Vet inte vad jag ska tro...

Nu har jag blivit besviken igen. Jag visste det. Jag kände det på mig. Men jag vägrade inse och riskerade att hoppas på det osannolika men bästa... Tja, vad lär jag mig av det? Lita på dina erfarenheter. Bry dig inte om hopp. Män(niskor) kommer alltid vara likadana. Du kommer råka ut för samma situationer om och om igen. Och det kommer alltid vara så att du inte får du det vill ha med har alldeles för mycket av det du inte vill ha... Respektive dem du inte vill ha...

Nåväl. Sånt är livet. "Tyvärr jag kan inte. Vi tar igen det en annan gång, okej?" = story of my life!

Vem annars har hört det så många gånger på så kort tid. Och tror ni det någonsinn blir en annan gång? Givetvis inte. En annan gång betyder: inte. Så enkelt är det.

Jag hatar det.

Min dag idag är ganska hatfylld. Steppen gick bra, men så kom jag in på en upprivande (emotionell) diskussion  under rasten och Franziska tog isär mig på baletten helt och hållet. Åååååh, det gör mig så agressiv! Eländiga helvete! Gaaaaaa!!! Ebba här och Ebba där. Så kommer hon och drar i en, fastän jag gör mitt allra allra bästa. Hon nämner mitt namn och rättar mig mer än alla andra sammanlagt! Det är sånt slöseri! Lägg energin  och korrekturerna på någon som bryr sig om balett. Hos mig är det enbart min jävlar anamma och min ilska som gör att jag kämpar. Inte ens att jag vill bevisa något för henne. Jag måste bara på något sätt undvika att skrika och börja slåss, då får det bli maximal kroppslig ansträngning i stället. Då lägger jag all min ilska, allt mitt hat i mitt ben som jag sen försöker slänga upp i luften så högt som möjligt. Eller i mina lår när jag hoppar. Eller i mina magmuskler när jag ska stå i arabeskposition.

Jag kom på många fula namn för henne idag. Och jag tänkte många tankar som skulle censurerats i tv angående baletten.
Jag tror att om jag skulle ha en kropp som var gjord för balett lite mer. Eller skulle kunna det lite bättre, så vore det genast mycket roligare, men nu är det det värsta som finns...

Och om en vecka har jag redan första auditiondagen bakom mig. Hur fan nu det ska gå...! Har ingen aning. Vet bara att jag på något sätt måste lyckas ta mig genom den här tiden. Även utan dejt. Utan att träffa vänner. Och med en jäkla massa förväntningar å ena sidan och misstro å andra sidan. Den som satsar får fiender. Så enkelt är det.

Jag önskar bara att jag kunde få gömma mig någonstans. Släppa taget och bara falla ner i någons öppna armar. Önskar ibland att jag kunde tro på en Gud.

Kommentarer
Postat av: Anonym

gumman kramar om även om du inte tror på Gud just nu så tror han på dig, det är ju han som skapat denna kropp som du försöker få ut det yttersta av...jag vet att du vet att Gud finns där, men det krävs mod att våga släppa kontrollen, lita på ngn annan än sig själv! men enough about that - jag skickar ljusen i början på veckan som kommer, hoppas de hjälper =)vad säger man om Wien? Lycka till? Break a leg? Ge allt du har och glöm inte att ha kul även om jag vet att det är det tuffaste du gjort i ditt liv? Det sista kasnke passar bäst....

2009-03-28 @ 17:20:37
Postat av: Susanne

mitt namn försvann...=) meddelandet var från mig iaf....kram

2009-03-28 @ 17:21:40
Postat av: Lina

Hoppet är det sista som lämnar människan, så vad du än gör; Förlora inte hoppet på kärleken. Du verkar ha haft en helt makalös otur vad gäller killar, dom har helt enkelt inte varit din Mr Right. Jag är helt övertygat om att det finns flera killar därute som är helt perfekta för dig, och någon gång kommer du träffa en av dom :)

Just nu, fortsätt kämpa på! (även fast jag förstår att det nästan är det enda du gör ;) ) Din belöning kommer på scen och det vet jag att du vet :D (jag längtar själv supermycket efter scenen och är helt övertygad om att jag också kommer trilla tillbaka upp dit förr eller senare :P (förmodligen kommer jag gå med i en amatörteater och sätta upp en buskis-julrévy eller liknande, haha)

Stor kram till dig!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback