Dagarna kommer och dagarna går...
| Dagar, timmar, minuter, sekunder - tid, vad är det egentligen? jag funderar så mycket på det... Idag har jag fått lära mig två saker, eller kanske tre: 1. Hur det känns att prata med den man för några år sen gav upp sitt liv för och vars hjärta man för ett halvår sedan drog ut, kastade på marken och trampade på, när denne äntligen har kommit över en och hittat en ny. Det känns riktigt bra! Äntligen kan man prata (eller ja, prata och prata eller vad man nu gör på msn...) som normala människor igen. Att "vara vänner" när man varit tillsammans så länge som vi hade varit är enbart en lögn om inte båda har någon respektive, för då blir det helt plötsligt klart att det faktiskt är slut. 2. Hur det känns när graviditetstestet visar negativt efter att man på riktigt allvar har varit rädd att man skulle kunna vara gravid eftersom mensen är ett flertal veckor sen. Gud vilken enorm lättnad! Jag var verkligen orolig för jag slutade med p-medel för någon månad sen och har inte haft mens sedan dess, men har varit yr och lite illamående och haft dålig apptit de senaste veckorna... Jag är sjukt glad att jag inte är gravid!!! Yes! (3. Hur det känns att köpa ett graviditetstest och sedan betala detta hos en sommarjobbande yngling som var född tidigast 87, förmodligen 89 eller senare... Det känns sådär, det var inte roligt, bara pinsamt, eller ja, det var nog inte pinsamheten som var värst utan mer den fruktansvärda dominerande tanken: Tänk om den visar ett plus, tänk om jag är gravid, fan, fan, jag vill inte! Svår att koncentrera sig på att betala och stoppa ner testet i påsen då...) ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Just nu sitter jag här o lyssnar på Norah Jones, vädret är bättre än det har varit, ska nog ta en promenad sen. Det är tomt. Huset känns stort. Jag hatar när saker tar slut. Min prins var här en vecka, det var underbart, det funkade jättebra, men nu är han återigen 50 mil eller vad det nu kan vara till Örebro bort...Jag saknar honom. Det är jobbigt. Men det är också väldigt skönt, för jag har inte saknat någon på riktigt på väldigt länge! Mitt hjärta bankar - oregelbundet så klart, det har det alltid gjort - men det bankar och det känns och det är riktigt bra. Även om det gör ont. Hellre, mycket hellre, känner jag smärta än att inte känna något alls, det har jag gjort länge nog. Och nu får jag äntligen känna - ja jag tror faktiskt att det är - kärlek. Lycka när vi är tillsammans och saknad när vi inte är det. Tänk om jag hade gått miste om det här. Tänk om han inte hade kommit ut på verandan på HG när jag satt där ute helt själv och försökte få grepp om mitt liv, tänk om han inte hade börjat prata med mig, tänk om han inte hade pussat mig då, tänk om jag inte hade gått på festen utan dragit hem direkt, eller bara hade stannat till kl 01.00 som jag hade tänkt... Ödet? Jag vet inte, vet inte vad det är, men något måste det ändå vara som styr våra liv, som ser till att rätt tillfälligheter följer rätt tillfälligheter... Tänk om... Mitt liv är fyllt av en massa tänk om, för alla viktiga saker i mitt liv sker liksom slumpartat. Små ödesdigra ögonblick är det som avgör min framtid. Det känns lite skrämmande. Ibland känns livet jättebra och härligt. Ibland är det lite jobbigt och man får försöka övertyga sig själv om att det nog kanske finns en mening (jo, du måste ut i regnet kl 06.20) i det jag gör, ibland är det helt omöjligt att se något positivt med att vara på där man är just då, och ibland är allt skit! Men trots att det för mig ganska ofta känns som att mycket är skit (framförallt när jag inte vet vart jag hör hemma eller vart jag är på väg eller jag bara inte ser någon glädje i att vara jag), så tycker jag ändå att livet är det mest värdefulla jag har och jag skulle inte vilja ge bort det eller ta det ifrån någon. Det finns ju alltid bra dagar och dåliga dagar... Dagarna kommer och dagarna går, bara min längtan består Just när du tror att du hittat hem kommer en ny förändring igen den kommer om och om igen Jag är så rädd att Lisa Nilsson har rätt, att jag aldrig kommer att hitta hem på riktigt... Men, nej, nu ska jag ut på promenix med Ensamheten, Ångesten kanske också följer med, Längtan och Saknaden är ju på besök så de hänger nog på de med, jag får väl se hur många jag blir... Svartsjukan får iaf stanna hemma, honom orkar jag inte med! |
En för häxad dag
| Igår tog jag buss 220, pendeln Landskrona-Höganäs, mot Höganäs. Där blev jag hämtad av Assim som sedan körde mig hem till henne i Nyhamnsläge. Assim är min Mammas faster, alltså min morfars syster, vill säga min morfaster. I passet heter hon Elsa, men hennes riktiga namn är Assim. Eller Azzim. Hon är nog på sätt och vis den jag kommer vara om 60 år. Eller iaf så påminner jag alla om henne när hon var yngre, Denna underbara och otroliga kvinna är alltså nästan 80 år gammal, men hon kör på i livet. Och det finns så mycket kvar som hon vill lära sig. Av sina barn hade hon precis fått en bärbar dator när jag hälsade på, hon hade lärt sig använda Outlook, men det krånglade och skickade över fel konto så mejlen kom inte iväg, men jag hjälpte henne (tänk att jag kan hjälpa någon med datorproblem, yes!)... Så nu går det. Och så lärde jag henne att blogga. Det kan hända att jag får lära henne det en gång till... Men hon vill lära sig! Hur som helst hade jag en verkligen underbar dag. Jag har aldrig umgåtts med Azzim själv tidigare, det har alltid varit med hela familjen och ofta med stora delar av släkten... Men vi hade sååå roligt!!! Det är helt otroligt egentligen att man kan ha så roligt och känna sig så bekväm med någon som är 60 år äldre. Och som dessutom är släkt med en. Men Azzim och jag är liksom på samma våglängd. Jag tror jag skrev om att jag och Mamma hade samma humor... Det är alltså nästan ännu extremare med Azzim. Vad vi skrattade! Dessutom har vi konsten gemensam. Vi älskar båda att måla och teckna och är båda romantiska, förnuftiga och helt sjuka i huvet, OCH rödhåriga!! Jag har en tavla hemma i mitt rum i Schweiz som Assim målade när hon var ungefär 19 kanske. Det var en present till min Morfar, Azzims storebror (min morfar var nio år äldre), och när han gick bort tog min Mormor tavlan med sig när vi hälsade på Azzim och gav den tillbaka till Azzim. "Usch, den gamla gubben" sa hon, och jag tyckte ju att den var jättefin. Den föreställer en man som lutar sig mot en vägg, han har blåbyxor och jacka och en morfarskeps på sig, han tittar ut förmodligen över havet. Helt underbar tavla, lite dyster kanske, men det gillar jag... Så jag fick denna tavla i födelsedagspresent när jag blev 15. Det var häftigt. Den kommer alltid få en speciell plats i mitt rum/min lägenhet/ mitt hus... Häxorna Azzim och Ebzan kommer nog alltid ha någon form av väldigt speciellt band, kanske lite obegripligt för er som aldrig upplevt eller sett detta=) men visst syns det att vi är släkt |
<- Hegzorna Azzim och Ebzan på KullabygdenHa det gött, nu ska jag börja fixa inför midsommar. Ska fira med prinsen, två av mina nästkusiner, deras polare och flickvän. Men eftersom jag jobbar på förmiddan imorrn måste jag fixa allt nu!
Häxkram
Svensk musiksmak
| Sitter just och lyssnar på P3 s Digilista. Jag blir så - förvånad, perplex, arg... Förra året var det Boten Anna som låg etta den 17/6-06. Nu har det släppts en låt som låter nästan likadant och som har en ännu mer meningslös text. Den handlar nämligen om en liten fågel som ville leka med sina vänner. ??? Vad tänker svenska musiknedladdare med egentligen? Ibland känns det som att en del låtar släpps som experiment för att se om människor är så dumma i huvet att de verkligen går på allt och om tio år kommer det stå i Aftonbladet: Svenska folket dumförklarat av forskare Under 20 år har en forskargrupp i tysthet forskat om svenskarnas musikvanor. Genom att ge urusla musiker skivkontrakt har de testat svenska folkets benägenhet till kritiskt lyssnande. Resultatet är skrämmande. Ett tiotal vetenskapsmän har lurat 9 miljoner svenskar. Då kommer det komma fram att Boten Anna, Ska vi äta körsbär, Du är så yeah yeah och Det var en gång en fågel i verklighet bara var skämt. Jag bävar redan inför hösten med alla dessa nolleutgångskvällar på Kåren och Frimis, samma musik, fulla månniskor som skriker ab lycka när DJ en lämnar all sin musikalitet och stolthet bakom sig och spelar Det var en gång en fågel. Jag fick nog redan i höstas och då hade jag sluppit de här låtarna under större delen av sommaren... Menmen, det är väl därför folk blir så fulla när de går ut i det här fruktansvärt avlånga landet där det ju egentligen finns en massa bra musiker. Är man inte stupfull står man helt enkelt inte ut med musiken som spelas. Bra för barpersonalen som får mycket sålt eftersom de ju väldigt tydligt samarbetar med DJen... Sup och skrik på svenska folket, men tänk på att en dag kommer ni att känna er sååå lurade!!! Just nu sitter nämligen den där forskargruppen någonstans nergrävd i ett underjordiskt tunnelsysten under den värmländska skogen. Det är iaf jag övertygad om! |
Fler följeslagare. Gamlingar. Och solstrålar.
| Jag skrev sist om Sorgen, Ensamheten och Ångesten som är mina ständiga följeslagare... Här vill jag presentera två till: Tviveln och Svartsjukan. Jag trodde verkligen att jag hade dödat dem. Eller åtminstone blivit av med dem. Men det hade jag inte. Såklart. Hur skulle man kunna bli av med Tviveln och Svartsjukan? Men jag tror att de har hållit sig undan ett tag. Liksom inte varit riktigt lika närvarande som tidigare. Men när Kärleken knackade på och jag släppte in henne stod de gömda bakom henne alla fem, Som små barn som gömmer sig bakom deras mamma i början tills de känner sig hemme, då börjar de vilt härja. Tviveln och Svartsjukan stod längst fram. De slank in genom porten till min hjärta innan jag hann stänga den. Sist gick de inte förän jag jagade ut Kärleken. Konstigt egentligen att hon vågade sig tillbaka. Men skönt. Jag vill ju att hon ska bo i mitt hjärta, i min själ, men ju djupare hon fastnar, ju stadigare den blir, ju mer växer också hennes barn. För jag tror faktiskt att Kärleken har fött mina fem följeslagare. Ensamheten, Tviveln, Sorgen, Svartsjukan och Ångesten. Jag tror att Ensamheten är det äldsta syskonet. Det är i alla fall den som har varit med mig längst. Igår gick jag brevid på hemvården. Jag varken vill eller får gå in på några detaljer om mina vårdtagare. Tystnadsplikt. Låt mig bara säga så här: Hjälp, vad med underbara gamla människor det finns och vad tragiskt det är. Så ofta är de fast i kroppar som inte riktigt vill som de själva. Om det nu är Parkinson de skakas av eller Alzheimer som tär på deras hjärna eller Ensamheten som har flyttat in för gott eller Sorgen som nager på deras själ. Så ofta riskerar vi som springer runt bland så många "gamlingar" och har olika uppgifter att utföra att glömma bort att det här är människor som faktiskt har levt ett helt liv. De har både varit 20 och släppt loss på stan, 35 och slitit med barn, 50 och sett barnen flytta hemifrån, 65 och pensionerats. De har hunnit uppleva och göra så mycket, men för oss är de bara ett namn på listan, ännu en punkt på schemat att bocka av. -Vad fin du är! - Ja, jag hoppas verkligen att jag är fin nog för doktorn... - Tänk om ni vore sådana änglar som man önskar sig, som kunde stanna här, det är så hemskt att ligga här själv... Jag antar att ni förstår att man nästan börjar gråta när man ser en vacker kvinna, lik Madame i Aristocats med samma tunna vita nattlinne och de vita lockarna platta av allt liggande, utmärglad för att maten trillar av gaffeln när hon försöker äta. Man blir så rörd, för hon är så vacker...Och det gör så ont att se henne må så dåligt. Dricka kaffe med sugrör, hur roligt är det? När min Farmor och Farfar blir så dåliga (om de nu skulle bli det någonsinn *knack i trä*) då ska jag flytta in hos dem och ta hand om dem, jag ska lägga ner allt jag har på att hjälpa dem upp och ner för trapporna, hjälpa dem att laga mat, duscha dem, prata med dem, ge dem sällskap. Jag lovade mig själv det igår, när jag hjälpte till att duscha en gammal dam, och torkade hennes vackra silvergråa hår. De ska inte behöva ha 20 olika människor som kommer och går vecka in vecka ut. Inte min farmor och farfar! Mina morföräldrar kunde jag inte göra det för, jag var för ung, jag bodde i fel land, men jag älskade er, det vet ni, Mormor och Morfar och det gör jag fortfarande! Ni lever kvar i mig. Dagens solstrålar (solstrålar är sånt som gör livet värt att leva, de finns varje dag, i tusental, jag ska bara bli medveten om dem...) - Ett härligt ettochetthalvåringsleende. - En blick av en arbetskollega som säger:Oj, vad söt du var. - En pojkvän som äntligen (äntligen!) tar sig tid till ett långt samtal! Tack! - Två nästkusiner som jag inte träffat på ett år som undrar hur jag mår och bryr sig. "Hej söta Ebba!" och "Fan, vad kul att du bor här nu, häng med ut nån helg. Vill du vara med o grilla midsommarafton förresten?" Helt överöst av familjä kärlek! - Cykeltur hem i regnet. Det finns så mycket mer. Men det här får räcka. Apropo hemvård och äldreomsorg förresten, så säger Anton, 7 år, såhär i Gamla tanter lägger inte ägg: "Äldreomsorg är att dela sina sorger med de äldre." Ja, du, Anton, om det bara var så enkelt. Om några år kommer du att inse att världen inte är logisk utan ett väldigt konstigt ställe att försöka leva på, men kämpa på med att försöka hitta en logik, det är också viktigt. |
Var stark. Om Sorgen, Ångesten och Ensamheten som är mina ständiga objudna följeslagare.
Var stark, Ebba lilla.
Jag kan inte.
Jo, men det är klart du kan.
Okej, jag kanske skulle kunna, men jag orkar inte, jag pallar inte.
Jo då, var stark.
Jag vill inte! Jag vill inte vara stark jämt! Jag har varit stark så länge, kämpat, inte tillåtit mig själv att vara svag, låst in mig själv bakom tjocka murar, slagits mot världen och alla som inte kunde acceptera mig. Jag orkar inte längre!
Men att vara stark handlar ju inte om att alltid lyckas eller inte visa känslor. Det handlar om att göra sitt bästa och vara nöjd med det.
Okej, jag kan väl hålla med om att det är en väldigt bra definition av att vara stark, men vad gör man om man verkligen inte är stark? Om man verkligen inte orkar kämpa längre?
Jag har insett att måste låta saker och ting ta den tid de tar.
Jag är väldigt otålig, vill helst se effekterna av allt direkt, vill gå vidare i livet genast.
När Sorgen står utanför min dörr och knackar på tar jag på mig springskorna eller sätter mig på cykeln, sparkar Sorgen i skrevet så han tappar luften och kvider av smärta och kutar därifrån, snabbt som vinden. Eller så öppnar jag källarluckan och bjuder in Sorgen, ser till att han trillar ner där och låser in han så han inte kommer ut mer. Eller så tar jag fram en flaska sprit eller två eller tre och bjuder in Sorgen på en sup eller två tills han dränker sig själv i alkohol.
Detsamma gör jag vanligtvis med Ångesten och Ensamheten också.
Ibland bjuder jag in Ensamheten när den står där och bankar på dörren (den gör det rätt ofta...), bjuder in han på en kopp te eller en matbit och så har vi en väldigt hycklad gemenskaplig kväll eller dag eller timme eller vecka, Ensamheten och jag. Han vill gärna stanna och jag låtsas som att jag också vill det, men blir glad när han äntligen går.
Jag tror att Ångesten bor under min säng eller nåt för han brukar sitta på min sängkant när jag går och lägger mig, han vill ligga och mysa med mig i min säng, ligga riktigt nära. När jag vänder ryggen till och löser sudoku eller läser, fattar han ibland att jag inte tycker det är lika mysigt som han när han håller om mig hårt eller kurar ihop sig vid mitt bröst.
Det värsta är nog att de inte går att fly ifrån. Vart jag än åker följer de med. När jag försöker springa ifrån dem hugger de tag i mitt hjärta, min själ och håller sig fast där. Deras smutsiga klor gräver sig djupt djupt och jag kutar på.
Förmodligen måste jag stanna upp. Stå stilla ett tag.
Låta Sorgen kyssa mig.
Låta Ensamheten våldta mig.
Låta Ångesten omsluta mig med sina beniga armar.
Sen kanske de håller sig borta ett tag, eller så kanske jag kan bli vän med dem, eller så kanske inte Ensamheten våldtar mig utan smeker mig kärleksfull istället. Vem vet?
Ska försöka ta risken. En annan gång.
Just idag väljer jag att sparka dem i skrevet och kuta eller helt enkelt inte öppna dörren.
För nu står de där och bankar igen.
Tårarna sprutar
| Mamma var här i helgen. Det var jättetrevligt. Hon kom ungefär mitt i min sommarsysters studentfirande, damp ner bland hennes vänner, i sommarvärmen, en riktigt härlig sommarkväll fick hon uppleva, det fanns buffé kvar och tårta och ost. När ungdomarna (de yngre och i min ålder) drog on till stan valde jag att stanna kvar, dels för att jag verkligen inte kände för att festa med en massa stupfulla 18 och 19 åringar och dels för att jag var helt abnormt trött efter en lång och varm arbetsdag och 1,3 mils cykling och för att jag ville orka umgås med mamman min dagen efter. Min mamma är väldigt väldigt mycket som jag, eller jag som hon är det väl för hon var ju före....Hur som helst är vi väldigt lika. Det har vi länge snhubblat över. När man är som min mamma och jag, tänker väldigt mycket, är lite dålig på att kommunicera vad man förväntar sig, gärna anpassar sig lite för mycket och interpreterar enormt mycket i det andra säger, då kan det vara svårt, framförallt när den ena är en söndersliten tonåring som bara gör allt för att det skulle bli så rätt och bra som möjligt för alla och den andra är en trött tandläkare som jobbar mycket och dessutom sköter hemmet. Jag har egentligen alltid tyckt och vetat att mamma är underbar, men det är inte förän nu jag riktigt kan uppskatta det. Vi hade en jättefin helg tillsammans. Vi gjorde sånt som vi båda tycker om att göra, njöt, pratade om allt, delade erfarenheter, drack kaffe, badade i havet, lagade god mat, cyklade 2 mil till mammas kusin, påtade i trädgården, åt jordgubbar och skrattade... Det var nog det vi njöt mest av, att skratta tillsammans. Vi har exakt samma humor och nu har jag äntligen kommit över min egna pryd- och stolthet och kan bejaka den här humorn vi har. Vad vi har skrattat. Det värsta är nog att vi båda är så flummiga och vimsiga, vi springer runt och letar efter nyklar, påminner varandra om saker som vi sen ändå glömmer och hittar stenar med små ansikten på i sanden... Det är väldigt härligt med någon som också börjar gråta när hon skrattar och skönt att kunna dela med sig av allt det roliga man ser överallt... Mamma läste Sucka mitt hjärta men brist dock ej av Mark Levengood på vägen hit. Det måste ha funnits många som tittade lite undrande på henne när hon fnissar till på tåget eller flyget och tårarna börjar spruta. För det gör dem när någon som Mamma eller mig läser den här underbara sammanställningen av anekdoter om Marks farmor eller pappa eller honom själv. På ett sätt som tyder på stor självinsikt och en hel gnutta livsvisdom berättar Mark om att han av sin mormor lärde sig att Gud bor i alla människor och att det inte finns någon annan väg genom sorg än den rakt igenom, flyr man ifrån den blir den en evig följeslagare livet ut. Budskapen är ofta väldigt djupa, de går rakt in för erfarenheterna är så avskalade, så rakt igenom ärliga. Mina tårar sprutade också när jag började läsa Gamla tanter lägger inte ägg som jag köpt på Killbergs för 149 kr det sista exet de hade inne, även den av Mark Levenguld, där han samlar barns citat, då dem pratar om mycket som är del av vuxenvärlden. Mark gör redan i förordet läsaren uppmärksam på att ifall barnens tankar kanske skulle låta lite absurda så är det inte för att barnen är dumma i huvet eller mindra smarta än de vuxna utan bara för att de försöker hitta ett sammanhang och någon sorters logik i det de hör och det som ser, deras verklighet präglas av en massa vuxna idéer och tankesätt som de får höra om, det de vuxna säger till de är rätt och å andra sidan det de ser, det de vuxna gör. Och han påstår att om vi säger: Är de inte söta? när barnen säger något smart eller något som visar på att vår vuxenvärld egentligen är helt jävla rubbad, då tar vi ifrån de deras intelligens, deras förmåga att tänka själva och deras rätt till egna tankar. Barn är mycket smartare och har mycket mer humor än vi vuxna vill låta dem ha... Samtidigt som jag köpte Gamla tanter lägger inte ägg, köpte jag Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, en av de böcker vi kunde välja att läsa inför studenten, jag valde tre andra då. När jag såg idag att de hade utländska böcker på Killbergs i synnerhet fransk och just denna vars titel passar rätt bra till mig nu, var jag bara tvungen att köpa den. Jag vet inte exakt vad den handlar om, men det ska jag berätta om när jag vet. Bonjour tristesse, säger jag i alla fall för nu är jag helt ensam här nere. Men jag står här och tar emot ensamheten och sorgen och den stora världen med öppna armar, Jag måste låta mig själv få känna, få sörja, få vara ensam, få älska, få lida och få njuta. Jag är väldigt dukig på att tränga bort det som inte är så bra i mitt liv, det har egentligen inte så mycket att göra med att jag på något sätt inte vill medge för omgivningen att jag inte mår perfekt, utan det är helt enkelt så att jag inte tycker om att må dåligt, då sjuter jag istället undan allt det jobbiga och kutar vidare i mitt liv. När jag beskrev för mamma hur jag mår och vad jag känner, tog jag till en våg som metafor. Jag springer iväg framför vågen, springer och springer, upplever mer och mer som jag inte hinner bearbeta, gör fler och fler erfarenheter som jag inte hinner ta åt mig och vågen blir högre och högre och nu börjar mina ben sluta bära, jag känner skvättar av vågen i ansiktet för nu är den ovenför mig och snart sköljer den över mig. Jag vet inte riktig varför jag fortfarande försöker kuta på, jag vill ju lära mig och det skulle vara så skönt att bara vila och låta vågen skölja förbi så att jag sen kan resa mig upp och börja gå i samma takt som de små mysiga vägorna kluckar in mot stranden... En dag kommer vågen att skölja över mig, och vänner, då kan jag behöva ert stöd för det finns mycket inom mig som kommer att komma fram, mycket som jag behöver utsätta mig själv för... Jag börjar nu, med att låta mig själv gråta, låta mig själv må dåligt och inte lura mig själv, då kanske jag en dag helt ärligt kan säga att jag faktiskt mår bra och vem vet, kanske är det ett steg i fredsförhandlingarna med mig själv och med världen... |
som sagt...
Inget blir som man planerar och nu försvann dessutom allt det fina jag hade skrivit... Fan
Det viktigaste:
Jag jobbar på min 20-årsdag den 8/7 så min prins kommer inte och hälsar på då(är bara ledig ons-tors den veckan) han kommer runt midsommar istället!
Jag har ont i hela kroppen för jag har jobbat på fiket mer än jag trodde att jag skulle
Jag upplever svenska studenten första gången i mitt liv imorrn, då arbetandes i disken på ett fik mitt i stan, det blir mycket att göra
Jag cyklade ungefär 1,5 mil på mammas gammla racecykel idag
Jag är planeringsfanatiker/freak, vill ha koll och veta hur allt ska bli in i minsta detalj
Har mycket kvar att lära mig i livet
Är sjuuukt trött
Det är redan mörkt ute (det är det inte i Örebro)
Jag köpte svenska jordgubbar för 30 kr litern idag, otroligt gott!
Badade två gånger idag, en gång i morse och en gång efter jobbet. Det är kallt i vattnet, kan inte vara mer än 16 grader, men det är sköööönt! Ett riktigt bra sätt att börja dagen respektive kvällen på!
Imorgon kväll sent kommer mamma
Nu går jag och lägger mig!
Det är i alla fall planen, men planer är ju till för att ändras... Vore inte livet trist om det vore förutsägbart? Jo visst vore det det, men det vore ändå skönt om det iaf kunde bli som man hade tänkt sig ibland...
imorgon: Jobb 10-17, Studentfirande hos min sommarsyrra från kl 18, heldag igen alltså, fast värre än idag...
Varför ens försöka planera...?
| Igår hade jag ju tänkt njuta av solen, ta mig till Väla Inköpscentrum och Cykelringen där för att köpa en cykel, och sen cykla hem, skriva lite, läsa lite, ta det allmänt lugnt. Det blev såklart inte så=) Kl.13.55 precis när jag var på väg ut genom dörren för att ta bussen till Väla ringde Kajsa och undrade om jag kunde jobba på eftermiddan, det var jättemycket folk på Fahlmans och hon som hade disken själv klarade inte det. Så jag vände, drog på mig svarta byxor, strumpor och skor (man kan ju inte springa runt i flipflop ju...), klippte naglarna (hade hoppats att det inte skulle behövas förän på fredag...), satte upp håret och tog bussen 14.10 in till stan. Sprang från bussen då jag insåg hur mycket folk det var på stan och hurdan kris det måste vara på stans bästa fik. Kl.14.45 skrev jag in mig i liggaren och sen var det bara att kuta ut till uteserveringen och börja plocka. Vad vi slet! Det var så mycket folk att brickorna tog slut vid ett tillfälle... Och det betyder något! Danskarna hade av någon anledning (nationaldag?) ledigt igår, så de skulle ha kaffe me kage, och piskeflöde och annat roligt, jag är glad att jag inte har serveringen=) Fast vi fick också känna av att det var grannlandet som hälsade på. De har fortfarande ganska stark klassdelning, danskarna, och då tycker de som hår till de lite finare att de bara kan låta sina brickor stå kvar på borden. Ungefär som att de tänkte: "Vadå, det går ju runt en tjej och plockar här. Det är väl hennes jobb att ta hand om brickorna, eller?" Ja jo, det är klart att det är mitt jobb, men jag ska hinna diska också och få ut det rena porslinet igen... Kl.18 började vi stänga och vid 18.50 var jag på väg till bussen igen. Då hade jag jobbat till 18.40 och fått arbetsschemalapp av Kajsa också. Hem, handla, MAT. Sen satte jag mig i trädgården och åt en jättegod sallad, med majs, tonfisk, färskpotatis och rödlök. Pratade med Pappa och med Micke och sen gick jag och la mig... Hur jobbigt det än var på Fahlmans är jag riktigt stolt att jag kunde hjälpa till och att hon ringde mig! Det känns jättebra, jag har bara jobbat där en enda gång, påskafton i år, men ändå kunde jag hjälpa till nu när det var sådan kris! Yes! Jag är bra! Måste berätta det för mig själv ibland, har svårt att tro det, är dessutom väldigt dålig på att berömma mig själv... Men men, allt har sin tid, och jag lär mig nya saker för var dag. Till exempel att bara de matta kopparna ska stå ovanpå kaffekokarn och inte de glansiga, annars får latteglasen inte plats. Och att det egentligen inte finns någon idé att planera, det blir ju ändå alltid annorlunda, ofta bättre, ibland sämre, men aldrig som man tänkt, alltid annorlunda! Allt har sin tid, och den bestämmer inte jag. |
Morgondopp och kaffe i trädgården...kvalitetstid med mig själv
| Detta kallar jag kvalitetstid med mig själv! Jag började dagen med att sova så länge jag kunde. Sover på loftet i vårt sommarställe på Råå, söder om Helsningborg. Mina föräldrar brukar sova där annars, men när jag är här själv, känns det bättre att sova där uppe än i mitt rum. Jag får liksom bättre överblick över hela huset... Nu låter det som att huset var jättestort, det är det inte. Det är perfekt för att vara upp till sex personer, vilket är det mesta vi har varit här i några veckor; eller för att bo själv längre tid. Föreställ dig en gammalt skånskt eller danskt matrosbostad, ett tegelhus, inte lika stort som ett kaptenshus såklart, men lite större än en fiskares bostad, från 1750-talet (tror jag iaf att det är, kan vara 1800 också). Hur som helst. Man kommer in från en liten kullerstensgata in i en pytteliten farstu, där det blir jääättestökigt när hunden är med och alla ska in samtidigt. Det var knappt att min resväska fick plats... Vidare kommer man in i vardags/matrummet som delas från köket av en arbetsbänk. I köket finns både tvätt- och diskmaskin! Otroligt skönt! Vardags/matrummet är kanske - ja, vad kan det ligga på? - typ 30 kvadrat, skulle jag tro. Ut mot trädgården har vi fönsterdörrar, en genom köket och en vid matbordet. Utanför dörrarna en trätrappa, med två trappsteg som går över hela väggen så att man kan sitta där och dricka sitt morgonkaffe, eller kvällste helt perfekt - brorsan hatar det. Han hatar även att vi stenlagt halva trädgården för att ha lite mindre gräsmatta att klippa, inte för att det var mycket mer innan, men det är fruktansvärt fint och mysigt med stenar, det är liksom riktiga stenar, inte plattor... Förrådet är otroligt ful sen mamma och pappa försökte måla om det, de valde en orange- beige färg som väl skulle likna ockra för väggarna och målade dörren och förnsterkarmarna mörkbruna som staketet... Det ser ut som ett ansikte med stora mörka ögon... Lätt skrämmande... Men man vänjer sig! Från vardagsrummet går en trappa upp till ovanvåningen där man kommer till en liten korridor med fem dörrar, två till garderoberna, en på var sida, en till badrummet, en till mitt och en till brorsans rum. Det är högt i tak, ända upp till takfönstrena. En ranglig stege leder upp till loftet där jag nu sover, får väl se när jag tvingas byta med mamma och pappa så de slipper klättra upp dit, är orolig för dem var gång, men de är ju som de är: Nej, nej det går så bra så, och så gamla är vi inte än, och jodå vi säger nog till när vi inte pallar längre... Ja, säkert, eller nåt... Där sover iaf nu jag, under ett takfönster. Man väcks av måsar och ser på himlen, reser sig upp slår huvet i taket, tittar ut, får en glimt av havet, fylls av en glädje att vara här och av havet och sommarn samtidigt som man svärandes över bulan i huvet tar sig bort till stegen och klättrar ner. Värsta akrobatiken=) Går man ut ur huset, längs med den lilla kullerstensgatan ut på den asfalterade vägen ner mot havet, får man tre minuter (det känns som en kvart tro mig) av det underbaraste som finns, doft av rosor, grus som knastrar under flipflopsen, saltdoft av morgonrocken som aldrig mer blir riktigt torr, morgonvind i håret, vänliga skånska människor som ler och säger hej hej, eller hej hej hej. Nere vid stranden står Villa Sjösäker som stolt trotsar orkaner och skit under vintermånaderna och på sommarn blommar upp, röda rosor mot nymålade vita väggar, svarta korsvirkesmönster, svart kärat tak och mysiga människor som tittar på en och tänker, vad härligt att det inte bara är gamlingar som tar morgondopp och att dagens unga inte är helt fördärvade! Det känns bra att visa att vi unga faktiskt är bra! Vid bryggan möter man ofta (det beror lite på hur tidigt man är uppe) ett femtal andra morgonbadare. Pensionärer, yrkesarbetande semesterlediga, eller de som tar ett dopp innan de ska iväg och sitta på ett kontor hels dan när andra softar på playan. Det brukar alltid finnas någon som har med sig en termometer och vet exakt hur varmt det är och om det har blivit varmare eller kallare, saltare, klarare, grundare, fler/färre maneter än igår... Alla i morgonrock. En del tar bilen, för att de bor mer än 250 meter bort, andra cyklar, en del har sprungit en mil innan, en del går sakta uppåt igen, som jag, och njuter av att ha badat i havet idag! Just idag var jag ensam, och det var kanske 15 grader i vattnet. Otroligt skönt, tyvärr väligt grunt... Nu kommer solen fram, nu måste jag ut! Det har vart mulet hittills... Ska till apoteket sen en sväng och köpa något som hjälper när man bitits av århundratets mest korkade mygga som stack mig på tre ställen - tre gånger på varje, så det är jättesvullet och kliar så in åt helvete!!! Mer kvalitetstid åt mig själv, berättar mer sen, kanske... |