9 veckor och 6 dagar...
...kvar tills höstterminen i Hamburg börjar.
Jag räknar dagar medan paniken stiger. Bergochdalbanan fortsätter, ibland känns det bra, ibland känns det jättejättejättehemskt! Rikitgt riktigt illa. Men som sagt, ibland även bra.
Jag hinner inte ens riktigt fundera över hur det känns eller varför, det är bara ibland (som t.ex. i fredags efter bandkonserten) som jag drunknar i rädslan inför allt nytt, inför att misslyckas, inför att bli alldeles ensam.
Samtidigt vill jag att tentorna ska vara över, att jag ska slippa allt detta tjat och gnat och bitchande i skolan. Jag vill bara börja om. Men jag vill helst inte behöva flytta ifrån mina vänner som är de som håller mig vid liv...
Nåväl, jag får väl börja räkna människor jag hinner träffa istället för dagar som går...
Och i slutändan vet jag ju att jag gör rätt, att jag är på väg åt rätt håll och att jag kommer lyckas och att det kommer bli bra!
Lämna mig ifred!
Jag blir tokig på att folk ständigt frågar mig när jag flyttar, om jag nu hittat en lägenhet, om jag inte är nervös, om jag ens känner nån där, hur länge jag kommer vara borta, hur ofta jag kommer komma tillbaka, hur jag kommer bo, vart exakt jag ska, om jag ser fram emot det... bla bla bla...
Jag vet, det kallas smalltalk. Enligt min polare grundar det enbart i folks intresse i min person. (aaa, eller hur?) Jag tror mer på nyfikenhet, möjligheten att tycka "ts ts ts, borde du inte snart ta tag i det?" eller den bittra faktan att folk har så tråkiga liv att de måste fylla dem med mina planer. Som om mitt liv var nån såpa? Och jag, som bara vill njuta av den tiden jag har kvar här, blir tokigare för var fråga. Jag har inget tålamod kvar att svara...
Vad fan tror dom? Om jag inte hade nån lägenhet igår än, så har jag väl inte nån idag? Och varför är just det så viktigt? Varför inte fråga hur jag mår NU, eller hur jag har det i NUTIDEN? Varför bry sig om ifall jag har en lägenhet i Hamburg än. Hallå, jag flyttar i augusti! Det är precis 1:a juni! Låt mig vara!
Det är inte ont menat, men jag blir tokig: Det går inte en endaste dag utan att jag blir petad på med frågor om Hamburg...
Från alla sidor.
Jag ska börja räkna.
Jag vet, det kallas smalltalk. Enligt min polare grundar det enbart i folks intresse i min person. (aaa, eller hur?) Jag tror mer på nyfikenhet, möjligheten att tycka "ts ts ts, borde du inte snart ta tag i det?" eller den bittra faktan att folk har så tråkiga liv att de måste fylla dem med mina planer. Som om mitt liv var nån såpa? Och jag, som bara vill njuta av den tiden jag har kvar här, blir tokigare för var fråga. Jag har inget tålamod kvar att svara...
Vad fan tror dom? Om jag inte hade nån lägenhet igår än, så har jag väl inte nån idag? Och varför är just det så viktigt? Varför inte fråga hur jag mår NU, eller hur jag har det i NUTIDEN? Varför bry sig om ifall jag har en lägenhet i Hamburg än. Hallå, jag flyttar i augusti! Det är precis 1:a juni! Låt mig vara!
Det är inte ont menat, men jag blir tokig: Det går inte en endaste dag utan att jag blir petad på med frågor om Hamburg...
Från alla sidor.
Jag ska börja räkna.
Sista maj
Idag är sista maj.
Det betyder att det är två månader kvar. Två månader tills C gifter sig, två månader tills mitt arbetskontrakt här tar slut.
Jag har köpt en enkel flygbiljett till Stockholm den 30:e juli. För att kunna behålla friheten att antingen åka tillbaka till Bern eller stanna på Råå eller ta mig till Hamburg fram tills skolan börjar den 16:e augusti.
Tänkte börja nedräkning nu. Ska försöka aktivera min blogg lite igen. Det är mycket spännande som händer för tillfället. Mycket kvar att hinna med. Mycket kvar att lära mig. Och många hinder kvar att övervinna...
Jag var hos tandläkaren idag och fick svullnaden kring min ena visdomstand behandlad. Nu ska jag hinna få mina visdomständer utdragna också innan jag sticker.
Om två veckor har vi tentor.
På fredag spelar vi med bandet! Det ska bli så sjukt roligt! Det kommer massor med folk! Och det blir en enda jättestor fest!
All tid i skolan är otroligt frustrerande. Mycket går fel, är ostrukturerat, dåligt organiserat, oklart.
Det är många föreställningar kvar men bara en månad tills skolan stänger.
Så länge jag kan ska jag njuta av det lilla tomrummet jag fått nu i och med min visdomstand som gör så ont att jag knappt ens kan röra på huvudet... Så nu ska jag gå och lägga mig, vila och sova och försöka ge allt igen så fort som möjligt...
Det betyder att det är två månader kvar. Två månader tills C gifter sig, två månader tills mitt arbetskontrakt här tar slut.
Jag har köpt en enkel flygbiljett till Stockholm den 30:e juli. För att kunna behålla friheten att antingen åka tillbaka till Bern eller stanna på Råå eller ta mig till Hamburg fram tills skolan börjar den 16:e augusti.
Tänkte börja nedräkning nu. Ska försöka aktivera min blogg lite igen. Det är mycket spännande som händer för tillfället. Mycket kvar att hinna med. Mycket kvar att lära mig. Och många hinder kvar att övervinna...
Jag var hos tandläkaren idag och fick svullnaden kring min ena visdomstand behandlad. Nu ska jag hinna få mina visdomständer utdragna också innan jag sticker.
Om två veckor har vi tentor.
På fredag spelar vi med bandet! Det ska bli så sjukt roligt! Det kommer massor med folk! Och det blir en enda jättestor fest!
All tid i skolan är otroligt frustrerande. Mycket går fel, är ostrukturerat, dåligt organiserat, oklart.
Det är många föreställningar kvar men bara en månad tills skolan stänger.
Så länge jag kan ska jag njuta av det lilla tomrummet jag fått nu i och med min visdomstand som gör så ont att jag knappt ens kan röra på huvudet... Så nu ska jag gå och lägga mig, vila och sova och försöka ge allt igen så fort som möjligt...
Barfota
Jag går barfota genom en stad jag så länge kallat min. En stad där en del av mitt hjärta alltid kommer bo kvar, hur långt bort jag än flyttar. Mina minnen kommer alltid leva kvar här.
Det är äntligen vår igen. Efter två långa, kalla, gråa, regniga veckor har solen tagit sig fram igen. Det luktar vår. Det andas vår. Jag har linnebyxor på mig och en tunn kofta. Efter en lång arbetsdag är jag på väg till en vän. Mina fötter värker efter dagens springande från bord till bord och solbrännan från gårdagen svider. Himlen är mörkblå. Det är stjärnklart och så här års blir det ändå aldrig riktigt mörkt i stan. Ljussmog kallas det för. Det har sina fördelar. Lite svalt blir det allt, så här barfota. Men asfalten är ljummen och där ligger förvånansvärt lite glasskärvor på vägen. Jag stannar upp, lyssnar på sorlet av röster runtomkring, det märks att det är långhelg. Mycket människor i stan. Mycket människor utomhus.
Jag sätter en fot framför den andra. Ett steg i taget. Medvetet. För det är så skönt att kunna gå barfota. I ena handen har jag min ipod, givetvis lyssnar jag på en blandningsspellista med Lars Winnerbäck och Nickel Creek. Vad annars? I andra handen de svarta pumpsen som mina fötter inte ville in i.
Plötsligt blir jag medveten om hur bra jag har det. Om hur bra mitt liv faktiskt är och hur lycklig jag innerst inne är. Jag trivs med tillvaron. Jag älskar mitt liv.
Jag vill ha det så här. Intensivt. Sena kvällar, tidiga mornar. Genomsnitt duger inte. Jag möter nya utmaningar och jag klarar av dem. Jag är nöjd med mig själv. Jag hinner med mycket. Och i och med att jag tvingas prioritera, blir de saker jag faktiskt bestämmer mig för att göra, viktiga. Och de andra oviktigt.
