Addict
Har du någonsinn tappat din stig ur syne mitt inne i den vackra sagoskogen du just vandrade i?
Blåbär runtomkring, en och annan flugsvamp, mosstäckta stenar, mörka granar... Däremellan en och annan glänta, en och annan solstråle som når ända ner till dig...
Stigen du bestämde dig för var smal och otydlig redan från början, de andra gick vidare på vandringsspåret, det som var inritat i kartan, du själv tog kompassen och bestämde dig för att följa en krokig stig. Så förlorar du den. Helt plötsligt går den inte vidare och när du vänder dig om finns den heller inte bakom dig, Du kan inte går tillbaka, för du vet inte vart du kom ifrån. Kompassen snurrar.
Har du någonsinn stått mitt i en rondell och inte vetat vilken avfart du ska ta?
Bilar bilar bilar bilar bilar, en och annan motorcykel, en och annan lastbil. Oväsen, avgaser. Folk tutar ilsket på dig. Du hör deras svordomar inne i bilarna. "För i helvete, kärring, bestäm dig!" Navigatorn sa till dig att ta tredje avfarten, på kartan fanns där fyra, men nu är det 6. Vilken är den tredje? Du snurrar runt runt runt, kanske stannar du till och med... Senast nu har du ingen som helst aning vilken den tredje avfarten skulle kunna vara, du vet inte ens vilken väg du kom på.
Har du någonsinn tappat taget?
Du klättrar med din bästa vän. Ni säkrar varandra. Han klättrar före och du säkrar. Du håller reper han hänger i hårt i båda händerna. Om du släpper dör ni båda. Ni skulle falla ner 2000 meter. Sänkrätt.
Plötsligt börjar du svettas. Du greppar hårdare. Försöker för allt i livet hålla dig fast vi repet, men du slinter, tappar taget, faller. Faller och faller och faller. Utan att något skulle kunna rädda dig.
Det fallet är livet för mig. Dö gör vi allihopa, en mer eller mindre vacker dag. Förhoppningsvis inte förens om 90 lyckliga år. Fallet innebär att man släpper allt det som höll en fäst vid berget Samhälle.
Jag är inte bra på det där med likelser. Men jag vet att det känns som ett fall. Och jag vet att det är nödvändigt. För den som aldrig faller lär sig heller aldrig flyga, kommer adrig utanför sina egna gränser, söker inte en annan väg.
Jag söker en annan väg. Jag vet inte vart jag är på väg. Jag är vilsen där mitt i den vackra men skrämmande skogen, jag står stilla med min bil mitt i den dånande rondellen, jag svävar fritt utan att ha kontroll över någonting alls.
Ibland slår jag mig på vägen. Sliter sönder knän och smalben och armar på björnbärssnåren... Allt går för fort för mig.
Men luften är klar och jag vet att oavsett om jag faller eller är inte har någon förtrampad stig att föja, så är jag omgiven av sylforna i luften och älvorna i skogens djup. De goda makterna menar det gott med mig. Jag har inget att förlora. Jag går all in.
Jag faller och irrar och kör runt i cirklar.
Jag söker mig till önske- och fantasivärldar för att fly från varnligheten.
Jag är beroende av utomordenlighet, ovanlighet,.
I am an addict. I am... an artist?