Ord
Ord kan tolkas på så många olika sätt, de kan vändas och vridas på tills de betyder exakt de man vill. Ord är alltid subjektiva. Samma ord kan vara betydelselöst i ett sammanhang, men jätteviktigt i ett annat. Ord kan vara långa och komplicerade, men beskriva något enkelt. De kan även vara enkla och korta och ge mening åt något komplicerat och svårt.
Ord kan få en att skratta, de kan göra en lycklig, de kan vara livsavgörande.
De viktigaste orden är ofta väldigt små. Som till exempel ja och nej.
Vissa saker eller företeelser finns det bara ord för på vissa språk. Lagom till exempel finns bara på svenska, medan verlernen bara finns på tyska.
Jag har funderat mycket kring det här nu när jag varit tolk, det här med olika ord på olika språk... Det är ju lite speciellt ändå. Det visar så mycket av språkkulturen...
Dessutom kom jag att tänka på det när jag läste min artikel på NA. Där journalisten verkligen har vridit på mina ord för att få det att bli som hon ville ha det. Det måste ju finnas lite slagkraft i en sådan artikel och då vänder de gärna på att jag ska härifrån för att jag är klar med Örebro och att jag inte trivs med mitt boende, flätar ihop det och får det till att jag flyttar härifrån för att jag inte står ut med min lägenhet...
(jag har förresten fått tillbaka värmen och anticimex har ställt ut fällor och råttgift i köket, och bovärden kom och pratade med mig idag)
Tillbaka till det här med ord... Jag tror att det är något som de flesta funderar på någon gång i livet. Ni vet det finns de där tre orden... Man vet aldrig när man ska uttala dem första gången. Känner den andre likadant eller kommer jag bli jättesårad? Är det för tidigt?...
Jag vet inte om det finns några andra ord som är så laddade som dessa tre orden. Det är helt magiskt!
Gör man sig någonsin mer sårbar än när man säger de här tre orden första gången till någon? Jag tror inte det.
Jag chansade... och vann! Jag tror att kärleken är det största och värdefullaste som finns. Det är något vi måste ta vara på och värna om.
Kärleken är som en duva. Håller man den för hårt kvävs den, släpper man den så flyger den iväg.
Missbruka aldrig de tre små stora mäktiga orden. Ord är ett starkt vapen, det ska brukas med vishet och omsorg.
Varför alltid kaos?
Jag är så himla virrig och jag tycker det är jättejobbigt. Men men, jag är helt enkelt virrig och flummig, det får jag väl leva med.
Det jag har kommit fram till är i alla fall att allt blir mycket mycket roligare när man tillåter sig själv att vara konstig och när man kan skratta hejdlöst åt sig själv. Det är bra att kunna och jag försöker lära mig...
Dagen i går och typ hela min livssituation och inställning blev mycket mycket positivare, bättre, lättare, gladare, meningsfullare när världens bästa kille bjöd mig till hans tillfälliga lägenhet för att kolla på kung pow. Det var väl det jag behövde, lite tid med den jag tycker om mest. Det har vart jobbigt att inte ha tid för varandra. Det är ju klart att det är mysigt att sova brevid varandra och att umgås gemensamt med andra människor, men ett förhållande behöver ändå också tvåsam kvalitetstid. Och det fick vi igår. Då lyckades jag på nåt släppa en stor del av min deppighet och hittade tidvis tillbaka till mitt roliga tokiga jag.
Finns det något bättre än att skratta tillsammans och bara kunna vara sig själv?
Läste dessutom nyss ett mejl jag fått av en kompis, ni vet ett av alla dessa som skickas runt och som man får med hundra FWn... Det handlade i alla fall om att det är våra val som bestämmer hur våra liv blir. I alla situationer kan vi välja hur vi vill reagera. När vi vaknar på morgonen kan vi välja att det ska bli en bra dag eller vi kan välja att det ska bli en dålig dag, vi kan välja om den sura arbetskollegan ska få dra ner vår stämning eller om han inte får det. Vi kan bestämma oss om vi ska vara stressade eller inte, vi kan till och med välja att vara lyckliga eller inte.
Jag har hört det här förut. Jag har hört att kärlek är ett val man gör, jag har blivit tillsagd att tro har med val att göra...
Men jag vet inte om jag håller med. Det finns vissa saker som vi faktiskt inte kan välja och jag tror att ibland är det risken väldigt stor att man inte är ärlig mot sig själv om man tror att man med vilja kan styra allt.
Jag har ju så många gånger när jag mått dåligt valt att inte göra det. Jag har valt att inte vara sårad, jag har valt att kuta vidare, jag har valt att det inte gör mig något. Men jag har ljugit, jag har ljugit mot mig själv... Och det är ju något av det absolut värsta man kan göra tycker jag.
Så visst, det finns många saker i livet som vi kan välja och ibland måste man kanske lura sig själv så att man faktiskt ser det som är bra.
Själv väljer jag att försöka se det som är bra i mitt liv. Nämligen att jag faktiskt får uppleva kärlek på så många sätt! Tack!
Imorgon blir det Stockholm och jobb igen. Den här gången på ett hotell vid Hötorget. Det blir spännande... Som tur blir morgondagen inte lika lång som förra torsdagen, tåget går inte förän 06.56... hehe!
Nu väntar roligheter i form av plugg om kvinnor och krig, vi får väl se om jag orkar skriva fler inlägg om det...
Jorå, det är okej, det rullar på...
Det är väl så det är. Men å andra sidan, jag vet ju inte vad jag skulle säga om någon frågade efter hur det är egentligen...
Jag låg och tänkte på det här i morse... Eller föresten jag får nog börja tidigare.
Vi var på upptaktshelg med spexet i helgen. En av årets stora höjdpunkter...
Ja, jo, det var väl kul. Men jag blir bara inte av med känslan av utanförskap. Det är en förening full av underbara, begåvade, härliga, sjuka människor utan tvekan. Jag vet bara inte om jag är underbar, begåvad, härlig och sjuk på samma sätt... Jag har kanske bara inte hittat min plats, eller så har jag ingen plats i spexet... det kan ju vara så också...
Trots att jag inte är med i klubbmästeriet och inte hade blivit tillfrågad i förväg om att hjälpa till, gjorde min nära relation till köksmästarinnan att jag gick upp 2 timmar tidigare än jag hade gjort annars i fredags för att cykla iväg till Hemköp och inhandla 2 liter ¨matlagningsgrädde, tre tuber tomatpuré, fem isbergssalladshuvuden, tre kilo tomater, 5 gurkor och 4 paket savoiardikex (såna till tiramisú). Det är inte jättelätt att få med två stora kassar på en cykel, när man dessutom är asstressad för att man har seminarium kl 13 och ska hinna skriva en forskningsfråga till en fiktiv undersökning angående krig och kvinnor och våldtäkter och ska hinna packa och duscha och är jäääääättetrött... Det löste sig till slut och allt kom med på bussen, var bara arg på mig själv för att jag inte kan säga nej, eller bara hålla tyst, utan alltid ska på och vara duktig och hjälpa till... Fan!!!
Jag har inte gjort så mycket annat än lagat mat och diskat hela helgen. Tröttheten satte sina spår. Till exempel under tillberedingen av sittningsmaten gick jag runt i min egen lilla bubbla och sjöng "Kitchenbitch, kitchenbitch, does whatever a kitchenbitch does. Can sha swing from a web? No, she can't, cause she's a bitch. Look out! Here comes the kitchenbitch!" (mel. Homers Spiderpig)
När alla festade som mest och hade jättekul oberoende av nykterhetsgrad satt jag själv ute i mörkret och grät för jag pallade inte mer. Inte för att det hade vart särskilt jobbigt egentligen, inte för att jag ville ha det annorlunda, jag tycker det är kul att laga mat, jag trivs helt okej med disken, det känns bara som att jag gör jättejättemycket som inte på något sätt 'är mitt ansvar och just därför syns det inte... Dessutom kände jag inte för att festa, jag hade knappt druckit, jag hade inte rökt, jag stod inte ut med mig själv. Eller andra.
Lite bastu, lite softa, sen gick jag och la mig. Det är jätteovanligt för mig att inte vara sist bort från en spexfest!!!
I morse när jag vaknade var klockan lite för lite för att gå upp, ville inte väcka de andra i mitt rum... Så jag låg och fundera och lovade mig själv att aldrig mera åka någonstans utan min dagbok. Jag kan inte hantera mina tankar när jag inte kan skriva ner dem... Jag klarar det inte...
Så jag låg där och blev stirrig och formulerade en massa vackra meningar försökte få ner dem på ett fiktivt papper.
Funderade jättemycket på varför jag mår som jag mår eller hur jag mår egentligen.
Jag mår inte bra. Det är en lögn om jag säger att jag mår bra, för det gör jag inte, Ibland lyckas jag förtränga det såpass så att jag kan må ganska bra, men oron sitter där på lur hela hela hela tiden! Och det gör så ont!
Jag är jättestressad, alltid, jag kan inte slappna av, jag kan inte släppa.
Men jag förstår egentligen inte varför jag mår så dåligt!
Det är så mycket som går bra för mig, varför är jag inte lycklig?
Jag har pengar på mitt konto som gör att jag kan köpa mat.
Jag får jobba som tolk och få in lite extra pengar.
Jag har en kropp som fungerar.
Jag har möjlighet att få utbildning, jag får till och med träffa och höra flera jättestora forskare.
Jag får utvidga min kunskap.
Jag kan röra mig, jag kan klä på mig vad jag vill och jag får själv välja vem jag vill älska och vara tillsammans med.
Jag har en massa underbara vänner som bryr sig både här i Sverige och i Schweiz.
Jag har en underbar släkt som jag alltid är välkommen hos.
Jag har en fantastisk familj som tror på mig, älskar mig och stöttar mig i allt jag gör.
Jag har en underbar pojkvän som verkligen verkar mena allvar och som är jättegullig och tycker om mig.
Varför är jag inte lycklig? Varför gråter jag? Varför är jag nervös?
Vad är det jag saknar? Vad är det jag behöver? Vad är det jag vill ha?
Jag vet, jag vet helt enkelt inte. Och det gör det jättesvårt, för det gör att jag inte vet vad det är jag ska be om heller.
Jag önskar att någon bara kunde förstå och se och tala om för mig vad det är jag behöver, vad jag ska göra för att kunna ta till mig min lycka!
Men än så länge sitter jag här i min bubbla och försöker komma på vad det är med mig och gråter och räknar matte...
Det är inte ditt fel!!!
Hela mitt långa upprörda välformulerade inlägg om Cynthia Cockburns föreläsning som jag just var på om våldtäkt i krig försvann...
Jag orkar inte skriva om det just nu för det är så sjukt, så ofattbart, så hemskt.
Som ett litet smakprov på grymheten i det hela kan jag säga så här:
År 1971 våldtogs och dödades 200 000 kvinnor i Bangladesh i kriget där. Tvåhundratusen är nästan lika många som det finns invånare i Örebro!!! Tänk på det, känn på siffran...
Över hälften av alla kvinnor i amerikanska armén uppger att det har blivit sexuellt trakasserade av sina kollegor.
30% har blivit våldtagna av sina manliga kollegor! 30%!!! Fatta hur sexualiserad militären är då!!!
Sätten hur kvinnor våldtas i krig är många och fantasin går så långt som till att spränga kvinnor genom att pumpa in gas i deras vagina... Dessutom får de ofta fingrar, armar, ben, bröstvårtor, hela brösten eller klitoris respektive blygdläppar avskurna. Gravida kvinnor förlorar sina foster genom att de skärs ut ur dem eller fostret dör pga slag mot magen eller penetrering av olika föremål.