Det ordnar sig liksom av sig själv. Det flyter på.
Jag önskar att jag kunde behålla denna lycka för evigt. Fortsätta gå barfota och känna mig fram med varje steg. Inte bara trampa på i grova stövlar, utan väl välja var nästa fot bör placeras.
Mina bara fötter säger att jag är på väg åt rätt håll. Jag ser fram emot min framtid. Och jag njuter av nuet. Det gör jag faktiskt.
Det är äntligen vår igen. Efter två långa, kalla, gråa, regniga veckor har solen tagit sig fram igen. Det luktar vår. Det andas vår. Jag har linnebyxor på mig och en tunn kofta. Efter en lång arbetsdag är jag på väg till en vän. Mina fötter värker efter dagens springande från bord till bord och solbrännan från gårdagen svider. Himlen är mörkblå. Det är stjärnklart och så här års blir det ändå aldrig riktigt mörkt i stan. Ljussmog kallas det för. Det har sina fördelar. Lite svalt blir det allt, så här barfota. Men asfalten är ljummen och där ligger förvånansvärt lite glasskärvor på vägen. Jag stannar upp, lyssnar på sorlet av röster runtomkring, det märks att det är långhelg. Mycket människor i stan. Mycket människor utomhus.
Jag sätter en fot framför den andra. Ett steg i taget. Medvetet. För det är så skönt att kunna gå barfota. I ena handen har jag min ipod, givetvis lyssnar jag på en blandningsspellista med Lars Winnerbäck och Nickel Creek. Vad annars? I andra handen de svarta pumpsen som mina fötter inte ville in i.
Plötsligt blir jag medveten om hur bra jag har det. Om hur bra mitt liv faktiskt är och hur lycklig jag innerst inne är. Jag trivs med tillvaron. Jag älskar mitt liv.
Jag vill ha det så här. Intensivt. Sena kvällar, tidiga mornar. Genomsnitt duger inte. Jag möter nya utmaningar och jag klarar av dem. Jag är nöjd med mig själv. Jag hinner med mycket. Och i och med att jag tvingas prioritera, blir de saker jag faktiskt bestämmer mig för att göra, viktiga. Och de andra oviktigt.
Det ordnar sig liksom av sig själv. Det flyter på.
Jag önskar att jag kunde behålla denna lycka för evigt. Fortsätta gå barfota och känna mig fram med varje steg. Inte bara trampa på i grova stövlar, utan väl välja var nästa fot bör placeras.
Mina bara fötter säger att jag är på väg åt rätt håll. Jag ser fram emot min framtid. Och jag njuter av nuet. Det gör jag faktiskt.
Tiden kutar
Dagen har 24 timmar och sen kommer natten. Det brukar vår ensemble lärare alltid säga. Han som repar med stadsteatern på förmiddagarna, undervisar oss på eftermiddagarna, har föreställning om kvällarna och tar minst en öl efteråt inpå småtimmarna och alltid är tålmodig, snäll, fokusserad och proffsig. Jag önskar att det var sant. Jag önskar att det fanns fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan. Fast å andra sidan...då skulle jag väl bara göra ännu mer, jag är ju världsbäst på att fylla min tid med aktiviteter. Kan bero på att tomhet gör mig panisk...
Jon Blund har inte riktigt varit min vän på sistone. Det är väl det som egentligen utgör att jag inte riktigt klarar av min tillvaro. Jag är så fruktansvärt trött, för inte bara nog med att jag inte har så många timmar tid på mig att ligga ner, jag kan dessutom när jag väl ligger där, inte sova... Tror jag snittar runt en fem timmar per natt för tillfället och jag börjar tappa känslan för veckodagar. Min nästa hellediga dag är förutsiktligen i juli när jag åker till Helsingborg.
Och det är bara drygt två och en halv månader kvar till Hamburg. Jäklar vad läskigt...
I fredags kändes det inte alls bra, men för det mesta är jag positiv i grunden.
Har träffat en massa människor denna helgen som absolut vill träffa mig innan jag flyttar, jag kommer inte ens hinna med hälften, det vet jag, och det gjorde mig samtidigt ledsen och glad att höra det. Glad för att folk bryr sig och vill träffas, ledsen för att jag vet att det inte kommer funka och för att allt går för fort...
Med en polare var det riktigt illa. Han och jag träffas inte särskilt ofta, men när vi gör det är det intensivt och väldigt givande. Vi tänker väldigt lika och har alltid mycket att prata om. Han är som en storebror för mig och jag tror att jag är lite som en lillasyster för honom också. Honom träffade jag igår, innan dess hade vi inte setts sen i december. Han blev så glad, och jag blev så fruktansvärt ledsen för jag blev så smärtsamt medveten om hur mycket jag kommer sakna honom. Precis som jag saknade mina närmaste vänner i Örebro när jag flyttade tillbaka.
Han kramade mig och sa att vi måste ses så mycket som möjligt innan jag sticker och jag bara stod där och grät för inför mitt inre öga såg jag bara mitt fulla schema... Jag torkade tårarna och han sa att jag gör rätt och att han är stolt över mig och att han kommer och hälsar på mig.
Efter mitt ångestsammanbrott i fredags var det i alla fall väldigt skönt att träffa honom och få lov att vara ledsen och bli förstådd utan att behöva förklara...
Imorgon börjar en ny vecka igen. Tiden går alldeles för fort. Och klockan är halv två och jag ska upp klockan sju igen... Fan!
Äsch, skit samma! Det kommer lösa sig och allt kommer att bli jättebra till slut... På nåt outgrundligtsätt kommer det att bli det. På riktigt.
Jon Blund har inte riktigt varit min vän på sistone. Det är väl det som egentligen utgör att jag inte riktigt klarar av min tillvaro. Jag är så fruktansvärt trött, för inte bara nog med att jag inte har så många timmar tid på mig att ligga ner, jag kan dessutom när jag väl ligger där, inte sova... Tror jag snittar runt en fem timmar per natt för tillfället och jag börjar tappa känslan för veckodagar. Min nästa hellediga dag är förutsiktligen i juli när jag åker till Helsingborg.
Och det är bara drygt två och en halv månader kvar till Hamburg. Jäklar vad läskigt...
I fredags kändes det inte alls bra, men för det mesta är jag positiv i grunden.
Har träffat en massa människor denna helgen som absolut vill träffa mig innan jag flyttar, jag kommer inte ens hinna med hälften, det vet jag, och det gjorde mig samtidigt ledsen och glad att höra det. Glad för att folk bryr sig och vill träffas, ledsen för att jag vet att det inte kommer funka och för att allt går för fort...
Med en polare var det riktigt illa. Han och jag träffas inte särskilt ofta, men när vi gör det är det intensivt och väldigt givande. Vi tänker väldigt lika och har alltid mycket att prata om. Han är som en storebror för mig och jag tror att jag är lite som en lillasyster för honom också. Honom träffade jag igår, innan dess hade vi inte setts sen i december. Han blev så glad, och jag blev så fruktansvärt ledsen för jag blev så smärtsamt medveten om hur mycket jag kommer sakna honom. Precis som jag saknade mina närmaste vänner i Örebro när jag flyttade tillbaka.
Han kramade mig och sa att vi måste ses så mycket som möjligt innan jag sticker och jag bara stod där och grät för inför mitt inre öga såg jag bara mitt fulla schema... Jag torkade tårarna och han sa att jag gör rätt och att han är stolt över mig och att han kommer och hälsar på mig.
Efter mitt ångestsammanbrott i fredags var det i alla fall väldigt skönt att träffa honom och få lov att vara ledsen och bli förstådd utan att behöva förklara...
Imorgon börjar en ny vecka igen. Tiden går alldeles för fort. Och klockan är halv två och jag ska upp klockan sju igen... Fan!
Äsch, skit samma! Det kommer lösa sig och allt kommer att bli jättebra till slut... På nåt outgrundligtsätt kommer det att bli det. På riktigt.
Slutspurt
Nu börjar de sista tre rundorna, vill säga de sista tre månaderna.
Om tre månader och två veckor börjar skolan i Hamburg. Shit, tiden går så sjukt fort! Men det känns bra. Jag ser fram emot det. Klart att det känns konstigt, och väldigt vemodigt ibland. Men jag vet att de vänner som verkligen är viktiga kommer jag behålla, de kommer alltid finnas där för mig och jag kommer alltid älska dem.
