mysigt
Mysigt helt enkelt. Jag ska njuta av varje stund varje minut, leva fullt ut. Jag ska i alla fall försöka.
Varje dag finns bara en gång!
Ge varje dag chansen att bli ditt livs bästa!
Hade det länge som motto, ska försöka ta fram det igen... Jag själv bestämmer vad jag vill göra av dagen!
even angels cry sometimes...
Jag är så mitt inne i mitt kämpande med allt. Jag försöker bli klar med allt som jag missat, skriver insändningsuppgifter och seminarieuppgifter, tar igen labbar och läser ikapp, försöker hinna träffa vännerna och hitta ork att banta... Så när jag får släppa alla krav som jag har på mig själv och som jag tror att resten av världen har på mig, som ikväll när jag bara fick sitta där och få lite kärlek och omsorg och omtanke, bara få vara och slappna av, då kommer tårarna, då blir jag jätteliten och svag. Jag bygger upp en bild som jag försöker visa utåt för vänner, familj, älsklingen, ja till och med mig själv, men när jag får släppa, så är det så mycket som faller av, så tårarna bara kommer. Det betyder inte att något är fel, det var hur skönt som helst att bara få sitta där och inte behöva vara något alls, det är bara lite tufft för mig ibland. Och vid de tillfällen då jag faktiskt släpper kontrollen och tillåter mig att slappna av, då inser jag hur dåligt jag egentligen tar hand om mig själv, hur svårt allt egentligen är för mig, hur otroligt mycket jag faktiskt lurar mig själv och min omgivning när jag säger att det går bra för mig.
Men jag har bestämt mig för att det måste gå. Jag får inte tillåta mig själv att släppa för ofta, för då tappar jag stinget och blir oskärpt och ser bara hur jobbigt det är. Fokus får verkligen inte ligga på hur jobbigt det är, den måste ligga på att klara det. En sak i taget.
Livet kommer väl aldrig vara lätt, så det är bara att lära sig leva med det här och ta det med ett leende och försöka gläda sig åt små saker och njuta av det vackra i livet, som till exempel vänner som hälsar på spontant, härliga farföräldrar, en bra föreläsning och en kärleksfull pojkvän. Tack!
Ibland måste man få gråta, det håller mig levande...
Xavier Naidoo sjunger att till och även änglar gråter, även änglar känner sig ensamma ibland:
Selbst Engel weinen, Engel leiden
Engel fühl'n sich mal alleine
Sie verzweifeln wie jeder andre,
fallen tief und haben Feinde
(Fri översättning:
Även änglar gråter, änglar lider
änglar känner sig ensamma ibland
De blir förtvivlade som alla andra,
faller djupt och har fiender)
Sagt och gjort
Nu är rummet uppsagt.
Ett steg härifrån eller ett steg mot min framtid? Beror väl på synsätt.
Gjort är det i alla fall!
Första dagen på resten av mitt liv!
Och idag är Dagen! Idag ska jag nämligen vandra iväg till ÖBOs kontor och säga upp mitt rum. Nu smäller det, nu blir det definitivt.
Kanske är det därför jag inte har nån aptit, kanske finns det en annan anledning. Sov inte särskilt bra heller, men det är jag ju van vid.
Annars då?
Jo, jag försöker ta en dag i taget.
Jag är kvar i Örebro exakt åtta veckor till. Den 21/1-08 kommer Mamma och hjälper mig packa det sista och framförallt flyttstäda. Sen åker vi härifrån onsdagen den 23/1-08. Det är alltså om exakt 8 veckor.
Ja, jag mår illa av att tänka så och det svider i hjärtat att bara ha så lite tid, framförallt nu när älsklingen ständigt har fullt upp och man liksom inte hinner ses så mycket nu heller.
Det finns bara få saker som jag är säker på i livet. Men en av dem är att jag inte tänker göra om mina misstag.
Det börjar bli dags för mig att satsa på mitt eget liv och tänka på mig själv. Det innebär inte att jag inte vill dela mitt liv med någon, verkligen inte, för det vill jag gärna. Men jag måste i nuläget satsa på mig själv för hur lite man än vill att saker och ting ska förändras och ur mycket man än tror och vill och hoppas att det man har ska hålla för evigt, så kan man ändå inte bestämma sånt i förväg. Och jag vill inte ge upp mina drömmar för att sen se mig själv gå sönder av det. Jag skulle aldrig bli lycklig om jag gjorde det.
Jag är 20 år, jag har en stor del av livet kvar. Jag har tid. Men jag blir inte yngre och min kropp blir inte smidigare, så det är nu jag ska ta min chans och satsa allt jag har om jag vill syssla med dans i framtiden. Även om jag inte kommer göra det resten av livet tror jag ändå att jag måste passa på nu. Jag kan inte vänta ännu längre.
This is the day, det är nu det gäller!
Åtta veckor kvar att njuta av Örebro.
Åtta veckor kvar att bygga upp ett förhållande som kan hålla i längden, för det vill jag att det ska.
Åtta veckor kvar att kämpa med plugget (bara åtta veckor, håll ut!)
Åtta veckor att passa på att träffa vännerna här.
Åtta veckor kvar att klara av terminen på.
Åtta veckor!
Ingen panik, bara konstaterande.
Tillbaka
Resan gick bra. Satt omringad av delar av det schweiziska nationalskidlaget som skulle till Åre och köra nån europacup.
Lite häftigt. Ska bli spännande att se om man får syn på dem på tv nån gång.
En sak: Jäääklar vad kallt det var här. Is och snö överallt! Höll på att inte komma upp för den lilla backen till studentgatan från bushållplatsen. Då är det illa!
Undrar vad kvällen har att erbjuda? Ska packa upp och promenera iväg till hemköp.
Sen blir det Frövi.
Allt som vanligt i Örebro annars, men jag saknar redan de varma kastanjerna... mmm...
So long!
Jag spricker
Mitt hjärta bankar och slår hårt i otakt som vanligt, men ändå inte som vanligt. Det är något nytt som är på väg. Jag vill ut ur min värld, bli fri, få göra det som jag mår bra av. Jag vill hoppa och springa, dansa och snurra runt som en virvelvind. Slå volter.
Men jag hålls fast av min vardag, alla dessa måsten spikar fast mig vid marken, låser in mig i min bubbla.
Jag vill röra på mig, men antibiotikan förlamar min kropp.
Jag är uttråkad och ändå överlastad, jag längtar hem och ändå bort. Undran och osäkerheten, veligheten och den ständigt närvarande ångesten har kompletterats med en nyfikenhet och en enorm lust att utforska nya delar av mitt liv. Vem är jag egentligen?
Kreativ energi flödar. Det går som en varm våg, ett ljus, en brand genom mig och får mina händer att vilja skriva och måla, mina ben och armar att vilja dansa, mitt hjärta att vilja älska och förändra, min själ att vilja sträva efter det omöjliga.
Utopi blir till framtid. Nutiden blir till gårdag.
Hur går det ihop?
Jag vet inte!
Konst, kreativitet, uttryck, förändring.
Jag får inte ut något av det jag sysslar med nu. Vindarna blåser, jag måste ge mig av. Håll ut två månader till, sen kan du förverkliga dig själv!
Aldrig mer ska jag ge upp mina drömmar. Jag ska kämpa hårt.
Snart börjar livet.
why talk when you can sing
why run when you can fly?
En liten ljusglimt vid horisonten...
Igår när hon frågade vad som var kul visste jag inte...
Imorse frågade hon: Ebba, om du visste att du hade en sjukdom eller nåt och bara skulle ha ett halvår kvar att leva, vad skulle du göra då?
Jag vet inte, sa jag först, jag skulle nog bara bli deprimerad och må dåligt och vara arg och ledsen och förtvivlad och apatisk... i alla fall i någon vecka.
Sen tänkte jag på det hela några sekunder till medan pappa skojade om att han skulle köpa en kamra och en kaffemaskin, och då såg jag mig själv måla och dansa. Och sa det:
Jag skulle måla och dansa skulle jag göra. Flera timmar i veckan skulle jag dansa och jag skulle lägga alla pengar jag har på vackra färger och stora panåer.
Då insåg jag helt plötsligt att det ju är min dröm. Att dansa. Det är det jag alltid har älskat att göra, länge har levt för och alltid saknar. Och det är något som alltid har gjort mig glad. När jag dansar är jag fri.
Men det är en dröm jag har gett upp. Jag har ingen klassisk balettutbildning, jag har inga stora erfarenheter, jag har ingen chans att komma in på nån dansutbildning, jag kan inte koreografera, det är bara att glömma det. Och det hade jag gjort.
Mina föräldrar tycker jag ska satsa på att försöka hitta en dansutbildning. Eller något åt det hållet. Skönt att de stöttar mig, även om det innebär att jag kommer kosta dem en massa pengar de närmaste åren.
Nu ska jag kämpa mig igenom två månader till, försöka göra det bästa av det. Sen ska jag ta tag i mina drömmar, göra det jag tycker är kul och framförallt tillåta mig själv att drömma. Jag behöver ju något att sträva efter, att satsa på, att kämpa för.
Undrar var jag hamnar till slut...?
Time will tell!
Jag vet inte...
Jag vet inte...
Jag vet inte hur jag ska klara de sista 2 månaderna i Örebro utan att få magsår. Jag vet inte hur jag ska planera min tid så att jag hinner med allt. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, eller vad som verkligen är viktigt. Jag vet inte vart jag hör hemma eller om det ens spelar nån roll. Jag vet inte vad jag vill göra i vår eller vad som händer då med förhållandet. Jag vet inte vad som är rätt eller fel för mig, jag saknar tro och till en stor del även hopp. Jag vet inte vad som känns bra eller inte, jag har ingen aning om vad som skulle göra mig lycklig. Jag vet inte vem jag är. Jag har gett upp mina drömmar, jag saknar mål och motivation. Väldigt mycket känns väldigt meningslöst.
Det finns några saker jag vet, några få men ack så viktiga saker som är säkra i allt ovetande;
1. Jag älskar.
2. Jag är fruktansvärt sårbar (till stor del pga 1.)
3. Jag sover för lite.
4. Jag har en rubbad syn på mig sjvälv.
Har några idéer om hur jag kan göra mitt liv lättare. Ska försöka ge mig en ledig dag i veckan och investera 15 minuter om dan i en promenad. Jag jobbar så mycket bättre när jag fått i mig lite frisk luft!
Vi får väl se om jag lyckas... Jag vet inte...
Kanske ordnar det sig verkligen.
hmm... funderar och funderar...
Jag tänker alldeles för mycket och jag tänker på allt möjligt.
Jag tänker på vad jag vill göra med mitt liv.
Jag tänker på vad jag är bra på och vad jag tycker om att göra.
Jag tänker på vad som verkligen är viktigt i livet.
Jag tänker på allt jag gör som jag inte ser någon mening i.
Jag tänker på allt jag får och borde vara tacksam över och som jag bara tar förgivet eller inte tycker är gott nog för mig.
Jag tänker på utbildningar.
Jag tänker på yrken.
Jag tänker på vänner.
Jag tänker på föredetta vänner.
Jag tänker på framtiden.
Jag tänker på det förflutna.
Jag tänker på människor som har influerat mitt liv.
Jag tänker på motivation.
Jag tänker på kreativitet och inspiration.
Jag tänker på teater. musik och dans.
Jag tänker på konst.
Jag tänker på genus.
Jag tänker på matte, naturkunskap och svenska.
Jag tänker på språk och identiteter.
Jag tänker på dödsfall, olyckor och sorg.
Jag tänker på familj och släkt.
Jag tänker på vänskap.
Jag tänker på tro och hopp,
Och jag tänker på kärlek.
Kärlek tänker jag på mycket. För där finns så många frågor, så mycket jag inte kan förstå eller inse, så mycket jag inte vet.
Vad ser han när han ser på mig? Vad tänker han om mig? Vad känner han för mig? Menar han det han säger? Menar han allvar? Hur äkta är det? Hur mår han egentligen? Vad vill han egentligen? Vad kan jag göra för att göra honom glad? Tycker han att jag är fin? Är han lika kär som jag är? Saknar han mig? Tänker han på mig? Drömmer han om mig? Förstår han hur mycket bekräftelse jag behöver? Förstår han mig överhuvudtaget? Förstår jag honom? Kan jag ge honom det han behöver? Kan jag göra honom lycklig? Längtar han också efter att tillbringa tid med mig? Hur ser han på framtiden? Litar han på mig? Kan jag lita på honom?
Älskar han mig?
Alla dessa frågor. och aldrig någonsinn kommer jag helt säkert veta svaret. Jag kan bara försöka lära mig lita på det han säger. Inse att jag inte behöver förtjäna honom.
Jag måste sluta undra, sluta tänka, sluta tjata. Börja lita istället.
Än är jag ung, jag har så gott som hela livet framför mig. Vem vet vad som väntar?
Föresten så är jag inte sjuk, jag mår bara dåligt ibland och det är framförallt då jag har ett behov att blogga. Så, J, du behöver inte skicka mig till nån psykolog. Ännu är det iaf inte dags för Prozac för min del...;-)
Nej
Nej nej nej nej nej nej!
Nej, nu jävlar ska jag lyckas!
Hur många gånger har jag inte sagt det den här hösten... Den här gången räknas inte mer än andra, men jag måste rycka upp mig om och om igen. Måste försöka se det positiva, kämpa på.
Le och se glad ut!
Jag kanske i alla fall kan göra livet lättare för någon om jag spelar min roll på livets scen!
Känns som att hela livet är en pjäs, the show must go on! Släpp inte din mask! Lämna inte scenen! Visa dig inte svag så länge det inte står i manus!
Frågan är bara vem som är regissören? Jag vet inte... men tydligen inte jag!
Du har fått en roll tilldelad. Var glad för det! Spela på! Det kommer bli en succé!!!
Hur ärlig ska man vara? Ska man låtsas vara glad när man inte är det. För de andras skull, för att de nära och kära har nog att tänka på själva, så att man inte belastar någon? Om jag då belastar för mycket själv då? Om det nu är så att jag helt enkelt inte klarar av mitt liv själv. Vad händer då? Då är jag en misslyckad människa! Än sen då? Det kanske inte gör något? Det kanske inte spelar någon roll i slutändan! Men kanske gör det det...
Kanske går livet ut på att man ska spela sin tilldelade roll så bra som möjligt!
Vem vet...?
Inside my heart is breaking, my inside may be flaking, but my smile still stays on!
Kan livet verkligen vara så banalt?
Jag är för romantisk för den här världen, har för stora planer... Just smile and wave...
nytt elände
Återigen en helt inlägg försvunnet... Faaan! Jag hatar det.
Ok. Jag ska ta antibiotika nio dagar och vara supernogrann med hygienen.... Nya kläder varje dag,nytt örngott och nya handdukar varje dag...
Min dröm
Att någon med styrka i rösten och övertygelse och ärlighet i blicken skulle säga emot mina tankar om mig själv:
Det skulle kunna låta så här:
Ebba, du är INTE ful! Du är en enastående, underbar människa och vän. Och du är jättevacker!
Det är min dröm att det kunde bli sanning.
Och att jag ska kunna tro på det.
Drömmar... Kan de bli sanna?
but now and then when I look into the mirror alla I see is a big mistake...
There was a time when I used to be beautiful...
Men nu, vad ser jag nu när jag tittar in i spegeln? Det går inte ens att beskriva, det är ungefär lika vidrigt som när jag hade vattkoppor. Jag har eksem och utslag i ansiktet och dessutom rödgråtna ögon för att jag börjar gråta så fort jag tittar mig själv i spegeln... Jag går inte utanför dörren utan makeup längre. Inte för att jag tror att alla kollar på mig och tycker jag är ful, utan för att jag tappar allt mitt självförtroende när jag vet att jag är ful!
Det är jättehemskt. Som om livet inte var svårt nog med allt plugg och all framtidsångest, nej jag har dessutom gått upp i vikt igen och är jätteful i ansiktet!
Brorsan kom in förut och undrade hur det var med mig. Han är jättegullig, försökte muntra upp mig och hjälpa mig att se det positiva. Han gav mig ett tips som jag verkligen ska ta åt mig, tror det kan vara en lösning. Han tyckte jag skulle ge mig själv en ledig dag i veckan. Jobba lite hårdare och lite extra under veckan så att jag kunde ha en ledig söndag till exempel, då jag bara kan ta hand om mig själv eller umgås med folk.
Jag behöver nog ge mina veckor mer struktur, skilja på vardag och helg. Stressa på vardagarna för att bli klar så att jag kan vara ledig på helgerna. Då får jag mer aktiv avslappning...
Hmmm, ska prova det!
Han känner mig och förstår mig på ett helt annat sätt än många andra. Tack för att du finns! Det är skönt att ha en Brorsa!
Imorgon bitti ska jag till hudläkaren, det ska bli intressant att höra vad hon säger om min katastrof. Jag hoppas och önskar mig så att hon säger något i stil med: Åh, det här är en typisk variant av saltallergi. Sluta med salt så kommer det bli mycket bättre på bara några dagar.
eller gluten, eller vete, eller kaffe eller mjölk eller vad som helst.
Min mardröm är att hon inte vet, att jag måste skriva matdagbok i en månad och ta hundra blodprover och hudprover... Jag vill ju egentligen helst slippa äta en massa medicin också, det har jag ju för fan gjort en gång... Ändå ser jag ut som jag gör.
Men hellre en antibiotikakur som gör mig sängliggande flera veckor än att se ut så här. Jag står inte ut, jag vill inte behöva sminka mig för att orka möta folk. Jag vill inte!!!
Dessutom gör det ont! och kliar! och gör ont!!!!
tomorrow will show...
Pratade med älsklingen idag också. Det var skönt att höra hans röst. Knät är sönder, men nu händer det i alla fall saker på sjukhuset. Snart blir det operation. Jobbigt, men ändå mycket bättre än att inte veta och bara gå runt och ha ont... eller?
Nåväl, jag försöker finnas där och ge den kärlek och den styrka jag har kvar och på något sätt kan mobilisera.
Var stark nu, Ebba, det är tio veckor kvar, det ska du väl ändå kunna klara! - Jo, visst... Men sen då?
I fel stad i fel land vid fel tillfälle...
Skulle inte kunna göra så mycket annars heller, men i alla fall finnas i närheten, pyssla om, laga god mat, ge kärlek...
Men jag är för långt borta. Faan!
Egentligen var det ju en bra dag idag. Åkte skridskor med tjejerna, käkade hirschgeschnetzeltes (hjort) med spätzli och drack crème brulèe latte på starbucks, och inhandlade ett ligretto till Friday... Sen hem och baka paj.
Pratade med älsklingen på msn...
svårt att stötta när det ser hopplöst ut
svårt att finnas där när man är över 200 mil bort
omöjligt att hålla om
omöjligt att pyssla om
omöjligt att verkligen visa vad man känner
det gör så ont när någon som betyder mycket mår dåligt
framförallt den som betyder mest
Det känns verkligen som att jag är på helt fel ställe. Jag önskar att jag kunde vara på rätt ställe.
Men är man inte alltid på fel ställe på något sätt?
Känns så... i alla fall ibland...
Lugn dag
Först kollade jag lite tennis med Mamma och Pappa och åt frukost.
Tidningen lästes och efter ett tag hämtade jag datorn och Mamma och jag kollade upp lite jobb. Mest för att hon ville visa mig att det fanns mycket och att jag inte behövde oroa mig. Ska ju jobba här när jag flyttar tillbaka.
Som det ser ut nu är jag kvar i Örebro till den 23/01-08, men det är bara som det ser ut nu... Everything can change.
Eftermiddagen tillbringades med långpromenad i den soliga kylan, lite snöbollskrig med Brorsan, lussebullsbak och middagstillagning. Åh just det, när vi kom tillbaka efter promenaden drack vi varm choklad med vispgrädde... DET, mina vänner, är riktigt gott!
Nu har jag kollat lite på TV och hållit på att bli totalt gaaalen på att se Clooney och Zeta-Jones prata tyska med samma röster som joey och Rachel har. Sååå fel! Hata!
Älsklingen sover hemma hos mig, det känns lite speciellt. Han ligger i min säng. Utan mig!
Jag längtar faktiskt efter att komma tillbaka till Örebro. Hur fan ska jag jag lyckas flytta därifrån???
Orkar inte tänka på det än. Blev riktigt illamående när jag pratade med Mamma om när hon ska hämta mig. Det blev helt plötsligt så verkligt och jag insåg att det är om två månader! Hjälp!
Bort bort bort, vill inte tänka på det. Det får komma när det kommer, men nu måste jag vara här och nu, annars får jag ju inte ut någonting ur något!
Måste bara säga att det var otroligt skönt att ta det lugnt en hel dag! Inte träffa en massa kompisar (nu låter det negativt , det är det absolut inte, men det är ändå alltid en påfrestning) utan bara vara med familjen och softa!
Familjen är ju det som drar mig hit, och bergen, men framförallt familjen. Ändå är det här inte hemma. Jag har mina saker, många av mina vänner, min personlighet och min kärlek i Sverige. Kanske lägger jag helt enkelt för mycket vikt vid det.
Vänskap när det är på riktigt
Julie och Bea och jag har utan att vi haft särskilt mycket kontakt under det dryga året som gått på något sätt lyckats stötta varandra enormt mycket. Ofta har det dröjt månader mellan mejlen och informationen har varit överraskande och oroande... Som när den ena hade blivit rånad på gatan i Costa Rica och hotad med pistol när hon vägrade lämna ifrån sig kamran, eller när den andra hade gått på en peruansk killes romantiska snack om att hon var en underbart vacker princessa... Då blir man orolig. Men ändå känner man tryggheten. Man vet att någonstans där ute finns två själar som älskar mig oavsett vad som händer. De tror på mig och stöttar mig. Även om vi är helt utspridda över hela världen.
Julie hade jag träffat i somras, men Bea var som sagt över 15 månader sen... Men det kändes ändå så naturligt när vi satt där idag och spelade Ligretto och Tichu och åt Schwarzwaldtårta. Senare gjorde vi i ordning raclette och åt en underbart god schweizisk kvällsmat (det är alltid något speciellt att sitta i köket på en bondgård) och drack jättegott rosé till... Mmmm...
Mycket skratt blev det...
Men skulle du inte träffa ditt ex idag också? Jo, det gjorde jag också, men det är inte alls lika kul att berätta om. Det gick bra, det var inget särskilt, det kändes naturligt och rätt att träffas även om det var lite krystat i början. Kände att de fyra åren verkligen är helt avslutade (vilket jag egentligen inte heller betvivlade, men det var ändå en skön känsla) och att jag har kommit mycket mycket längre i mitt liv. Det kändes inte alls som någon konfrontation utan bara som att träffa ett ex. Inget märkvärdigt med det alls.
Men jag insåg att jag är så glad att jag flyttade till Örebro! Det finns hundratusen tänk om inte, så... men jag vill inte tänka på hur det skulle varit om jag inte hade tagit det steget, jag vill inte veta. Jag vill bara njuta av det jag har!
Min säng är smal och hård, och det är lite ensamt, men jag ska försöka sova ändå, för jag är jättetrött-.........................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................
vänskap
Städad och klar
Ferrarisar, herrman hedning, allers, flingsalt och daim-marabou är inköpta och nerpackade. Och cola-lighten står i kylen! Snart bär det av!
Men nu får det räcka. För nu ska jag laga snabbmakaroner och köttbullar.
Hoppas ni klarar er utan mig i 11 dagar nu! Gör inget som inte jag skulle gjort, så ska inte jag göra det heller!
Imorgon bär det av
Jag kommer att direkt konfronteras med att mitt ex styvmor är död. Det kommer jag inte kunna förneka eller förtränga längre, och det gör ont för jag tyckte väldigt mycket om B...
Det andra är att jag ska träffa mitt ex på lördag. Jag har inte träffat honom sen det tog slut runt nyår. Vi har båda gått vidare och har nya förhållanden som vi är lyckliga i, så det blir i alla fall inget snack om hur bra vi hade det eller att vi gjorde nåt fel, för det vet jag att jag inte gjorde när jag gjorde slut. Allra senast nu när jag ser hur bra man kan ha det i ett förhållande inser jag att jag skulle ha gjort slut mycket tidigare. Men nåväl, vi ska träffas i alla fall, för vi har så många gemensamma vänner och så har vi faktiskt trots allt delat nästan fyra år av våra liv och innan vi blev tillsammans var vi bästa vänner. Vi får väl se hur det går, men jag tror det går bra. Men jag hade hellre sluppit.
Nåväl... Idag ska här städas och packas, ska se om jag kan få ihop en insändningsuppgift till naturkunskapen först, det vore lite bra. Sen ska jag iväg och handla lite åt mina föräldra och vänner. Vad tar man med sig från Sverige då:
Allers, flingsalt, godis-ferraris, Herrman Hedning, Daim-marabou
Sill och kaviar vill jag inte ta med, risken att det går sönder och förstör kläderna är för stor och om man har det i handbagaget så tar de ifrån en det....
Ja, jag tänker göra en bomb av löksill, kalles kaviar och nivea handkräm... Sure!
Så, nu drar det igång. Lite tvätt kanske inte skulle skada! So long!
Fika
Nu sitter jag i alla fall här och fikar lite, försöker återhämta mig från stressen och samla mina tankar kring den responsen och inputen jag fick kring min b-uppsats. Ämnet blev vidare, men även så mycket intressantare... inomfeministisk diskurs om globalisering, universalism och global kvinnorörelse
hmm, spännande. Ska bli roligt att leta reda på och läsa de böcker jag fick tips om! EASG är bra, hon har stenkoll! Sjukt kul att få ha henne som handledare.
Nåväl, jag var och handlade på vägen hem. Handlade alldeles för mycket med tanke på att jag ska åka på fredag... Men jag var sååå sugen på fil och müsli och grovt bröd med leverpastej och gurka...
Köpte jättegullig müsli... Ja, den är verkligen gullig! Påsen är rosa och i min fil simmar nu små hjärtan av fullkornsvete... Naaaa...
Nu ska jag kasta mig in i arbetet med min seminarieuppgift som jag har kvar. Jämföra Kaldor med ett gäng artiklar... Hade varit en fördel om jag orkat läsa hela boken när jag skulle... Ouuups...
Nåväl!
Har börjar träna med älsklingen. Vilket innebär att han plågar mig och tycker det är roligt och jag utnyttjar honom som personlig tränare, vilket jag tjänar otroligt mycket på! Han plågar mig ju ändå på ett konstruktivt sätt: "Men jag ser ju att du orkar fler! Du skakar ju inte ens! Kom igen nu! 5 armhävningar till!" Sen får jag göra ungefär 15 till istället, eftersom jag ju orkar egentligen... Själv skulle jag slutat efter bara 10 stycken typ... Tack, älskling!
Livet rullar på förövrigt! Det är mycket som ska tänkas på, det är mycket som ska göras, mamma fyller år, det är snart jul, jag har inte fått tentaresultatet registrerat, jag måste ta igen en massa på NkB, jag missar en del nästa vecka, men jag är lycklig! Jag älskar! Och i övermorgon får jag träffa min familj igen! Och på lördag ska jag träffa mina Trix och Julie, mina underbara bästa väninnor! Julie träffade jag i somras men Trix har jag inte träffat sen jag flyttade, vilket innebär 1 år och 3 månader... Sjuuuukt lång tid! Jag ser fram emot det så mycket! Samtidigt som det ju känns lite trist att åka ifrån älsklingen...
Nåväl, mycket är det! Det behövs det energi för; så jag går och tar lite mer fil och kärleksmüsli och leverpastejsmacka! mummmssss!
Föresten, Rooiboste i hälften mjölk hälften vatten (varmt både och så klart) med honung och kummin är jäättegott!
Ja, vad ska jag skriva om idag då...
Snöflingorna dansar utanför mitt fönster. Det börjar skymma och eftersom det snöar blir det ännu mörkare. Känns som att klockan vore nånstans runt sju kanske till och med åtta, men hon är bara tjugo över tre... Usch...
Men det är mysigt med snö!
Imorse när jag cyklade till skolan insåg jag bittert att det var halt på asfalten då jag låg med cykeln över mig efter en rejäl vurpa i kurvan från parkeringen till biblioteket. Inte så mysigt, men både cykeln och jag klarade oss med endast någon enstaka bula (trodde knät skulle gå sönder, men nu känner jag inget alls längre)...
När jag sen satt på föreläsningen (det är roligt att kalla det föreläsning när man bara är 7 stycken i den för en gångs skull fullständigt närvarande klassen) så började det snöa ute. Inte sån snö som det har varit hittills, blöt och blaskig novembersnö, utan riktig snö som faller långsamt och mjukt med stora vackra flingor. Det var fint och jag var glad att jag satt så jag kunde titta på snön och slapp titta på väggen...
Föreläsningen handlade om vetenskap, kunskap, subjekt och makt. Spännande trots att det var metod och fruktansvärt inveckalt. HBD är duktig! Lite flummig ibland, men väldigt duktigt.
Sen fick vi berätta om vad vi ska skriva b-uppsatsen om och fick en del respons på det. Framförallt vad gällde teori och metod.
Köpte kompendiet, skrev ut några papper och gick sen och la 800 kronor på kurslitteratur. Det känns alltid bra... Men men, det är böcker som handlar om venskaplig metod och hur man skriver. Kände att man nog kan ha användning av dem framöver också, då kan det ju vara värt det... Det blir lättare att klara kursen också när man har litteraturen...
Nu har jag tvättat och ätit kycklingsoppa och ska ta mig an naturkunskapen, älsklingen har lovat att komma och hjälpa mig sen. Höll på att få en hjärtinfarkt förut när han kom och knackade på fönstret...
Måste bevisa för min nk-lärare att jag kan så att jag får komplettera det jag missat och avsluta kursen... Vore så jobbigt annars.
Här föresten recept på en god soppa jag hittade på häromdagen:
-morot
-purjolök
-gullök
-vitlök
-vitkål
-tomatpuré
-grönsaksbuljong
-lagerblad
-kryddpeppar
-koriander
Koka upp vatten och buljongtärning, lägg i lagerblad och kryddpeppar.
Skala och hacka löken grovt, skär moroten i skivor, strimla purjolöken och vitkålen och finhacka eller pressa vitlöken. Lägg i grönsakerna så fort buljongen har kokat upp. Låt sjuda tills grönsakerna är lite mjuka (inte sönderkokta). Smaka av med koriander och tomatpuré.
Jag minns inte mängderna, men det är ju lite smaksak, det finns en massa andra goda grönsaker man kan ha i också. Om man vill kan man göra storkok och göra matlådor. En enkel, nyttig och god soppa. Koriander är afrodiserande, vitlök och lök och peppar har antiinflammatorisk verkan och morot, purjo och vitkål innehåller en massa nyttiga vitaminer.
Billig, bra, nyttig och god!
NU: te och lite fil med russin eller äppelmos och NkB.
kaffevanor
half-caf, double-tall, non fat, whole-milk foam, bone-dry, half-pump mocha, half sugar in the raw, double cup, no lid capp. flying.
Själv brukar jag ta en caramel macchiato grande, strö lite kanel eller vanilj över mjölkskummet, ta en påse råsocker och krypa upp i en av de jättebekväma fåtöljerna som finns på Starbucks i Schweiz....
Snacka om att jag har en lugnare och mindre divig livsstil!
Nästa vecka ska jag dricka en massa caramel macchiatos... undra om Pappa bjuder nån dag?
Förfest och Söndagsmiddag
Satin blev det inget av i lördags för älsklingen hade ont i knät, så det blev "bara" förfest. Det är alltid roligt att gå på förfest hos någon man inte känner, framförallt när man följer med någon som man inte känner så där superväl heller, men allra roligast blir det när denna någon är TFF och när man är tillsammans med Snygg. Då blir det väääldigt mycket SLEEEM och Panijni dö och Fruktsallad och annat kul. Både i bussen, på vägen från Järntorget till Norr och på själva festen.
Bland annat så skulle TFF och Snygg låtsas vara en cykel när vi gick över övergångstället vid polishuset... Det var roligt. Det finns det roliga bilder på=)
Vi var väl ett gäng på sex stycken som gick dit och som sen ockuperade soffan på förfesten och lekte fruktsallad och tog en massa roliga bilder och klängde på varandra... Riktigt trevligt var det! Bra att det finns fler sjuka människor som kan ha riktigt roligt!
Självklart var det en nykter kväll för mig, alldeles förträffligt!
När det andra drog vidare för att titta på han som heter Timo och har ett efternamn som jag varken kan uttala eller stava till, gick älsklingen och jag hemåt med ett nattamatsstopp på MAX. Ska man bli tjock, så ska man åtminstone bli det på riktigt, så dagen som påbörjades med pizza fick ett värdigt avslut i form av ett suprememål med plusmeny, Jajjemänn! Härligt!
Idag, söndag, tog vi oss efter en ganska lugn morgon till Tybble för att därifrån åka med till Frövi. Men först var vi tvungna att kila in på ICA och köpa några kilo godis. Hur ska man motstå när man får Karamellkungengodis för 4.90kr/hg??? HUR??? Det går inte!
Väl ute i Frövi blev vi bjudna på värsta härliga söndagsmiddagen. Tacopaj, sallad, chips, kaka, glass... Och jättetrevligt sällskap. 11 stycken var vi och vi fick precis plats runt matbordet. En hel eftermiddag full av skratt och god mat, kan det bli bättre? Tror knappast det...
Skönt att inte alltid vara yngst längre, brukar alltid vara det... Idag var det i alla fall inte jag som blev dissad för att jag fortfarande är tonåring...
Så underbart att bli accepterad som en del av familjen efter bara några veckor, så härligt!
Förövrigt så är jag lycklig och otroligt kär, fastän jag är trött och sliten och stressad och rädd, så är jag faktiskt riktigt riktigt lycklig! Mitt löfte för denna veckan är att tänka på det varje gång det känns jobbigt... Ingenting är värt att släppa den lyckan för!
Intebakispizzafrukost!
Det jag kom fram till var att pizza faktiskt är gott till frukost en icke-bakis-lördag med! Härligt! Det blir mindre kalorier sammanlagt då också! (det är ju jättemycket energi i alkohol...)
Hur är det att vara Ebba nuförtiden då?
Jo, det är faktiskt helt okej. Igår kom jag att tänka på en sak, typ precis när jag var på väg kutandes ut iväg till skolan för att förbereda oponeringen av seminarieuppgiften. Jag gör alltid ett litet uppehåll när jag låser min dörr, då tar jag ett djupt andetag och bestämmer mig för att jag ska göra det bästa av dagen, jag försöker fokusera på det som är bra. Då sa jag så här till mig själv: Okej, det är stressigt, okej, det är mycket, jag är trött och jag har tappat kontrollen till en viss del, MEN, det skulle kunna vara värre; jag skulle kunna vara sysslolös!
Jag har i alla fall något att göra! Oavsett hur jobbigt det är för mig nu med allt som ska göras och ska hinnas med så är det ändå så mycket bättre än om jag inte hade haft något att göra!
Så jag är tacksam och kör på!
Man får vara stressad, man får vara ledsen, man får vara rädd, det får göra ont, det får vara skrämmande och kännas för stort! Men man får aldrig glömma det man faktiskt har! Jag skulle må så mycket sämre om jag inte hade någonting att göra!
Ikväll blir det Satin, länge sen jag var ute, undrar hur länge jag orkar?
Bloggfrukost
Är det inte lite sent för frukost vid kvart over tio för Ebba som har så mycket som ska göras, tänker ni. Jo, det är det. Egentligen. Och så fort jag är klar med det här kommer jag kuta iväg till skolan för att skriva ut och kopiera en massa grejer och förbereda oponeringen och redovisningen i eftermiddag. Men just nu tar jag mig tid att äta frukost och blogga.
En halv portion gröt med mycket äppelmos och mjölk och en kopp nässelte, åtminstone ganska bra start på dagen.
Pratade lite om hur jag mådde och kände för allting igår kväll och fick höra många kloka ord som jag tog till mig så gott jag kunde. Det jag ska försöka ta tag i mest är att ta en sak i taget och bocka av det och att försöka se de saker jag faktiskt lyckas med. Det kan hända att jag kommer behöva hjälp där. Jag vill så mycket, jag har så höga ambitioner och förväntningar på mig själv och när jag inte kan leva upp till dem så blir jag besviken och känner mig misslyckad. Trist läge.
Nåväl. Som vanligt stapplar jag mig fram med små steg, snubblar ibland...
Kärleken är inte blind men ganska närsynt, hon snavar och faller och bär sig ganska klumpigt åt...
That's me, typ. Klumpig och närsynt, men hörrni, jag försöker i alla fall! Jag snubblar, okej, jag faller, men jag reser mig upp igen och försöker på nytt. Ja, det gör ont. Och varenda litet misslyckande, varenda negativ sak jag får höra, vartenda skämt om min klumpighet (även de jag själv drar), varenda negativ respons, varenda icke-respons, varenda armhävning jag inte orkar göra, varenda maträtt som inte blir perfekt - allt, känns som små slag eller sting med ett hårt och vasst föremål. Mitt hjärta bara skrynklas ihop. Inte konstigt att det slår så oregelbundet som det gör...
Jag är som jag är, jag tror att de flesta har insett och accepterat det, de flesta, vill säga typ alla utom jag...
8 dagar kvar PANIK!!!
Hur ska jag hinna leva?
8 dagar
är
192 timmar
är
11520 minuter
är
691200 sekunder
JAG HAR INTE TID ATT SITTA HÄR OCH PLADDRA!!!
hoppas bara att jag lyckas få tid för kärleken också...
förövrigt så ska jag säga upp mitt rum innan den 15:e. Detta innebär att det bara är 2 månader kvar tills jag flyttar! Jag blir helt lamslagen när jag tänker så. Paaaaaniiiik!
blandade känslor
då menar jag inte den här känslan av kluvenhet som man kan ha inför vissa saker utan då menar jag helt enkelt att jag bär på en massa olika känslor.
Jag är sur och irriterad för att jag har ont i magen och i ryggen och är trött och yr och svag.
Jag är stressad för att jag har ett samhällskunskapsprov ikväll som jag inte har någon som helst koll på och ska skicka in en seminarieuppgift imorgon och redovisa den på fredag som jag inte riktigt förstår.
Jag är nervös inför Schweizresan som vanligt.
Jag är glad för att jag har vänner här som stöttar mig och vänner i Schweiz som saknar mig.
Jag är lycklig för jag är tillsammans med en underbar kille som jag älskar och som vill att jag ska må bra.
Jag är nöjd efter den mysiga helgen nere i Gbg.
Jag får panik när någon pratar om julen och mitt hjärta fylls av smärta när jag hör om allt elände i världen.
Jag ser fram emot att få se bergen igen, men jag är rädd inför att träffa mitt ex (det var nästan ett år sen) och jag vill helst undvika att konfronteras med allt som har förändrats i Ittigen sen jag flyttade därifrån.
Jag kom igår, efter att det hade pratats en del om min klumpighet över vilken jag till viss del numera kan skratta, att tänka på hur lite jag egentligen är bra på. Jag har alltid varit duktig på det mesta, vart bra i skolan, bra på gymnastiken, duktigast i dansgruppen, bra på piano, bra på att sjunga, organiserad och koncentrerad utan att kallas plugghäst, och med många sociala intressen och kontakter.
Nu då? Jo nu sitter jag här, med alldeles för mycket plugg, har ingen aning vad provet ikväll handlar om, eller vad det egentligen är denna delkurs handlar om eller när jag ska orka ta mig iväg och handla eller vart alla mina pengar har tagit vägen... Jag är helt vilse, irrar runt, är flummig och klumpig och försöker på något sätt bygga min identitet på att det är gulligt och sött att vara lite flummig och klantig... Men är det jag?
Jag vet inte....
När jag ser mina kusiner som satsar stenhårt på det de är bra på och blir bättre och bättre och till slut riktigt bra, då märker jag hur många chanser jag har missat. Jag har varit för lat, aldrig satsat fullt ut på något...
Och nu då? Jag kan dansa lite, jag kan sjunga lite, jag kan spela piano lite, jag kan måla lite, jag kan lite matte, jag kan lite samhälle, jag kan lite natur, lite biologi, lite fysik, lite kemi, lite historia, lite svenska, lite tyska, lite spanska, lite franska, lite engelska, jag kan några åkkord på gitarr, jag kan laga lite mat, jag kan lite grann om näring och träning, jag kan lite om tro och bibel, jag kan lite om kärlek, jag kan hantera barn lite, jag kan massera lite, jag kan skriva lite, jag kan hitta på lite metaforer, jag kan skådespela lite, jag kan utföra omsorgsarbete lite... Jag kan hitta tusen saker som jag kan lite av, men inget som jag är rikigt bra på, inget som är jag. Jag kan dessutom varje dag hitta hundratusen saker som jag inte är nöjd med för att jag har misslyckats. Lunchen i går var inte klar när jag hade tänkt, jag hann inte med det som jag borde ha hunnit med, jag kunde ingenting på gitarr, jag spillde en hel kopp te över mig, jag kunde inte sjunga, jag kunde inga låtar... Nej, faaan, nu måste jag sluta för nu börjar jag gräva ner mig i en massa skit och det har jag inte tid för! Dessutom gör det det hela bara jobbigare!!!
Jag gör mitt bästa i allt jag gör, jag försöker verkligen. Kanske är det därför det känns som att jag bara får respons för det jag inte lyckas med, eller när jag just är superklumpig eller misslyckas helt...
Jag vill ju bara lyckas! Men nu måste jag tillbaka till plugget. Skärpning Ebba, för i helvete!!! Så här kan du inte hålla på!
Nej, vänner, nu kör jag! Stenhårt fram till nästa fredag, sen stenhårt vidare fast inte här i 10 dar, sen stenhårt igen fram till jul, sen stenhårt hela julen och nyår och fram till terminslutet. Då kommer Mamma och hämtar mig... Förutsatt att jag har mod nog att gå iväg till Öbö och säga upp mitt rum denna eller nästa vecka... Allt går så fort och jag hinner bara inte med!!! Drygt 2 månader kvar tills jag flyttar... Gaaaahhh!!! ÅNGEST!!!!!
Men nej, det var ju rädslan jag skulle glömma, jag ska ju leva ju!
Förresten, 3 veckor idag <3
Back in real life eller nåt...
I lördags var jag vid Gunneboslott med Farmor och Farfar, pappas yngste bror, hans fru och deras tre barn. Tre underbara små liv, 1.5, 4 och 7 år gamla, adopterade från Vietnam in i en jättekärleksfull familj.
Jag blev nästan förvånad att de kände igen mig, har träffat dem så sällan... Jag tog barnvagnen en del och kände på lite... Man bli ju faktiskt sugen när man ser de små liven... Men det får vänta en hel del år till, no worries!
Det blev promenad och bus runt slottet och god lunchbuffé. Sen "hem" och plugga lite medan Farmor och Farfar vilade. Är man 74 och 83 så behöver man lite vila efter promenaden... På kvällen kom min äldsta kusin som är 17 och går på klassiska danslinjen och är jätteduktig och söt och dessutom kan sjunga och förhoppningsvis blir Lucia. Vi kollade på Singalong och Babbsen och första halvan av Strictly Ballroom, en av de absolut klyschigaste men vackraste och underbaraste och bästa dansfilmer någonsinn! Aaaaahh...
I söndags blev jag upplockad vid halv tre efter en del plugg om försvarsmakten för att åka ut till en ishall och kolla på mina mellankusiner när de åkte teamåkning. Det var häftigt för jag hade aldrig sett det förut, men som vi är så satt äldsta kusinen och jag och kritiserade koreografin såklart... För min del så var det säkert en hel portion avund som gjorde mig kritisk=), men men H och K var i alla fall jätteduktiga! Sen åkte vi gemensamt tillbaka till Farmor och Farfar och åt lasagne tillsammans med de två yngsta i den familjen, enda pojken som väl är åtta eller nio nu och lilla duracellkaninen som är fyra. Det var jätteroligt att hon kände igen mig för vi hade inte setts på nästan ett år, men hon hade stenkoll på vem jag var och skulle på och prata och leka och visa allt hon kunde. Såå himla söt, världens busfrö!
Efter en trevlig och mysig eftermiddag på stan med Farmor åkte jag hem igår. Väl hemma ville älsklingen att jag skulle komma upp till honom, vilket jag gjorde utan att tänka något med det. Fatta vad positivt överraskad jag blev när jag kom in och han hade tänt ljus och gjort jättefint och bjöd på god mat och en bra film! Sånt gillar jag! Då smälter mitt hjärta, helt och hållet... Så lätt är det att få mig på fall, men så måste det ju vara rätt person som gör det, annars funkar det inte;-)
En sak jag har tagit med mig från helgen är att även de allra kitschigaste dans-/kärleksfilmerna kan faktiskt ha ett riktigt bra message. Som tillexempel Strictly Ballroom... (ja, jag älskar verkligen den filmen!!!)
VIVIR CON MIEDO ES COMO VIVIR A MEDIAS
Quicky
Har inte så mycket tid för jag har prioriterat lite annorlunda den här veckan. Inte fel, bara annorlunda. Borde kanske egentligen ha lagt lite mer tid på plugg istället för vänner och kärlek, men jag mår så mycket bättre av vänner och kärlek än plugg...
I eftermiddag ska jag till Göteborg till mina älskade farföräldrar. De ska bli jättekul att träffa dem och umgås med dem. Med lite tur får jag även träffa mina kusiner som jag saknar mycket också...
Hade gärna tagit med mig pojken min ner, men det är kanske bättre att vänta. Dessutom kan det ju vara bra att vara ifrån varandra några dagar också. Vi har ju praktiskt taget bott ihop sen vi blev tillsammans. Inte för att det är något fel på det, men det blir så mycket svårare att vara ifrån varandra länge när man inte har varit ifrån varandra alls innan. Så det blir ju lite prov...
Jag kommer tillbaka till Örebro måndag kväll. På tisdag eftermiddag ska jag iväg och handla med min granne S och sen ska vi koka kålsoppa för vår kålsoppediet som vi ska försöka genomföra en vecka... Det blir lite tufft, men nog ganska nyttigt för oss båda...=)
Nu lite lunch, sen lektion och sen går tåget 17.10.
Söderut för att bli riktigt bortskämd och dultad med tre dagar! Skönt att i alla fall ha en del av släkten inom räckhåll när familjen är så långt borta...
Kärleken börjar nå ända in i de minsta vrårna i mitt lilla hjärta. Jag börjar leva. Dag för dag. Slutet är långt borta!