snart sommar! hjälp!
| Onsdag. Torsdag, fredag, lördag, söndag kvar... på måndag kl 13.15 bär det av söderut. Möte på tisdag, fixa cykel på onsdag, ledig torsdag, jobb och studentfirande fredag, mamma kommer på kvällen, stannar till 12:e, gå brevid vecka 24, sen börjar allvaret vecka 25... Hoppas jag jobbar på midsommar... blir lite extra pengar då... Men det är så snart!!! Jag orkar inte! Orkar inte ta tag i det här. Jag blir bara mer och mer nervör... Vad tar men med sig när man ska vara borta i 10 veckor. Måste hinna städa... pmet är inte färdigt, inte seminarieuppgifterna heller... fan fan fan... Jag orkar inte!!! Nej nu har jag svurit lite över det, det får räcka. Skärpning Ebba, det här går ju inte, så här kommer du ingen vart i livet! Nej, jag vet... Så jag tvingar mig själv att fortsätta kämpa som vanligt. Och eftersom det står stilla med pmet får jag ta och städa, då gör jag iaf nåt som står på listan... Vänner, jag kommer sakna er, kom o hälsa på mig i Hbg, snälla!!! Och ha en riktigt härlig sommar!! |
PANiK
| Pulsen börjar öka, mina lugna andetag blir mer och mer oregelbundna, snabba, ytliga... Magen drar ihop sig till ett russin, nej, jag vill inte få magkatharr! Inte igen! Det gick jag ju runt med jättemycket för nåt år sen! Det är för lite tid kvar! Undgomsmottagningen på onsdag, pm som egentligen ska in imorrn och inte är klart, oscarskostym, jag ska packa för att vara borta i 10 veckor. Hade velat hinna fira min fölsedag lite i förväg med vännerna här, hade velat hinna käka med seminariegruppen, fika med en massa kompisar, umgås med min prins, njuta, köpa lite fräscha sommarkläder, städa rummet, göra riktigt snyggt... Men när jag köpte min tågbiljett idag, som det står 2006-06-04 Örebro 13.15 Helsingborg 19.04 på insåg jag hur lite tid som är kvar... Jag klarar inte riktigt av det här! Fan fan fan, jag som skulle vara klar med en massa grejer redan, skulle ha tid att bara njuta av att vara här hela veckan, men det blir ju aldrig som man tänkt sig, framförallt inte som jag tänkt mig... Jag kan inte sova för jag vet att jag har missat nåt, kommer att glömma nåt imorgon också, nåt viktigt, måste tvätta och städa här ser ju förjäkligt ut, kan inte koncentrera mig, tänker på alla fina barn jag sett idag på stadsbiblioteket idag, alla söta blonda flickor som jag ser mig själv i så tydligt och som dessutom heter Elin, Ella, Saga eller Ebba... Skum känsla att höra sitt namn överallt när man hela livet varit den enda som heter så... "Ebba kom här" "Ebba gå ordentligt" "Nej, Ebba, den där är ju inte din" Vem är det som ropar på mig tänker jag, vaddå gå ordentligt, det gör jag väl och den här är väl visst det min! Så många tankar som irrar runt i mitt lilla huvud och samtidigt rädslan för att vara ensam nästa vecka, ångesten för att åka härifrån, tomheten, det stora livet, kärleken som kommer smygandes, eller är det kärlek, vad är kärlek egentligen? kan man förklara det på ett rationellt sätt? Så mycket existentiella funderingar som jag går och bär på, orkar inte... Går och lägger mig nu, hoppas på sömn, trots att jag inte har någon brevid mig som skyddar mig från allt som tar min energi... Jag vill så gärna vara stark och klara av allt, men det är jag helt enkelt inte, skulle jag låtsas att jag gör det skulle jag bara ljuga för alla runtomkring mig inklusive mig själv... Det har jag gjort förut; ALDRIG MER!!! Paniken kommer stötvis, någongång kanske den går, den kanske tröttnar, jag hoppas det... Vi får väl se, undertiden kämpar jag på och tar hjälp av alla dem som orkar stötta mig, tack |
Vart tar man vägen när...?
| För mycket tid, för mycket att göra, för lite fokus, för mycket nervositet, för få år bakom mig, för många erfarenheter kvar att samla, för lite tid kvar att vara ung, för många veckor innan min familj kommer, för få veckor innan jag åker, för många mil hemifrån, för nära mig själv, för mycket tankar, för lite kontroll, för hårt grepp, för lösa roller; vart tar man vägen när man inte vet vart man vill? När man är glad och förväntransfull inför livet, det stora härliga livet som kommer att göra en lycklig en dag när allt faller på plats, men ändå håller på att förgås av ångest och smärta över allt man lämnar bakom sig, bryter med, alla fel man gjort, alla lögner, alla oäkta känslor som gör en sjuk. När man trodde att man älskade någon och inte gjorde det och nu får bära konsekvenserna i form av sjukdom och ångest... Vart tar man vägen då? När man bara vill bort, men ändå inte vill bryta med det man har. När man inte vill stanna men ändå inte ge sig av. Verkligheten kom ifatt mig igår, slog mig i ansiktet med nutidens sanning om det förflutna. Piskade mig tills jag bara låg och skakade. Ingen trygghet kvar. Och jag som alltid enbart varit rädd för att bli gravid och bara skyddat mig för det, men nu kom verkligheten till lilla naiva ebba och daskade till henne. Ett telefonsamtal och livet blev ungefär 30 gånger jobbigare än det var innan. Jag klarar inte att sluta tänka. Jag klarar inte att koppla av, inte att glömma. Jag hade nästan glömt honom, men nu Jag blir så arg och besviken, både på mig själv och den som smittat mig, hur svårt hade det varit att skydda sig? Och ledsen för den som nu blir delaktig i mitt ansvarstagande för mina misstag... Men det handlar ju å andra sidan bara om en antibiotikakur ifall jag nu är smittad, mer är det inte, jag dör inte av det. Men det är jobbigt när verkligheten väcker en, skakar om ens egen värld. Allt bara känns så otroligt mycket jobbigare nu än annars eftersom jag helt och hållet saknar tro på mig själv. Jag tror inte på att jag klarar av det här. Då går otroligt mycket av mitt ork åt för att försöka övertala mig själv om att jag visst det kan och visst orkar och visst kommer att klara av det här, kommer att klara mitt liv. Jag vågar bara inte riktigt ta steget ut ur de mönster som jag själv har tvingat på mig. Vart ska jag ta vägen? |
längtar
| Jag hatar det här gnagandet strax under bröstet som kommer när jag slungas in i verkligheten så här. Helt plötsligt kommer alla frågorna igen, ångesten. Det kryper liksom fram och tar tag om halsen på en och trycker till, trycker och trycker tills man inte kan andas mer Ibland när jag står i duschen börjar tårarna bara rinna, helt utan uppenbar anledning, jag bara sjunker ner på huk på golvet i duschen under de varma vattenstrålarna och mina salta tårar neutraliseras långsamt, min nakna kropp skakar, den känns stor och ful och fruktansvärd precis som allt annat i mitt liv, den tynger ner mig. Då vill jag bara hem, hem, vart nu det är. Jag vill ha människor omkring mig som älskar mig som jag är, för den jag är. Jag får sån fruktansvärd längtan ibland, en fruktansvärd kombination av längtan att komma bort och att komma hem De senaste månaderna har jag börjat sakna det jag åkte ifrån i höstas. Mina underbara vänner, min vackra och underbara mamma som alltid tröstat mig och försökt förstå, min smarta framgångsrike pappa som alltid har försökt övertyga mig om att jag kan, min stora puberterande roliga lillebror som först efter några månader lyckades medge att han saknar mig och som nu äntligen har fattat att jag älskar honom (tror jag iaf att han har) och min (familjs) otroligt söta klumpiga bortskämda och lata basset som jag alltid ger massor med bröd och leverpastej betonandes att han ska komma ihåg att det är jag som gav honom det för att han ska tycka om mig. Jag saknar även bergen och Bern och Berns badflod Aare. Dessutom saknar jag värmen, det är 26 grader i Bern nu. Jag befinner mig i fel del av Europa! Och ändå inte för just i den här änden finns den människan som just nu betyder allra allra mest för mig. Förstår ni att jag slits åt alla håll? jag orkar inte, jag vill bara veta vart jag hör hemma, var jag har mina rötter, vart jag ska ta vägen, vad jag ska satsa på i mitt liv, vad jag ska bli när jag blir stor, om jag nu ens blir det... |
det blev inget
| Jag hade egentligen tänkt skriva ett långt, filosofiskt, djupt berörande inlägg om hur vilse jag känner mig för att jag inte vet vart jag hör hemma, för att jag börjar få hemlängtan, saknar min familj och mina schweiziska vänner, men ändå har några personer här som får mig att absolut inte vilja lämna varken denna stad eller detta land,,, Men när jag väl lagt mig till rätta i sängen med en kudde under nacken kände jag att jag var alldeles för trött för att skriva, det blir en annan gång, idag blev det inget. |
Won't let nothing get me down!
| Jag är för envis och jag tycker det finns för mycket bra saker i livet som är värda att leva för för att gräva ner mig i självömkan! Jag är tillbaka, back on my feet! Inte att livet inte fortfarande känns stort och skrämmande, jag vet fortfarande inte vad jag vill eller vem jag är eller vart jag hör hemma... Och jag känner mig fortfarande väldigt liten och tycker fortfarande att jag är ful... MEN jag vill leva, jag känner att viljan att leva bara växer och växer, jag känner inte riktigt igen det, men jag tycker inte om att må dåligt så jag gör vad som helst för att må bra! Jag slösade en dag på att ligga och slöa och må daligt, sen gick jag och åt laxburgare på Pitcher's med mina underbara seminariegrupptjejer... Vi är alla så olika och ändå känns det som att vi har hittat varann... Vänskapen mellan kvinnor är nog något av det absolut finaste och värdefullaste som finns, i alla fall i en kvinnas liv!! Mat, småprat, te, hallonpaj med vaniljsås var precis vad jag behövde för att återuppstå, det rekommenderar jag hjärtligt! Av er som var med på repet i söndags hoppas jag att ingen tog det jag skrev här som en förolämpning. Jag förstår ju, nu iaf tror jag=) Förlåt i så fall! Inget är värt att jag ger upp mitt liv! Så nu ska jag ut o kämpa igen!! |
Britt G. Hallqvist
| Britt Gerda /Genial Hallqvist är om inte Sveriges bästa så i alla fall en av Sveriges bästa författare genom tiderna. Hennes diktsamling Gräset skrattar har följt mig genom hela livet. Jag tror jag fick den när jag var fyra. Det finns kasettband med inspelningar där jag som liten fantasifull femåring läser Nickola och Pickola på klockren stockholmska. Utantill. Jag kunde många av dessa underbara dikter som på samma sätt som disneyfilmer har olika nivåer som berör olika människor på olika sätt utantill. Många har jag tappat på vägen. I vågor har jag uppskattat olika dikter. Jag vill bara berätta vad som står på baksidan av boken med ett underbart omslag av Eva Eriksson som föreställer skrattande grässtrån: Slå på trumman - öppna diktens portar Här kommet GRÄSET SKRATTAR, en antologi med ett härligt stort urval av Britt G. Hallqvists märkvärdigt självlysande texter. Barnamsor, visor, dikter - egna och översatta - och ljus psalmpoesi. Margareta Schildt har gjort urvalet och 18 av våra främsta barnboksillustratörer ackompanjerar dikterna med färgsprakande bilder. GRÄSET SKRATTAR är fylld av klingande barndomspoesi som väcker alla sorters känslor, från ljuvt vemod till glada skratt. Den är sprudlande lekfull och djupt allvarlig och ger en förnämlig bild av ett genialt författarskap. Britt översatte mycket storartad litteratur, Goethes Faust I och II, Shakespears Hamlet, många operor. Hon skrev lyriska verk för både barn och vuxna och både skrev och översatte många psalmer. I 1987 utgåva av svenska psalmboken var 88 av psalmerna antingen skrivna eller översatta av Britt G. Hallqvist. Jag tycker hon verkar vara en otroligt fascinerande kvinna. En sann konstnär som beskrev sin kristna tro med Marie Noëls ord: "Vad jag är glad att Gud inte är ett helgon! Om ett helgon hade skapat världen skulle han ha skapat duvan. Han skulle inte ha skapat ormen. --- Han skulle inte ha vågat skapa kärleken. Han skulle inte ha vågat skapa våren, som oroar allt kött. Och alla blommor skulle ha varit vita. Gud vare lovad! Gud är inget helgon.-- Likväl är du ett helgon, o min Gud.--- Men du är på samma gång Skaparen, som befruktar konstnären.--- Det är din storhet som gör mig lugn och bevarar mig från att bäva när helgonen oroar mig genom att vilja tvinga alla vägar samman i deras enda väg. Frukta inte. Var fullkomlig efter din förmåga.--- Alla fulllkomligheter finns hos Gud: deras, din. Gå uppåt på din egen väg, gå uppåt!" Några av hennes dikter finns redan under poesi, fler kommre helt säkert att dyka upp iom att det är en så central aspekt i mitt liv och tar så pass mycket plats in mitt inre. |
Alla har brått
| Alla har brått, ingen har tid, alla har sitt att göra. Vem bryr sig om att jag är rädd? Ingen har tid att höra. Gud har ju tid. Evighet, ja, tid att lyssna stilla. Han gör mig glad när jag är rädd, när jag gjort mig illa. Hör du mig, Gud? Fast jag var stygg, din vill jag ändå vara. Håll mig i hand! Allt blir så lätt om du är med mig bara. Britt G. Hallqvist ur Gräset skrattar |
Gråsuggan
| Mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; jag känner alla fåglar som flyger, och vad som rör sig på marken är mig bekant. Psaltaren 50:10-11 Hon som är så liten och ful. Ingen tycker om henne utom Gud, kanske. Ja, för annars skulle han väl inte ha skapat henne? När hon kryper fram under sin sten ropar han: "Hej, gråsugga!" Det är skönt att ha någon som säger hej till en. Britt G. Hallqvist ur Gräset skrattar |
Att bli bortglömd
| Jag har alltid sett mig själv som oviktig, liten, betydelselös. Aldrig trott att jag skulle kunna vara viktig, att jag skulle kunna beröra, att jag skulle kunna göra någon skillnad. Mina vänner har försökt övertala mig om att jag visst är viktig, att jag visst betyder något i alla fall för dem. Ändå har få av dem svarat på mina mejl när jag flyttade hit. Jag har själv väldigt länge och mycket försökt kämpa emot tankarna om att jag inte är värd något, försökt övertyga mig själv om att det inte är något fel på mig och att alla människor är viktiga och behövs och betyder något. Jaha, tänker ni, sånt har vi väl alla kämpat med när vi var yngre... En del av er kanske känner igen er, en del av er kanske har känt så, men har sedan upplevt något som gjort att ni insett att ni är viktiga för någon. Innerst inne hoppades jag på att jag inte skulle vara så oviktig ändå, att mina vänner skulle ha rätt. Men igår blev jag bortglömd. Bortglömd av en massa människor som jag trodde var mina vänner eller som jag åtminstone trodde hade märkt att jag var med och sedan saknades. Jag gick ut för att kissa och kan verkligen inte ha varit borta mycket längre än alla andra, tänkte att jag nog skulle behöva vänta på dem som var ute och rökte och hade nyckel för att få komma in, men tydligen hade alla redan försvunnit in och fortsatt och jag stod utanför och bankade på dörren i 40 minuter. 40 minuter!!! Fatta hur mycket man hinner tänka på den tiden, fatta hur många gånger man hinner tänka: Jag är betydelselös! De har glömt mig! Ingen märker att jag inte är där! Sen går det bara utför med tankarna, tårarna börjar rinna och som jag är började jag komma in i ett tillstånd som liknar en blandning av mani och apati. Psykologer har säkert nån speciell term för när man blir hysterisk inombords men bara sitter och titter ut tomt, blicken blir tom och kall och allt liv bara försvinner, alla kärlek, allt ork, all lust, all engagemang. Sen började tårarna komma, men det var ju så pinsamt att gråta hysteriskt i musikhögskolan, så jag försökte hålla mig lugn. När det äntligen kom en kille som släppte in mig (som tur är utan att fråga varför jag hade suttit där i 40 minuter) trodde jag inte att jag hade några tårar kvar, jag var helt tom, nej, det var jag inte, jag var arg, otroligt arg var jag, jag fattade inte hur 19 pers bara kunde glömma bort mig eller någon överhuvudtaget, det handlar inte så mycket om att det var jag som blev bortglömd eller jo det gör det ju för mig, men det handlar också om att man överhuvudtaget kan glömma bort någon som precis har varit med och som tydligen är "oersättlig" och "jätteviktig" och gör ett "jättebra jobb". Jag kom in och det verkade inte vara någon som tyckte det var konstigt att jag kom 40 minuter sent. Ingen som tänkte " men hur kom hon in, hon hade väl inget låskort" eller "var har hon varit"... Ingen reaktion helt enkelt. Jag hade alltså suttit utanför och bankat och väntat och hoppats och tappat allt mitt självförtroende och självrespekt och motivation, och så är det ingen som bryr sig eller undrar. Det gör ont! Det gjorde riktigt ont. Jag gick hem sen, jag klarade inte av det... Regissörerna försökte förklara att det inte hade med mig att göra utan att det var deras fel och att det var deras fel att ingen tänkte heller och att jag var viktig och att jag behövdes och och och... Jag klarade inte ens av att lyssna riktigt... Jag förstår att det inte var någon som gjorde det med flit eller att det på något sätt var mot mig. Men bara det att man faktisk hade glömt mig helt, det var mer än jag kunde ta... För man glömmer inte någon som är viktig och som behövs och som märks, det gör man inte, man glömmer den som är osynlig och oviktig. Eller om jag nu är lika viktig som alla andra så är fan alla idioter och jävligt omedvetna om sina medmänniskor, ignoranta svin!!! Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, det spelar nog inte så stor roll heller, just nu gör det bara ont, just nu mår jag bara dåligt, och just nu vill jag bara bada i det här för då har jag en anledning att må dåligt några dar, sen kommer jag väl skaka av mig det, gå tillbaka till kampen mot min obefintlighet, fortsätta kämpa för att passa in och få vara med... Men just nu orkar jag inte. Jag har svårt nog att vara jag just nu, svårt att hitta mig själv, jag hade verkligen inte behövd gårdagens erfarenhet, men nu vet jag iaf hur det är, nu är det inget nytt om jag skulle bli bortglömd igen... |
Att vara en prinsessa...
| Jag trodde inte att jag kunde bli så rörd... Jag trodde jag hade tappat det... Tänk då hur bra det känns att läsa något som får tårarna att bara rinna... När den man tycker om allra mest, ens underbara prins skriver att man är den prinsessa han letat efter... Jag trodde inte att jag någonsinn kunde vara det för någon. Det är ju det alla småflickor drömmer om och många kvinnor önskar sig (även om många inte medger det)...att någon (helst drömprinsen såklart) ser en som prinsessa... Jag har alltid drömt om att ses som prinsessa iaf, har alltid hoppats att jag en dag skulle få vara vacker, värdefull och unik, en prinsessa...och att jag en dag skulle träffa någon jag kunde se som prins. Känslorna kommer till mig och rinner över i form av tårar, jag lever! Äntligen! Men det är inte bara positiva känslor som får mig att gråta utan även det sättet jag ser på mig själv på... I min värld är jag ingen prinsessa, i min värld är jag häxan. Ful, äcklig, dum, elak, ignorant. Framförallt ful och äcklig. Hur kan någon gilla mig? Jag förstår inte. Det känns som att mitt andra jag som kanske ser det hela lite mer objektivt gråta för att jag inte kan acceptera att någon tycker så mycket om mig för den jag är:.. För den jag är... Men vem är jag? Jag önskar att någon kunde ta sönder bubblan jag lever i, jag hatar min värld, min bubbla, jag hatar den jag tror jag är... Men är det jag? Jag vet inte, jag blir bara förvirrad och trött... "Äsch, killarna är bara ute efter min kropp!" Så tittar jag mig i spegeln och tänker,: "Det kan de inte vara, det finns precis ingenting som är fint eller snyggt på min kropp"... i mina ögon, i min värld, i min bubbla. Ingenting!! Men de kan inte gilla mig för min personlighet heller... Jag som bara är jobbig, självcentrerad, egoistisk, fåfäng, osäker, fejkad, arrogant, ignorant... i mina ögon, i min bubbla, min värld. Jag förstår inte hur min värld kan skilja sig så mycket från alla andras värld, jag förstår inte!!! Jag blir så ledsen och trött av att tycka så dåligt om mig själv, jag orkar inte, orkar inte kämpa... Är bara otroligt glad att jag faktiskt får vara min prins' prinsessa, i den riktiga världen... även om jag inte förstår så är jag ändå otroligt tacksam att jag får vila mitt trötta hjärta och får vara mig själv, precis som jag är; i både min värld, hans och alla andras... Precis så sårbar som jag är, så tyst, eftertänksam, ledsen, lycklig, ensam, tokig som jag är i just det här ögonblicket och alla andra... Tack, min prins, för att jag får vara din prinsessa fastän jag är en ful häxa i min värld... |