Svaga ögonblick

I vissa ögonblick räcker ett ord, en blick, ett glas som krossas... Jag är svag. Undrar hur jag ska klara allt. Jag vet att det kommer gå bra och att det kommer ordna sig. Men det vore lättare om jag hade någon som höll om mig ibland.
Längtar så efter lite närhet och tröst. Det är så jäkla jobbigt att försöka bevisa för sig själv varje dag att man faktiskt är värd att göra det man gör.

Min sånglärarinna gjorde mig uppmärksam idag på att jag glömt bort att ha roligt när jag sjunger och dansar... Hon frågade vad sången betydde för mig innan jag började skolan. Innan hobbyn blev vardag. Jag sa att det var ett sätt att uttrycka känslor, ett sätt att koppla av från skolstress och sånt... "Var det roligt också?" frågade hon. Ja, det var det... Leta upp den glädjen igen och visa den. Tänk inte på teknik, tänk inte på andning, tänk inte på texten, tänk inte på hur du ser ut; tänk bara på hur roligt det är att sjunga.
Genast lät det 100 gånger bättre...

Jag har helt tappat glädjen med det jag gör. Det är nog den stora faran med att göra sin hobby till yrke. Det är så fruktansvärt synd. Hur ska jag kunna leva för något som inte ger mig glädje?
Det fyller mig med sorg att inse det. Ska från och med försöka tänka mer på det. Oavsett vad jag gör. Jag ska göra det med den där kärleken till dansen, sången, scenen som jag faktiskt har. Jag ska börja dansa istället för att bara härma rörelser...

 Jag är så fruktansvärt trött. Jag orkar inte längre. Jag har fått eksem över hela benen igen. Och i armvecken. Jag tar duktigt min medicin, smörjer, har satt på konstnaglar för att inte kunna pilla upp sår, men jag lyckas inte hålla mig till min diet som jag egentligen skulle må bra av och jag sover alldeles för lite.
Just nu vill jag bara härifrån. Men det går inte. Och det är inte det jag vill på lång sikt. Det befriar mig inte från mig själv.

Jag har fått meditationsövningar och lyssnar på Timbuktu på morgnarna. Det måste lösa sig. Det måste finnas en väg som är rätt för mig. Frågan är bara vad som innebär rätt. Den rätta vägen är nog säkerligen inte den lättaste...

Koffein och socker får en att klara sig ett tag i alla fall. Det måste hålla 8 dagar till. Jag måste hålla 8 dagar till...
nej förresten 11 dagar. Till det är över...

Kommentarer
Postat av: Malin

Jag skickar lite rosa kärlek till dig som pallar all denna stress så bra som du ändå gör!!! Men förstår att det är asjobbigt...



Jag följer dig och håller tummarna!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback