Little Red Riding Hair

Jag hatar när saker tar slut. Jag hatar när känslor tar slut. Och jag hatar maktlösheten.
Det är slut.
Slut!
Och det känns som att jag var den enda som inte såg det.
Ingen jag har berättat det för har varit överraskad. Ingen!
Jaha, så det tog slut nu... Mmm, jag anade det...
Eller till och med: Jag vet, jag hörde det!
Var det slut redan innan jag fattade?
Känner mig så naiv!
Jag som verkligen trodde att jag kunde vara prinsessan med stort P. Att du var min prins var ju helt självklart. I min värld...

Men jag kutar vidare, fortare och fortare, tar på mig mer och mer för att slippa tänka, slippa känna, slippa drunkna...
Ännu blöder såren...

Tack ni vänner som håller mig över ytan! Tack!

You used to love me but  now you're not sure...

It feels like I'm losing myself again... this time it might be over...

Musiken pärlar ur högtalarna... Solen skiner. Varför kan inte vädret vara mer anpassat efter ens stämning? Varför ska den dumma solen alltid skina när man mår dåligt?
Osäkerhet. Smärta. Sorg. Inte ilska, bara en massa sår.

Kastar man sig ut får man räkna med att slå sig illa.
Låter man murarna rasa får man räkna med att bli överfallen.
Ger man sig hän får man räkna med att någon tar en kniv, kör in den i hjärtat på en och vrider om.

"Det känns som att något saknas"
Vad??? Om det ändå fanns något att ta på! En anledning, den behöver inte vara bra, men då hade jag åtminstone en anledning...
Vad som helst! Säg att du inte kan vara med mig för att jag har stora fötter! Eller för att jag inte är skriven i Sverige! Eller för att min släkt är knäpp! Eller för att jag pratar för mycket! Eller för att du inte tycker jag är snygg!
Då skulle jag kunna tänka: Vilken idiot han är som inte vill vara med mig bara för att...
Då kunde jag åtminstone bli förbannad...
Nu är jag bara maktlös! Det är så orättvist!

Nu när jag för en gångs skull äntligen är kär...

It feels like I´m losing myself again...

Hmmm, var ska jag börja, har egentligen en massa att skriva om sommaren, om alla mina möten med gamlingarna pa jobbet, mina arbetskollegor, det underbart vackra brölloppet jag fick vara med pa i Örebro, min resa upp dit och tillbaka ner till ensamheten efter en helgs tvasamhet, olusten att jobba igen, regnet som öste ner pa mig varenda dag, min cykelolycka da jag voltade över en bildörr, saknaden efter prinsen, mina föräldrars 50arsfest da jag var toastmadame och efter ansvaret var över fick i mig lite väl mycket starksprit, mina sista dar pa jobbet när gamlingarna inte ville att jag skulle sluta, graheten denna sommar har kommit med, tankar om kärlek och längtan, en otroligt bra bok som handlar om en tjej som har synestesi efter en lcd-trip och smakar färger och ser ljud.

Men istället för att skriva om allt detta skriver jag om hur det känns att komma tillbaka till Schweiz efter ett halvar.
Det är jätteskumt. Det är sommar igen, precis som innan jag akte, folk har ledigt, det är kvavt och varmt och lummigt, jag försöker träffa sa mangas vänner som möjligt, precis som innan jag akte för ett ar sen.
En stor skillnad är att jag inte har nagon pojkvän ett kvarter bort som hänger efter mig och vill träffa mig precis hela tiden, jag far liksom vara ifred med mina tankar, mina känslor, mitt bearbetande av allt som händer... Den här gangen handlar det bara om mig.
Men hela det aret jag nu har varit i Örebro känns sa overkligt. Det känns sa langt borta och det finns liksom inte i den här verkligheten. Jag skrev ett brev til prinsen idag, för att det skulle bli verkligt.
Har insett att jag är en skrivarmänniska. Inte för att jag skriver bra eller för att det jag skriver är läsvärt, för det är det oftast inte, men för att jag behöver det. Mina tankar, mina känslor, mina erfarenheter blir inte verkliga för en jag far skriva om dem. Jag maste sätta ord pa det för att det ska bli pa riktigt.

Ni som har varit ifran eran partner ett tag vet att man bygger upp en ny verklighet efter ett tag. För att sta ut. För att inte ga sönder av längtan och saknad.
Jag kämpar för att det förhallandet jag har med min prins ska vara verkligt även här. Jag vill hellre att det gör ont än att det tynar bort!

Förresten sa känns det riktigt bra att veta att jag ska tillbaka till Örebro igen, inte bara för prinsens skull, för att jag helt enkelt trivs där och känner mig hemma. Här känner jag mig främmande och vilse, för jag har avslutat den här verkligheten, jag har suddat ut allt jag gjort med mitt ex, det känns som att jag har gjort allt det vi gjorde tillsammans ensam... Som att bara jag var i Oslo, som att bara jag var i Stockholm, Venedig, Korsika...
Jag har lärt mig mycket av det förhallandet, men har skakat av mig det. Aldrig mer ska jag ge upp mig själv, aldrig mer ska jag svälja orättvisa, aldrig mer ska jag anpassa mig efter nagon pa det viset! Aldrig mer!
När jag ser gamla bilder känns det som att det inte var jag.
Jag har sant avstand till mitt liv, att jag känner mig som nagon som betraktar nagon annans liv och öde. Jag känner knappt igen mig själv, men jag trivs bättre med mitt nya jag.

Vi ses igen i Örebro. Da ska jag bjuda alla jag känner pa kanelbullar och mjölk, när helst ni vill!!