I helgen hade vi föreställning. Det gick bra. Jag är nöjd med mig själv och det jag presterade på scen. Det kändes som att jag kunde beröra.
I söndags morse, när jag tog tåget hem kl 7 på morgonen. Mörbultad av stress och för lite sömn, lätt marinerad i öl och regn och med upprivna ärr i hjärtat, insåg jag att det är bra att jag har mycket för mig fram till sommaren. Att mina veckor, helger, dagar och nätter är genomplanerade, där finns ingen plats för honom. Det är bra. Han är inte värd den smärtan. För han river i mina sår, han strör salt i dem och till och med hans bästa vänner säger att han inte är värd det. Det är ungefär så jag föreställer mig narkotikamissbruk: Du kan inte motstå och behöver det och för ögonblicket känns det bra, när du sprutar i dig eller sväljer giftet, men efteråt mår du så mycket sämre än innan. Det är exakt så: Jag är stark, mår bra, men har behov efter lite närhet. Det känns bra med hans läppar mot mina, hans armar kring mina skuldror, det känns bra när han säger att han var feg, att det kanske hade funkat i höstas, att vi kanske fattade fel beslut, det väcker hopp... Men efteråt, när han går därifrån och låtsas som ingenting, då gör det så fruktansvärt ont och jag känner mig så tom och övergiven. Som tur är går det aldrig längre än kyssar, men det räcker.
Han är den enda som kysser mig på pannan. Det är en sån vacker gest, det rör en på ett underligt sätt, det blir så intimt, så kärleksfullt... Och det enda jag kan tänka på är Brandi Carliles Hiding My Heart Away som jag inte kan höra eller spela längre utan att gråta:
You dropped me off at the train station. Put a kiss on top of my head. You watched me away, you watched me away. Then you went on back to your skyscrapers, neon lights and waiting papers, that you call home. You call it home.
I wish I could lay down beside you when the day is gone. And wake up with your smile against the morning sun. But like everything I've ever known you'll disappear one day. So I'll spend my whole life hiding my heart away.
Ingen har rätt att behärska mitt liv oavsett om det är med vilje eller ej. Jag tänker inte tillåta det längre.
För tillfället trivs jag för övrigt rätt bra med mig själv. Jag lyckas få tiden att räcka till för det som känns viktigt. Jag är visserligen trött och lite stressad, men jag vill ändå påstå att jag njuter ofta. Jag njuter av min vardag. Jag njuter av de framstegen jag gör, av det vi skapar med bandet, av det arbete som pågår med olika föreställningar, tentor, konserter och andra projekt. Det är kul, det är givande.
Och jag har inte haft panik på flera dagar!
Även om jag måste medge att jag fick en ganska rejäl klump i halsen idag när jag såg rapsfältet lysa gult i vårregnet och maskrosorna som redan hunnit bli till vita dunbollar. Smörblommorna blommar, äppel-, körsbärs- och päronträden med. Magnoliorna är nästan nakna medan det doftar gudomligt om syrenerna. Det är fascinerande hur växterna lyser när dagarna är regniga och gråa, på ett nästan spökligt sätt trotsar de det saknande ljuset. Man blir yr av skönheten.
Nu ska jag fortsätta njuta av det jag har. Och hitta ett sätt hur jag kan låta bli att gömma mitt hjärta samtidigt som jag inte låter någon bestämma över det...
Men jag är full av tillförsikt. Jag har så mycket roligt att se fram emot!
Bandkonsert, föreställningar, semester i Helsingborg, eventuellt besök från Örebro och en älskad väns brölopp i slutet av juli!
Härligt!!!
Slutspurt. Utan att tävla.
Om tre månader och två veckor börjar skolan i Hamburg. Shit, tiden går så sjukt fort! Men det känns bra. Jag ser fram emot det. Klart att det känns konstigt, och väldigt vemodigt ibland. Men jag vet att de vänner som verkligen är viktiga kommer jag behålla, de kommer alltid finnas där för mig och jag kommer alltid älska dem.
I helgen hade vi föreställning. Det gick bra. Jag är nöjd med mig själv och det jag presterade på scen. Det kändes som att jag kunde beröra.
I söndags morse, när jag tog tåget hem kl 7 på morgonen. Mörbultad av stress och för lite sömn, lätt marinerad i öl och regn och med upprivna ärr i hjärtat, insåg jag att det är bra att jag har mycket för mig fram till sommaren. Att mina veckor, helger, dagar och nätter är genomplanerade, där finns ingen plats för honom. Det är bra. Han är inte värd den smärtan. För han river i mina sår, han strör salt i dem och till och med hans bästa vänner säger att han inte är värd det. Det är ungefär så jag föreställer mig narkotikamissbruk: Du kan inte motstå och behöver det och för ögonblicket känns det bra, när du sprutar i dig eller sväljer giftet, men efteråt mår du så mycket sämre än innan. Det är exakt så: Jag är stark, mår bra, men har behov efter lite närhet. Det känns bra med hans läppar mot mina, hans armar kring mina skuldror, det känns bra när han säger att han var feg, att det kanske hade funkat i höstas, att vi kanske fattade fel beslut, det väcker hopp... Men efteråt, när han går därifrån och låtsas som ingenting, då gör det så fruktansvärt ont och jag känner mig så tom och övergiven. Som tur är går det aldrig längre än kyssar, men det räcker.
Han är den enda som kysser mig på pannan. Det är en sån vacker gest, det rör en på ett underligt sätt, det blir så intimt, så kärleksfullt... Och det enda jag kan tänka på är Brandi Carliles Hiding My Heart Away som jag inte kan höra eller spela längre utan att gråta:
You dropped me off at the train station. Put a kiss on top of my head. You watched me away, you watched me away. Then you went on back to your skyscrapers, neon lights and waiting papers, that you call home. You call it home.
I wish I could lay down beside you when the day is gone. And wake up with your smile against the morning sun. But like everything I've ever known you'll disappear one day. So I'll spend my whole life hiding my heart away.
Ingen har rätt att behärska mitt liv oavsett om det är med vilje eller ej. Jag tänker inte tillåta det längre.
För tillfället trivs jag för övrigt rätt bra med mig själv. Jag lyckas få tiden att räcka till för det som känns viktigt. Jag är visserligen trött och lite stressad, men jag vill ändå påstå att jag njuter ofta. Jag njuter av min vardag. Jag njuter av de framstegen jag gör, av det vi skapar med bandet, av det arbete som pågår med olika föreställningar, tentor, konserter och andra projekt. Det är kul, det är givande.
Och jag har inte haft panik på flera dagar!
Även om jag måste medge att jag fick en ganska rejäl klump i halsen idag när jag såg rapsfältet lysa gult i vårregnet och maskrosorna som redan hunnit bli till vita dunbollar. Smörblommorna blommar, äppel-, körsbärs- och päronträden med. Magnoliorna är nästan nakna medan det doftar gudomligt om syrenerna. Det är fascinerande hur växterna lyser när dagarna är regniga och gråa, på ett nästan spökligt sätt trotsar de det saknande ljuset. Man blir yr av skönheten.
Nu ska jag fortsätta njuta av det jag har. Och hitta ett sätt hur jag kan låta bli att gömma mitt hjärta samtidigt som jag inte låter någon bestämma över det...
Men jag är full av tillförsikt. Jag har så mycket roligt att se fram emot!
Bandkonsert, föreställningar, semester i Helsingborg, eventuellt besök från Örebro och en älskad väns brölopp i slutet av juli!
Härligt!!!
Slutspurt. Utan att tävla.
Bra
Idag satt jag i solen och blev lite brun om ryggen ett tag, sen var det jobb och det gick bra. Jag blev varmt välkommnad och fick massa komplimanger för min nya frisyr... (Det är roligt att jobba med temperamentfulla herrar, de är så rakt på sak=) Chefen undrade bara varför jag inte hade mina fina glasögon på mig som jag enligt honom klär så bra i. Han gillar hur jag arbetar och tycker jag är duktig. Såmed gick även lönesnacket bra och jag får - tillsammans med en tjej som jag jobbat med tidigare och som egentligen ska bli min efterföljare - översätta menyn till engelska för samma timlön som vi jobbar för annars.
Det känns fortfarande bra på jobbet, jag är nöjd och glad och ser fram emot en spännande vår och sommar framöver... Blir lite ojämnare veckor nu i och med att jag bara har skola på förmiddagen måndagar och onsdagar, tisdagar är långa dagar med skola 8.30-17.00 och sen bandrep till ca 22.00. Torsdagar skola 8.30-17.30 jobb 18.30-23.00. Fredagar skola 8.30-16.00 jobb 18.30-23.00, lördagar jobb 14.00-23.00, söndagar jobb 13.00-22.00.
Det blir tufft, men jag är positiv och känner att jag kommer klara det. Med lite disciplin så kommer det gå hur bra som helst.
Men nu ska jag dricka upp mitt godnatt-te, räkna min dricks och gå och lägga mig och drömma om helst prinsar och grodor och älvor och sånt, men förmodligen kommer det vara pizza, lasagne, canelloni, Montepulciano, Pinot Grigio och agnello al forno con taglierini fatto in casa... Suck...
Jag har till och med cyklat idag, jag är stolt över mig själv. Just nu känns det bra. Allt känns egentligen bra. Just nu...
God natt!
Semesterplaner och ny frisyr
Idag var jag först hos min polare som ska följa med till Sverige i juli och bokade flygbiljett (hoppas Eyafjälla och Katla håller sig lugna...), senare var jag hos frissan och blev av med mitt långa svall. Nu är håret kort och lätt och det känns jättebra och väldigt somrigt! Undrar om min chef kommer känna igen mig imorgon...:-S
Ungefär så här ser jag ut:
Men nu ska flickan sova för idag var min sista hela lediga dag på ganska länge...
puss och kram
Ungefär så här ser jag ut:
Men nu ska flickan sova för idag var min sista hela lediga dag på ganska länge...
puss och kram
Sysselsättningsnarkomani vs. hyperaktivitet
Jag tror jag lider av en kombination av ovannämnda symptom... När jag inte har press på mig i form av jobb, skola, tider att passa etc. får jag panik och blir alldeles apatisk. Men nu när jag har jobb igen nyttjar jag min tid mycket mer meningsfullt eftersom jag vet att fritiden är begränsad. Jag är inte särskilt disciplinerad när jag måste sätta alla riktlinjer och regler själv, men när jag har nåt att gå efter, då minsann...
Jag trivs bara när jag måste småspringa jämt och ständigt för att hinna (delvis behövs även spurter) och det små tidsfönster av fritid eller ledighet blir till guldigt glänsande ögonblick som jag då kan njuta av, eftersom jag även i mina ögon gjort mig förtjänt av dem. Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv. Och nej, det går inte annorlunda. Inte för tillfället. Jag blir tokig, vansinnig, depressiv om jag har tid att känna och tänka efter.
Att jag är en arbetsnarkoman är inget nytt, men jag skulle vilja ta det ännu ett steg vidare och kalla mig sysselsättningsnarkoman. Jag kan även måla en flyer för en show, sy en klänning eller skriva texter för att ha nåt att göra, men det måste finnas ett klart mål och en klar anledning till att jag gör det. Måla för målandets skull ger mig noll tillfredsställelse, skriva för att skriva av mig fungerar inte längre, skriva för att bara skriva gör mig inte heller lycklig, men när jag målar nåt som jag sen kan visa andra och säga: här kolla, det här är vår flyer, jag har målat den själv (jag målar på panå, fotar och printar sen...). eller när jag sitter och skriver en låttext för bandet, eller en monolog för en tenta, och sen kan säga: här är min monolog, jag har skrivit den själv, eller här, Fjäril, vi kan spela in låten nu för nu är texten definitivt klar. Då gör jag nåt meningsfullt och det jag gör leder till ett resultat. Ett synligt, reellt resultat.
Men nu börjar ögonen falla ihop. Andra jobbdagen bakom mig. Tre lediga dagar framför mig, med andra roligheter planerade: Läsning av Alexandra Lavizzaris (Brorsans barndomsbästis mamma) berättelser, träffa kompisar och eventuellt repa för avslutningsproduktionen. Jag har föresten fått en roll där... De ska köra The Women, våra fina sistaårselever, och där finns två biroller med text varav jag fått den ena. Ska spela en ganska blåst och väldigt pratsam nagelstylist. hihi, det ska bli roligt=) Ytterligen en anledning att permanenta håret=)
Nä nu så, godnatt godnatt!
Jag trivs bara när jag måste småspringa jämt och ständigt för att hinna (delvis behövs även spurter) och det små tidsfönster av fritid eller ledighet blir till guldigt glänsande ögonblick som jag då kan njuta av, eftersom jag även i mina ögon gjort mig förtjänt av dem. Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv. Och nej, det går inte annorlunda. Inte för tillfället. Jag blir tokig, vansinnig, depressiv om jag har tid att känna och tänka efter.
Att jag är en arbetsnarkoman är inget nytt, men jag skulle vilja ta det ännu ett steg vidare och kalla mig sysselsättningsnarkoman. Jag kan även måla en flyer för en show, sy en klänning eller skriva texter för att ha nåt att göra, men det måste finnas ett klart mål och en klar anledning till att jag gör det. Måla för målandets skull ger mig noll tillfredsställelse, skriva för att skriva av mig fungerar inte längre, skriva för att bara skriva gör mig inte heller lycklig, men när jag målar nåt som jag sen kan visa andra och säga: här kolla, det här är vår flyer, jag har målat den själv (jag målar på panå, fotar och printar sen...). eller när jag sitter och skriver en låttext för bandet, eller en monolog för en tenta, och sen kan säga: här är min monolog, jag har skrivit den själv, eller här, Fjäril, vi kan spela in låten nu för nu är texten definitivt klar. Då gör jag nåt meningsfullt och det jag gör leder till ett resultat. Ett synligt, reellt resultat.
Men nu börjar ögonen falla ihop. Andra jobbdagen bakom mig. Tre lediga dagar framför mig, med andra roligheter planerade: Läsning av Alexandra Lavizzaris (Brorsans barndomsbästis mamma) berättelser, träffa kompisar och eventuellt repa för avslutningsproduktionen. Jag har föresten fått en roll där... De ska köra The Women, våra fina sistaårselever, och där finns två biroller med text varav jag fått den ena. Ska spela en ganska blåst och väldigt pratsam nagelstylist. hihi, det ska bli roligt=) Ytterligen en anledning att permanenta håret=)
Nä nu så, godnatt godnatt!
På nytt
Är just hemkommen efter min första dag på La Gioia. En italiensk restaurang mitt i denna underbara stad. Det var mycket att göra, väldigt mycket nytt, mycket att tänka på, men också mycket roligt. Trevliga medarbetare, bra stämning, logisk arbetsuppdelning, meningsfull tidsindelning. Det känns bra. Det känns som att jag kan trivas där.
I alla fall 3 månader...
Och redan har jag nuddat vid det temat igen. Det går verkligen inte en enda dag utan att någon pratar om att jag ska flytta i augusti. Antingen någon annan eller jag, konstigt nog oftast någon annan än jag...
Jag mår bättre än vid förra inlägget, som sagt, det är verkligen ett fotografi av min tillvaro, ingen spelfilm... Jag skriver det jag känner i det ögonblicket, inte så mycket mer...
Just nu mår jag bättre. Jag har ett jobb att gömma mig i igen. Nu behöver jag inte reflektera längre...
Jag pratade med Mamma om det här med att inte veta vad jag ska prioritera, och hon sa såhär: Du vill upp på scen, du vill sjunga, dansa och agera, det är väl det du vill? Alltså är det ju helt klart att det är skolan du ska ge prioritet!
Jag tänkte: Ja, så himla komplicerat är det inte om man bestämmer sig för att se det hela svart och vitt... Jag bör använda min tid och energi för att öva mina texter och låtar, träna rörlighet, kondition och styrka och läsa böcker om dans, sång och skådespel. Okej, tjäna lite pengar emellanåt är väl inte så dumt heller...
Men nu ska jag sova. Efter en dryg timma joggingrunda och sen 9 timmar jobb på det börjar jag känna mig ganska mör i kroppen...
Imorgon kör vi samma igen=)
(vi=jag och mina låtsaskompisar Molgan och Abbey)
I alla fall 3 månader...
