Det blir både sommar och vinter på riktigt. Och det blir just nån gång på dagen hela året runt...=)

Jag vet inte vem jag skulle kunna behöva ge tillbaka mot, the only revenge... Kanske alla dem som inte tror på mig? Eller som är avundsjuka... Men de människorna bryr jag mig ju ändå inte om... Varför skulle det vara viktigt? Kanske världen i största allmänhet, folk tycker ju inte att konstskapande är ett yrke... Eller kanske mig själv. Kanske måste jag helt enkelt bevisa det för mig själv, men i så fall måste jag släppa taget...

Det är läskigt mycket av det som händer. Otäckt och skrämmande. Jag vill helst gömma mig, men ändå inte. För jag lever ju, och det är det viktigaste och jag är på rätt väg, det intalar jag mig i alla fall. Nu ska jag bara lyckas låta mina känslor komma ifatt, så att jag verkligen kan leva. Verkligen känner och upplever det jag sysslar med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback