Jag förtjänar att klara av det här
Ibland så är vissa dagar tuffa fastän det inte finns någon direkt anledning till det... Idag gjorde jag ingenting speciellt förutom att jag cyklade till och från skolan vilket tar vars 40 minuter (då cyklar jag så att jag är riktigt svettig när jag kommer fram) per väg. Så sammanlagt har jag cyklat 80 minuter idag, det kändes. Men jag var mycket tröttare än så. När jag kom hem kändes det som att jag hade haft en riktigt ansträngande 10timmarsdag, fastän jag började 10 och slutade 18. Med två och en halv timmars lunch... Jag skyller på cyklandet, men tror att anledningen för min trötthet ligger djupare. Det tär på mig, alltihopa. Hela situationen, med skola, jobb, band, repande, för lite sömn, växlande väder och avsaknaden av social närhet (hinner inte med mina vänner). Det stör mig mer än jag skulle trott att jag inte kunde vara med och se spexpremiären i år... Usch... Jag vill så mycket, men pengar och tid räcker bara inte till...
Jag önskar jag hade mer tid. Mer tid för allt.
Skulle vilja ha mer tid med R. Lära känna honom, ha kul, njuta av att vara med varandra... men han jobbar nästan alltid kväll och när han är ledig jobbar jag. Det är så man blir helt förtvivlad. Det kanske är bättre så. Jag vill ju helst inte ha något emotionellt så stort som håller mig kvar här när jag satsa på Wien. Jag vill vara helt fri. Fri från känslor gentemot någon. Fast å andra sidan är ju inte han heller bunden här, så det är väl bara att låta saker och ting flyta på och se hur det utvecklas. Jag mår bra av hans uppmärksamhet och jag mår bra av att han bryr sig. Det är det viktiga just nu. Oavsett vad det blir av det och hur allvarligt det är i slutänden så är det alltid skönt att vara en prinsessa i någons ögon.
Jag stöter ständigt emot mina gränser nu. Nu när det är mindre än tre veckor kvar, jag fortfarande saknar noter för två låtar, jag pushar mig stenhårt för att stå ut med min spegelbild (har en idé om att om jag är nöjd med det jag ser i spegeln när jag är själv så är det lättare att vara mitt bästa brevid 100 bmi 19-snyggingar. Tror att jag kan utsråla något då...), jag sliter med jobbet för att ha råd, jag sliter med skolan för att slippa bråk, jag försöker finnas där för nära kära som behöver mig och jag försöker att inte göra någon besviken. Det är inte lätt och det tar mycket energi och jag märker att det börjar ta emot, på alla håll och kanter. Min energi räcker liksom inte riktigt till.
Solen skiner i alla fall. Det gör allt väldigt mycket lättare om än fortfarande tungt...
Trots allt känner jag mig som konstnär och det känns riktigt bra. Det är så här jag vill och behöver leva för att kunna pressa ut det bästa ur mig. Att känna av gränserna behövs för att vilja ta steget över dem. Gå lite vidare, lite längre, högre, bättre, snyggare...
Jag förtjänar att klara av det här.
Jag önskar jag hade mer tid. Mer tid för allt.
Skulle vilja ha mer tid med R. Lära känna honom, ha kul, njuta av att vara med varandra... men han jobbar nästan alltid kväll och när han är ledig jobbar jag. Det är så man blir helt förtvivlad. Det kanske är bättre så. Jag vill ju helst inte ha något emotionellt så stort som håller mig kvar här när jag satsa på Wien. Jag vill vara helt fri. Fri från känslor gentemot någon. Fast å andra sidan är ju inte han heller bunden här, så det är väl bara att låta saker och ting flyta på och se hur det utvecklas. Jag mår bra av hans uppmärksamhet och jag mår bra av att han bryr sig. Det är det viktiga just nu. Oavsett vad det blir av det och hur allvarligt det är i slutänden så är det alltid skönt att vara en prinsessa i någons ögon.
Jag stöter ständigt emot mina gränser nu. Nu när det är mindre än tre veckor kvar, jag fortfarande saknar noter för två låtar, jag pushar mig stenhårt för att stå ut med min spegelbild (har en idé om att om jag är nöjd med det jag ser i spegeln när jag är själv så är det lättare att vara mitt bästa brevid 100 bmi 19-snyggingar. Tror att jag kan utsråla något då...), jag sliter med jobbet för att ha råd, jag sliter med skolan för att slippa bråk, jag försöker finnas där för nära kära som behöver mig och jag försöker att inte göra någon besviken. Det är inte lätt och det tar mycket energi och jag märker att det börjar ta emot, på alla håll och kanter. Min energi räcker liksom inte riktigt till.
Solen skiner i alla fall. Det gör allt väldigt mycket lättare om än fortfarande tungt...
Trots allt känner jag mig som konstnär och det känns riktigt bra. Det är så här jag vill och behöver leva för att kunna pressa ut det bästa ur mig. Att känna av gränserna behövs för att vilja ta steget över dem. Gå lite vidare, lite längre, högre, bättre, snyggare...
Jag förtjänar att klara av det här.
Kommentarer
Postat av: Malin
Ja, du förtjänar det verkligen!!
Tomt utan dig här nu!
En massa kramar!
Trackback