Och redan har jag nuddat vid det temat igen. Det går verkligen inte en enda dag utan att någon pratar om att jag ska flytta i augusti. Antingen någon annan eller jag, konstigt nog oftast någon annan än jag...
Jag mår bättre än vid förra inlägget, som sagt, det är verkligen ett fotografi av min tillvaro, ingen spelfilm... Jag skriver det jag känner i det ögonblicket, inte så mycket mer...
Just nu mår jag bättre. Jag har ett jobb att gömma mig i igen. Nu behöver jag inte reflektera längre...
Jag pratade med Mamma om det här med att inte veta vad jag ska prioritera, och hon sa såhär: Du vill upp på scen, du vill sjunga, dansa och agera, det är väl det du vill? Alltså är det ju helt klart att det är skolan du ska ge prioritet!
Jag tänkte: Ja, så himla komplicerat är det inte om man bestämmer sig för att se det hela svart och vitt... Jag bör använda min tid och energi för att öva mina texter och låtar, träna rörlighet, kondition och styrka och läsa böcker om dans, sång och skådespel. Okej, tjäna lite pengar emellanåt är väl inte så dumt heller...
Men nu ska jag sova. Efter en dryg timma joggingrunda och sen 9 timmar jobb på det börjar jag känna mig ganska mör i kroppen...
Imorgon kör vi samma igen=)
(vi=jag och mina låtsaskompisar Molgan och Abbey)
Med risk att låta riktigt deppig (tänk på att det ni ser här bara är bråkdelar av ett liv)
Varför ska det vara så svårt? Jag går runt här och är trött, nervös, rastlös och nojjig. Med jämna mellanrum får jag panikanfall, tror att marken försvinner under fötterna på mig, vill bara bort från allting, tror att jag är ensammast i hela världen, att ingen förstår mig, att ingen tycker om mig... sen fångar jag mig efter några minuter, ibland tar det längre tid, och när jag får ett sms eller frågan hur jag mår säger jag: bra! utan att ljuga. Allt är delar av mitt liv, pusselbitar eller skärvor. Jag vet inte om det ens finns nån grund under det hela längre. Hittills har jag alltid kunnat säga hur jag mår rent grundläggande, vad som liksom överväger. Just nu överväger endast kaoset.
Jag träffade killarna från the Baseballs igår. Åkte till Konstanz för att träffa gitarristen, trodde att han skulle ha lite tid på eftermiddagen så att jag sen så där lagom till soundchecken kunde smyga därifrån och hälsa på Pappa. Men det var direkt från tågstation till Blechnerei som ligger en bit utanför stan, för de skulle bygga upp för att kunna soundchecka redan vid fyra. Som vanligt lyckades jag inte kommunicera vad jag hade tänkt eller planerat, var överrumplad av alla dessa fantastiska musiker, att man kände igen mig, att sångarna hälsade på mig som att det var det vanligaste i världen att jag kollade på där... Killen med merchandisingståndet var jätteschysst och pratade med mig när jag var på väg att bli lite bortglömd mellan alla diskussioner om var nu vem skulle stå på scen och varför. 20 pers var det som byggde upp scenen. Bandet (utan sångare dock), deras egna tekniker, ljud- och ljusmänniskor plus lokalens tekniker. Fascinerande.
Det blev senare än jag hade tänkt mig, jag visste inte riktigt vad jag ville, hade ju lovat Pappa att komma till honom, men alla blev jättebesvikna när jag sa att jag skulle gå, tror L (gitarristen) blev ganska stött på riktigt; och bestämde mig till slut för en kompromiss (fan, vad jag avskyr kompromisser! jag kompromissar alltid!), jag stannade hos bandet till kl.19 (insläpp) bad att bli skjutsad och åkte sen till Pappa (kom fram vid 20.30 istället för 18.30 som bestämt). Vi hann i alla fall ta nåt att dricka och kolla lite på stan. Jag hann ju med det jag ville, men jag gjorde alla runtom besvikna. Jag hatar det. För det känns ändå som att jag gjort allt till hälften och ingenting helt.
Jag väljer mina prioriteter så himla konstigt, det är som att jag inte har nån koll alls längre på vad eller vem som egentligen är viktig. Jag orkar bara inte. Febrilt försöker jag hinna med allt och utnyttja min tid och njuta, men det ända som händer är att jag blir helt matt, inte orkar med nåt alls och framförallt inte har koll på någonting alls, jag blir helt apatisk och förlamad. Sen slutar det med att jag ligger därhemma framför tvn och tycker synd om mig själv för att jag lever ett så tråkigt liv. Fastän den enda som kan ändra på det är JAG! ingen annan!
Men jag vet inte var jag ska börja. Jag har ett hav av saker att klara av, människor jag vill träffa, folk som jag lovat höra av mig till... Men jag lyckas inte ta telefonen och ringa för jag kan inte göra allt på samma gång, och då blir det av nån anledning ingenting istället.
Det är frustrerande och det kommer och går från ögonblick till ögonblick. Jag kan känna att jag hinner med allt och har full koll, och klarar allt i ena ögonblicket, sen när jag har bestämt går luften ur mig och jag kommer på allt annat jag också borde göra, ger återbud (per sms för jag orkar inte förklara) och sen hamnar jag framför datorn eller tvn igen och gör onödiga saker. Och blir arg och ledsen och trött för att åter en dag gått av min dyrbara tid utan att jag hunnit med nåt...
Jag försvarar och ursäktar mina beslut ständigt och jämt, utan att ens veta varför jag tar dem, utan att ens vara övertygad av det själv. Så osjälvständigt, omoget och fegt!
Ja, feg, det är vad jag känner mig, feg och ynklig. och ful och tjock, fast det är en annan historia...
Och hur klyschigt det än låter, det känns verkligen som att jag går och bär på en jättetung ryggsäck.
Jag önskar att the Baseball-killarna bara hade tagit med mig, imorgon spelar de i Malmö, på lördag i Örebro. Jag vill bort! In i en annan värld!
En vacker dag så, men först ska jag lyckas med det alla andra ju också lyckas med: vardagen!
http://www.youtube.com/watch?v=d6fbBSYBy3U
Jag träffade killarna från the Baseballs igår. Åkte till Konstanz för att träffa gitarristen, trodde att han skulle ha lite tid på eftermiddagen så att jag sen så där lagom till soundchecken kunde smyga därifrån och hälsa på Pappa. Men det var direkt från tågstation till Blechnerei som ligger en bit utanför stan, för de skulle bygga upp för att kunna soundchecka redan vid fyra. Som vanligt lyckades jag inte kommunicera vad jag hade tänkt eller planerat, var överrumplad av alla dessa fantastiska musiker, att man kände igen mig, att sångarna hälsade på mig som att det var det vanligaste i världen att jag kollade på där... Killen med merchandisingståndet var jätteschysst och pratade med mig när jag var på väg att bli lite bortglömd mellan alla diskussioner om var nu vem skulle stå på scen och varför. 20 pers var det som byggde upp scenen. Bandet (utan sångare dock), deras egna tekniker, ljud- och ljusmänniskor plus lokalens tekniker. Fascinerande.
Det blev senare än jag hade tänkt mig, jag visste inte riktigt vad jag ville, hade ju lovat Pappa att komma till honom, men alla blev jättebesvikna när jag sa att jag skulle gå, tror L (gitarristen) blev ganska stött på riktigt; och bestämde mig till slut för en kompromiss (fan, vad jag avskyr kompromisser! jag kompromissar alltid!), jag stannade hos bandet till kl.19 (insläpp) bad att bli skjutsad och åkte sen till Pappa (kom fram vid 20.30 istället för 18.30 som bestämt). Vi hann i alla fall ta nåt att dricka och kolla lite på stan. Jag hann ju med det jag ville, men jag gjorde alla runtom besvikna. Jag hatar det. För det känns ändå som att jag gjort allt till hälften och ingenting helt.
Jag väljer mina prioriteter så himla konstigt, det är som att jag inte har nån koll alls längre på vad eller vem som egentligen är viktig. Jag orkar bara inte. Febrilt försöker jag hinna med allt och utnyttja min tid och njuta, men det ända som händer är att jag blir helt matt, inte orkar med nåt alls och framförallt inte har koll på någonting alls, jag blir helt apatisk och förlamad. Sen slutar det med att jag ligger därhemma framför tvn och tycker synd om mig själv för att jag lever ett så tråkigt liv. Fastän den enda som kan ändra på det är JAG! ingen annan!
Men jag vet inte var jag ska börja. Jag har ett hav av saker att klara av, människor jag vill träffa, folk som jag lovat höra av mig till... Men jag lyckas inte ta telefonen och ringa för jag kan inte göra allt på samma gång, och då blir det av nån anledning ingenting istället.
Det är frustrerande och det kommer och går från ögonblick till ögonblick. Jag kan känna att jag hinner med allt och har full koll, och klarar allt i ena ögonblicket, sen när jag har bestämt går luften ur mig och jag kommer på allt annat jag också borde göra, ger återbud (per sms för jag orkar inte förklara) och sen hamnar jag framför datorn eller tvn igen och gör onödiga saker. Och blir arg och ledsen och trött för att åter en dag gått av min dyrbara tid utan att jag hunnit med nåt...
Jag försvarar och ursäktar mina beslut ständigt och jämt, utan att ens veta varför jag tar dem, utan att ens vara övertygad av det själv. Så osjälvständigt, omoget och fegt!
Ja, feg, det är vad jag känner mig, feg och ynklig. och ful och tjock, fast det är en annan historia...
Och hur klyschigt det än låter, det känns verkligen som att jag går och bär på en jättetung ryggsäck.
Jag önskar att the Baseball-killarna bara hade tagit med mig, imorgon spelar de i Malmö, på lördag i Örebro. Jag vill bort! In i en annan värld!
En vacker dag så, men först ska jag lyckas med det alla andra ju också lyckas med: vardagen!
http://www.youtube.com/watch?v=d6fbBSYBy3U
Läskigt
Hemma efter en lång och jobbig jobbdag. Ville egentligen ut, men ingen som ville med, och de som jag hade kunnat hänga på ville inte jag vara med... Så då fick det bli sängen i stället. Det är nog bra det med.
Imorgon, söndag, är jag ledig hela dagen. Jag hatar det. Men den här veckan har jag märkt att jag verkligen behöver det. Det har varit en hel del motgångar och mycket frustration. I fredags svämmade det över och jag insåg att jag går och bär på en massa som jag inte är medveten om, men som skadar mig och gör mig svag. Imorgon tänker jag ta mig tid för mig själv. Hoppas på fint väder så jag kan vara ute, annars får jag hitta på något annat.
Men läskigt är det, att behöva tvinga sig själv att pausa, ta det lite lugnt, ge sig själv andrum. Och läskigt att tvingas umgås med sig själv, och att ha en hel dag ledig...
Tussilago
Jag invigde våren för mig idag.
Jag plockade en tussilago.
Det måste vara den mest hoppbringande blomma som finns. Inte alls så skör och bräcklig som snödroppen, inte heller så sen som krosusen, utan stark, robust, glad och strålande, kämpar hon sig upp ur den kalla jorden och säger: "Nu är jag här! Nu du, Vintern, nu kan du ta och slänga dig i väggen! Din tid är över."
Jag plockade den utan att tänka så mycket. Jag tänkte bara, åå en massa tussilago i diket, jag måste plocka en. Nu i efterhand inser jag att jag invigt min vår. Jag har alltid plockat den första tussilagon jag sett, så länge jag kan minnas. En omedveten ritual. Men ack så viktig. Det ska bli en riktig tradition. Imorgon ska jag gå förbi diket i fråga en gång till och genomföra ritualen en gång till, medvetet. Jag vill lägga av mig vintern, inte längta tillbaka, utan se framåt, låta skuggorna falla bakom mig och bara njuta av allt som ligger framför mig. Som våren gör. Den tänker inte på det som dog i höstas, den tänker bara på det som föds nu.
Det ska jag också göra. Tänka på det som uppstår, händer och föds nu.
Metrologerna påstår att det ska bli 20 grader varmt på lördag...
Då är det bara att montera solbrillorna och pumpsen och glida runt och ha det riktigt glassigt!
(om det nu inte var så att man jobbar hela dagen...;-p)
Jag plockade en tussilago.
Det måste vara den mest hoppbringande blomma som finns. Inte alls så skör och bräcklig som snödroppen, inte heller så sen som krosusen, utan stark, robust, glad och strålande, kämpar hon sig upp ur den kalla jorden och säger: "Nu är jag här! Nu du, Vintern, nu kan du ta och slänga dig i väggen! Din tid är över."
Jag plockade den utan att tänka så mycket. Jag tänkte bara, åå en massa tussilago i diket, jag måste plocka en. Nu i efterhand inser jag att jag invigt min vår. Jag har alltid plockat den första tussilagon jag sett, så länge jag kan minnas. En omedveten ritual. Men ack så viktig. Det ska bli en riktig tradition. Imorgon ska jag gå förbi diket i fråga en gång till och genomföra ritualen en gång till, medvetet. Jag vill lägga av mig vintern, inte längta tillbaka, utan se framåt, låta skuggorna falla bakom mig och bara njuta av allt som ligger framför mig. Som våren gör. Den tänker inte på det som dog i höstas, den tänker bara på det som föds nu.
Det ska jag också göra. Tänka på det som uppstår, händer och föds nu.
Metrologerna påstår att det ska bli 20 grader varmt på lördag...
Då är det bara att montera solbrillorna och pumpsen och glida runt och ha det riktigt glassigt!
(om det nu inte var så att man jobbar hela dagen...;-p)
Min vår är på väg
Idag låg det vår i luften. Solen sken. Bern var så vackert, så jag nästan fick ont i hjärtat.
Vandrade ner till Bärengraben, där björnarna numera fått en "park" i stället för en grop. Finn och Björk har fått ungar och idag kunde vi se på när lilla Urs och Berna lekte och busade med varandra. Samtidigt som kvällssolen långsamt försvann ner bakom hustaken. Otroligt gulligt, vackert, mysigt och trevligt. Givetvis var sällskapet del av glädjen...
En härlig kväll. Energikälla. Underbart. Helt enkelt underbart. Och väldigt välgörande.
Jag har hopp i hjärtat, glädje och motivation och PEPP och en riktigt bra magkänsla.
Det här kommer bli bra. Riktigt bra.
Jag går åt rätt håll och efter att ha gett mig själv den pausen jag tydligen behövde (sjukdom) får jag energi igen. Och vill framåt framåt framåt.
Dans är den bästa medicinen och det största glädjeämnet.
Och våren är på väg åt mitt håll!
Vandrade ner till Bärengraben, där björnarna numera fått en "park" i stället för en grop. Finn och Björk har fått ungar och idag kunde vi se på när lilla Urs och Berna lekte och busade med varandra. Samtidigt som kvällssolen långsamt försvann ner bakom hustaken. Otroligt gulligt, vackert, mysigt och trevligt. Givetvis var sällskapet del av glädjen...
En härlig kväll. Energikälla. Underbart. Helt enkelt underbart. Och väldigt välgörande.
Jag har hopp i hjärtat, glädje och motivation och PEPP och en riktigt bra magkänsla.
Det här kommer bli bra. Riktigt bra.
Jag går åt rätt håll och efter att ha gett mig själv den pausen jag tydligen behövde (sjukdom) får jag energi igen. Och vill framåt framåt framåt.
Dans är den bästa medicinen och det största glädjeämnet.
Och våren är på väg åt mitt håll!
Nej, nu får det räcka!
Nu har jag missat två bandrep, en dejt och coaching pga av denna eländiga förkylning som bara vägrar släppa taget... Nu räcker det!
I morgon vill jag vara frisk, pigg och alert igen! Imorgon vill jag träna igen! Och från och med imorgon har jag sockerförbud några veckor framöver. Jag måste vara nogrannare med vad jag äter, annars kommer jag ju alltid bli sjuk så här igen... Och aldrig bli frisk heller!
Jag ser positivt mot morgondagen. Lägger av mig ilska, besvikelse, frustration.
Tar en kopp te till. Sen går jag och lägger mig och tror på att jag kommer vakna frisk imorgon.
I morgon vill jag vara frisk, pigg och alert igen! Imorgon vill jag träna igen! Och från och med imorgon har jag sockerförbud några veckor framöver. Jag måste vara nogrannare med vad jag äter, annars kommer jag ju alltid bli sjuk så här igen... Och aldrig bli frisk heller!
Jag ser positivt mot morgondagen. Lägger av mig ilska, besvikelse, frustration.
Tar en kopp te till. Sen går jag och lägger mig och tror på att jag kommer vakna frisk imorgon.
Sjukdom och hat
Jag hatar att vara sjuk! Ledvärk, halsont, huvudvärk, snuva, hosta, feber, trötthet... Men det jag hatar mest är inte lidandet jag utsätts för utan att jag undertiden som jag ligger hemma och inte kan göra annat än sova eller tycka synd om mig själv, missar en massa roliga saker!!! Jag hatar det!
Jag missade bandrepet igår, jag missade modernklassen igår och jag var sur och grinig på jobbet. Idag missade jag två timmar balett, en timme jazz, musikteori och skådespel (dialogarbete) OCH (surast av allt) middag med en jättetrevlig kille som jag sett fram emot sen förra onsdagen! Ingen aning när vi kommer kunna hitta tid att ses nästa gång... Jag blir så arg, för det passar bara inte in i min livsskiss eller min tidsplanering att vara sjuk...
Även om många andra kommer säga och tycka att vadårå du var ju bara sjuk två dagar, bara hemma från allt en dag...! Det är väl ingenting!?! Jo, för mig är det en massa värdefull tid som jag väldigt gärna tillbringat med annat än att hosta slem, ligga vaken pga ledvärk och käka en massa medicin.
Sjukdom och hat är två begrepp som alltid går hand i hand i min värld.
Gaaaaaahh!!!!!
Jag missade bandrepet igår, jag missade modernklassen igår och jag var sur och grinig på jobbet. Idag missade jag två timmar balett, en timme jazz, musikteori och skådespel (dialogarbete) OCH (surast av allt) middag med en jättetrevlig kille som jag sett fram emot sen förra onsdagen! Ingen aning när vi kommer kunna hitta tid att ses nästa gång... Jag blir så arg, för det passar bara inte in i min livsskiss eller min tidsplanering att vara sjuk...
Även om många andra kommer säga och tycka att vadårå du var ju bara sjuk två dagar, bara hemma från allt en dag...! Det är väl ingenting!?! Jo, för mig är det en massa värdefull tid som jag väldigt gärna tillbringat med annat än att hosta slem, ligga vaken pga ledvärk och käka en massa medicin.
Sjukdom och hat är två begrepp som alltid går hand i hand i min värld.
Gaaaaaahh!!!!!
Kysst av en manlig musa
Att ge allt i varje ögonblick. Det är mitt mål. Det är sättet jag vill leva på. Intensivt. Djupt. Kreativt. Fantastiskt. Ett färgglatt skuggspel. Varje sekund räknas. Varje ögonblick är viktigt. Värdefullt.
Jag lär mig uppskatta min vardag mer och mer. Och jag kommer närmare mitt mål. Oavsett om jag jobbar, dansar, agerar, sjunger, skriver, fikar eller kollar på tv. Jag vill inte göra det halvdant.
Jag låter inte faktan att jag flyttar härifrån om 5 månader hindra mig från att lära känna nya människor. Hur ofta jag än märker och känner att folk distanserar sig på grund av det.
Jag vidgar mina vyer, knyter nya kontakter, försöker tillåta folk att se under min mask, kommunicera öppet.
Jag känner av våren i hela kroppen. Det bubblar och sprätter, snödropparna blommar på sina ställen, temperaturerna har redan klättrat över 10graders-gränsen... Snart kommer den. Snart!
Framtiden är ljus. Jag har solen i ögonen och skuggorna bakom mig. Och om jag snubblar så reser jag mig upp, starkare än någonsin, och kämpar vidare.
Undrar om det finns manliga musor och jag i så fall blivit kysst av en? Vem vet...
Jag lär mig uppskatta min vardag mer och mer. Och jag kommer närmare mitt mål. Oavsett om jag jobbar, dansar, agerar, sjunger, skriver, fikar eller kollar på tv. Jag vill inte göra det halvdant.
Jag låter inte faktan att jag flyttar härifrån om 5 månader hindra mig från att lära känna nya människor. Hur ofta jag än märker och känner att folk distanserar sig på grund av det.
Jag vidgar mina vyer, knyter nya kontakter, försöker tillåta folk att se under min mask, kommunicera öppet.
Jag känner av våren i hela kroppen. Det bubblar och sprätter, snödropparna blommar på sina ställen, temperaturerna har redan klättrat över 10graders-gränsen... Snart kommer den. Snart!
Framtiden är ljus. Jag har solen i ögonen och skuggorna bakom mig. Och om jag snubblar så reser jag mig upp, starkare än någonsin, och kämpar vidare.
Undrar om det finns manliga musor och jag i så fall blivit kysst av en? Vem vet...
No deal.
Jag har bestämt mig för att inte anta cocktailerbjudandet jag skrev om i förra inlägget. När jag pratade med chefen igen visade det sig att hon i första hand absolut vill ha kvar mig på lördagarna (det är ju inte så lätt att hitta nån som går med på att jobba 12-22.30 en lördag och dessutom klarar av det), så hennes förslag hade gått ut på att jag skulle jobba i baren onsdagkvällar (sent, vilket inte går) och bli kvar på restaurangen på lördagarna vilket jag inte riktigt vill. Så då var det hela ganska klart och mitt beslut fattat.
Det känns viktigt att sluta så länge det är roligt. Vill inte riskera att bli osams med arbetskolleger och chefer...
Det känns som rätt beslut. Så det ska nog bli bra!
Annars då? Ja, jo, hmm, jag vet inte riktigt. Jag mår bra och trivs för det mesta. Mitt liv består huvudsakligen av skola, jobb och bandrep/låtskrivande vilket jag egentligen trivs med ganska bra. Men det är klart. Ibland saknar jag närhet, kärlek, ömhet... Men när jag lär känna någon så finns det antingen någon annan flicka där förhållandena är bättre (hon stannar i närheten, har ett fast jobb...) eller så backar han ur av rädsla att såras. Jag förstår det och accepterar det, men ändå gör det så ont varje gång det händer och det händer om och om igen...
Det kanske är det jag ger mig in på helt enkelt. Man kanske helt enkelt blir rädd för någon som är så medveten om sina mål när man själv inte har några eller inte så starka.
Helt enkelt. Ha! Inget är enkelt. Men ack vad tradigt det skulle bli om det vore så...
Idag har ingenting gått lätt hittills. Det har varit en sån där dag då man först tror att det ska gå bra, men efter nån timme vill man bara hem och bädda ner sig i soffan med chips och varm choklad och en bok eller en film. Ingenting går, inte en enda pirouett, inga stegkombinationer, inga hopp, ingenting... Jag lyckades inte ens stå ordentligt i en snygg 5e position relevé...
Jag gjorde en massa nybörjarfel i musikteorin och jag sjöng som en kratta på korepetitionen....
Strax står dialogarbete på schemat, då ska jag fokusera en timme till. Det måste ju gå. Sen hem, lära mig min monolog helt utantill, sen kan jag få poppa popcorn eller ta fram en påse chips, göra mig en kopp varm choklad och titta på tyska motorvägspoliser som jagar farliga bovar och orsakar karambolage på Autobahn.
Sen blir morgondagen förhoppningsvis lite bättre.
Neeeej, inte bara att allt går snett, nu har dessutom solen och vårdoften försvunnit ur luften ute och det duggar kallt och äckligt!
Suck...
Det känns viktigt att sluta så länge det är roligt. Vill inte riskera att bli osams med arbetskolleger och chefer...
Det känns som rätt beslut. Så det ska nog bli bra!
Annars då? Ja, jo, hmm, jag vet inte riktigt. Jag mår bra och trivs för det mesta. Mitt liv består huvudsakligen av skola, jobb och bandrep/låtskrivande vilket jag egentligen trivs med ganska bra. Men det är klart. Ibland saknar jag närhet, kärlek, ömhet... Men när jag lär känna någon så finns det antingen någon annan flicka där förhållandena är bättre (hon stannar i närheten, har ett fast jobb...) eller så backar han ur av rädsla att såras. Jag förstår det och accepterar det, men ändå gör det så ont varje gång det händer och det händer om och om igen...
Det kanske är det jag ger mig in på helt enkelt. Man kanske helt enkelt blir rädd för någon som är så medveten om sina mål när man själv inte har några eller inte så starka.
Helt enkelt. Ha! Inget är enkelt. Men ack vad tradigt det skulle bli om det vore så...
Idag har ingenting gått lätt hittills. Det har varit en sån där dag då man först tror att det ska gå bra, men efter nån timme vill man bara hem och bädda ner sig i soffan med chips och varm choklad och en bok eller en film. Ingenting går, inte en enda pirouett, inga stegkombinationer, inga hopp, ingenting... Jag lyckades inte ens stå ordentligt i en snygg 5e position relevé...
Jag gjorde en massa nybörjarfel i musikteorin och jag sjöng som en kratta på korepetitionen....
Strax står dialogarbete på schemat, då ska jag fokusera en timme till. Det måste ju gå. Sen hem, lära mig min monolog helt utantill, sen kan jag få poppa popcorn eller ta fram en påse chips, göra mig en kopp varm choklad och titta på tyska motorvägspoliser som jagar farliga bovar och orsakar karambolage på Autobahn.
Sen blir morgondagen förhoppningsvis lite bättre.
Neeeej, inte bara att allt går snett, nu har dessutom solen och vårdoften försvunnit ur luften ute och det duggar kallt och äckligt!
Suck...
deal?
Jag berättade för min chef idag att jag tänkte sluta per sista mars och jobba på en annan restaurang (italienaren som ligger två hus brevid) tills jag flyttar. Försökte förklara att det handlar om att få en referens till i cv:t och en annan erfarenhet. Hon var lite besviken, men har ju vetat ett tag att jag inte kommer stanna jättelänge till.
Några minuter efter vi avslutat samtalet kom hon tillbaka till mig och sa att hon hade ett annat förslag. Hmm, tänkte jag, vad har hon tänkt sig nu, vad finns det kvar, jag har ju gjort allt inom det här företaget typ... Men nej, det har jag ju inte. Och förslaget hon kom med är faktiskt lite lockande, framförallt om jag nu ska fortsätta argumentera med cv och möjligheter att hitta extrajobb i Hamburg: Du kan få gå bartenderutbildning och lära dig allt om cocktails och jobba i baren och ta över efter Goran tills du flyttar. Va? Jag? Hallå??
Fatta så mycket betydelsefullare det skulle bli i mitt cv än ytterligare en restaurang. Barchef. Blanda cocktails. Det du...
Jag måste tänka på saken och är väldigt osäker... Måsta nog först höra mig nogrannare för vad det innebär för mig. För om jag i så fall måste jobba 17-05 varje fredag och lördag, så är det definitivt inte min grej. Måste jag dock inte det men får ändå lära mig allt, så är det nog det. För det är ju ett extrajobb som alltid behöver ungt vackert blod;-)
Nåväl, jag har några dagar på mig att fundera. Vem vet, jag kanske till och med kan få ihop både och... Eller nej förresten, det är ju just så jag måste sluta tänka... Fan.
Det är i alla fall jäkligt gött att veta att chefen verkligen inte vill bli av med mig. Det är skönt att vara behövd. Skönt att kunna välja. Men jobbigt att tvingas bestämma sig...
Några minuter efter vi avslutat samtalet kom hon tillbaka till mig och sa att hon hade ett annat förslag. Hmm, tänkte jag, vad har hon tänkt sig nu, vad finns det kvar, jag har ju gjort allt inom det här företaget typ... Men nej, det har jag ju inte. Och förslaget hon kom med är faktiskt lite lockande, framförallt om jag nu ska fortsätta argumentera med cv och möjligheter att hitta extrajobb i Hamburg: Du kan få gå bartenderutbildning och lära dig allt om cocktails och jobba i baren och ta över efter Goran tills du flyttar. Va? Jag? Hallå??
Fatta så mycket betydelsefullare det skulle bli i mitt cv än ytterligare en restaurang. Barchef. Blanda cocktails. Det du...
Jag måste tänka på saken och är väldigt osäker... Måsta nog först höra mig nogrannare för vad det innebär för mig. För om jag i så fall måste jobba 17-05 varje fredag och lördag, så är det definitivt inte min grej. Måste jag dock inte det men får ändå lära mig allt, så är det nog det. För det är ju ett extrajobb som alltid behöver ungt vackert blod;-)
Nåväl, jag har några dagar på mig att fundera. Vem vet, jag kanske till och med kan få ihop både och... Eller nej förresten, det är ju just så jag måste sluta tänka... Fan.
Det är i alla fall jäkligt gött att veta att chefen verkligen inte vill bli av med mig. Det är skönt att vara behövd. Skönt att kunna välja. Men jobbigt att tvingas bestämma sig...
Big Fish
På sistone har jag kommit i berörelse med ett citat från Tim Burtons underbara kreation Big Fish. Scenen i fråga är den där huvudpersonen säger till jätten att det kanske inte är han som är för stor utan bara staden som är för liten. Jag har för mig att det är samma scen eller samma sammanhang åtminstone där han också säger något om att en guldfisk bara är så liten för att han är i ett litet glas, i ett större akvarium eller till och med friheten skulle han kunna växa till oanad storlek.
Jag tror det är så det funkar. Inte förän vi lämnar våran horisont, kliver över våra gränser och tillåter oss att växa kan vi verkligen komma framåt, lära oss något och just - växa...
M skrev till mig att jag ska söka stora utmaningar, alltid sträva efter det jag tror är omöjligt, göra allt för det och till slut nå målet.
Jag har träffat några konstnärer både i onsdags och i fredags ( i onsdags dem från The Baseballs, i fredags lokala rappare och deras manager). Det är lustigt för samtidigt som man märker att de också "bara är vanliga människor" märker jag även att de inte är det. De är annorlunda, tänker och fungerar på annat vis än "vanliga människor". De kämpar och sliter för att nå sina mål och njuter av tiden uppe på berget.
Min röst var egentligen inte alls på höjden idag, men ändå blev inspelningarna vi gjorde under bandrepet riktigt riktigt bra. Jag låter inte som jag brukar, men shit, det rockar ändå=)
Imorgon bär det av mot nya äventyr igen. Träning, sång, skådespel, förberedelser inför tentor och shower i vår och sommar.
Ny termin, nya mål, ny kraft, ny ambition, ny hängivenhet...
Jag vet vad jag vill och vart jag vill, och jag vet att med engagerat och hängivet arbete kan jag nå mina mål. Men jag måste vara beredd att arbeta och jag måste vara beredd att ge upp och avstå från det som avhåller mig från mitt arbete och från min väg till att bli en framgångsrik scenkonstnär.
Jag lyfter på hatten och önskar god natt!
You might be a big fish in a little palm, doesn't mean you've won
'Cause along may come a bigger one...
Jag tror det är så det funkar. Inte förän vi lämnar våran horisont, kliver över våra gränser och tillåter oss att växa kan vi verkligen komma framåt, lära oss något och just - växa...
M skrev till mig att jag ska söka stora utmaningar, alltid sträva efter det jag tror är omöjligt, göra allt för det och till slut nå målet.
Jag har träffat några konstnärer både i onsdags och i fredags ( i onsdags dem från The Baseballs, i fredags lokala rappare och deras manager). Det är lustigt för samtidigt som man märker att de också "bara är vanliga människor" märker jag även att de inte är det. De är annorlunda, tänker och fungerar på annat vis än "vanliga människor". De kämpar och sliter för att nå sina mål och njuter av tiden uppe på berget.
Min röst var egentligen inte alls på höjden idag, men ändå blev inspelningarna vi gjorde under bandrepet riktigt riktigt bra. Jag låter inte som jag brukar, men shit, det rockar ändå=)
Imorgon bär det av mot nya äventyr igen. Träning, sång, skådespel, förberedelser inför tentor och shower i vår och sommar.
Ny termin, nya mål, ny kraft, ny ambition, ny hängivenhet...
Jag vet vad jag vill och vart jag vill, och jag vet att med engagerat och hängivet arbete kan jag nå mina mål. Men jag måste vara beredd att arbeta och jag måste vara beredd att ge upp och avstå från det som avhåller mig från mitt arbete och från min väg till att bli en framgångsrik scenkonstnär.
Jag lyfter på hatten och önskar god natt!
You might be a big fish in a little palm, doesn't mean you've won
'Cause along may come a bigger one...