Little Red Riding Hair

Det försöker jag säga till den där känslan som kommer krypandes på kvällen. Det där som ljudlöst smyger sig in genom dörren, fram till sängen och kryper in under täcket.
Det var väldigt länge sen jag kände så här på allvar. Länge sen Tviveln, Oron, Paniken, Rädslan och Ångesten trängde sig så långt fram i mitt hjärta... Det är 17 dagar kvar till de första intagningsproven altså dem för Performing Arts Studios Vienna. Jag jobbar på tre låtar. Jag ska presentera två vid första skolan och tre vid den andra. Jag har noter för två låtar. Tyvärr är det inte samma två låtar. En låt som jag vill, ska och måste köra för Performing Arts har jag inga noter på. Det är vääääldigt dåligt. Jag har nämligen ingen plan b...
Trots att min coach påstår att det är en enkel låt och det kommer gå jättebra, får jag ont i magen när jag tänker på det.
Tack och lov kommer förmodligen familjen med första gången. Andra gången kommer jag nog behöva bo hos en kompis, men det verkar vara okej för honom...
Vi får väl se hur allt blir.
Jag är så upptagen i min värld att jag totalt har tappat kollen på allt annat. Allt som inte står i min kalender t.ex. existerar inte. Folk skrattar åt mig för det, men det är helt enkelt så jag funkar. Jag tappar bandet till en del vänner, jag stöter på avund och jag utmanas verkligen av ödet. Jag tänker inte ge upp.
Så jag ryter åt Panik/Ångest/Rädsla/Oro/Tvivel-känslorna att dra åt helvete! Jag vill inte ha dem under mitt täcke. Jag tänder doftljus, fokuserar alla mina tankar och känslor på lågan och hoppas att rosenkvartsen på mitt nattygsbord verkligen fångar upp onda andar och dåliga energier.

Hat kan bara bekämpas med kärlek, det onda förstår sig inte på kärlek utan förlorar mot det. Rädsla dör när den möter tilltro och tillförsikt. Det gäller att välja rätt vapen när man drar ut i krig!