Männen som gör det här är inte som många av det som våldtar i "time of peace" psykiskt sjuka, de är vanliga killar som får vapen och skickas iväg för att döda, tortera, stympa och försvara nationen...
Våldtäkt överlag är ett system. Det ät inte en enstaka handling som skadar en person, det är ett system som håller män överordnade kvinnor och som alla kvinnor är utsatta för. Även du och jag som aldrig varit med om en reell våldtäkt, är offer för sexuellt våld och våldtäkt, för hotet om våldtäkt är alltid närvarande. Alltid! Det är inte ditt fel att du inte vågar gå hem själv från krogen, det är patriarkatet. Det är sant att inte alla män våldtar, det är egentligen väldigt väldigt få män som våldtar, men alla män tjänar på att vi kvinnor har hotet om våldtäkt över oss för då behåller de sin överordnade position.
Sorry, killar. Men det är tyvärr så det är. Vill ni inte att det ska vara så, så får ni aktivt kämpa för att ändra samhället!
Vägra tystnad! Säg ifrån om du utsätts för sexualiserat våld (även trakasserier)! Låt ingen någonsinn tysta ner dig! Låt istället hela världen få veta! Berätta! Det är inte ditt fel!!!
DET ÄR ALDRIG NÅGONSINN DITT FEL! även om skulden väldigt gärna läggs på offret...
mer om våldtäkt och makt och krig och konstruktion av manlighet i militära sammanhang följer, för jag kommer inte kunna släppa det, det måste synliggöras!!!
Gårdagens blandning
Efter jag hade ätit lunch med en bror och föredetta granne, en ganska nybliven granne och musikpolare, och en underbar pojkvän, och skrivit blogginlägget, så gjorde jag faktiskt exakt det som jag skrev.
Jag tog fram skokartongen med färger ur lådan med pysselgrejer och allmänt kreativitetsmaterial. Drog av plasten från panån, hämtade skålar med vatten och papptallrikar att blanda färgen på. Tidningen hade jag redan brett ut innan och penslarna står alltid på skrivbordet.
Sen satte jag igång.
Hade ingen aning om vad det skulle bli från början, tog lite vitt och mörkblått och insåg ganska fort att det skulle bli en hösthimmel. Efter ett tag växte lite måln fram och sen huskonturer. Vid det läget kom snyggingen och hans pluggkompis in (det typ enda negativa när killen har ens nyckel...) för att lämna lite grejer. Jag hann tända några lampor i förnstrena på mina hus och äta en tallrik kycklingsoppa innan det var dags för hopp och lek.
Mysigt med en hel del nya potentiella tillgångar och många roliga lekar.
Tyvärr slutade det roliga med lekarna när pojken min lyckades vrida sitt redan skadade knä på ett sätt så att han inte kunde stå på det längre. Då fick det bli sjuktransport till sjukhuset.
Jag blir ju alltid så himla orolig när nåt sånt händer, jag hatar det verkligen! Så jag var orolig och bekymrad hela tiden, det hjälpte nog inte jättemycket... Hmmm, förlåt!
Hur som helst så blev jag riktigt besviken på akutpersonalen som skulle hålla på och ställa hundratusen frågor om exakt hur ont det gjorde och vad som hade hänt, istället för att bara fatta att han hade ont och hjälpa till! Det var som när jag hade svimmat mitt i natten och slagit upp halva ansiktet och mamma körde mig till akuten i Helsingborg och dom inte trodde henne när hon berättade vad som hänt. Dom trodde typ att min farsa hade slagit mig! (Känner man min pappa så förstår man hur sjuk den tanken kändes!) Men det är ju bra att dom är försiktiga också...
Nåväl, tillslut kom en söt tjej som gör läkarpraktik och tittade till knät, dock på ett lite med humant sätt än sedan specialisten som torterade min stackars älskling. (Gud, vad mammig jag låter, gaaaaaah!!!) Men han gjorde faktiskt det.
Efter ett besök hos pappan hans fick vi skjuts hem till mig. Lite pasta med mycket kärlek gjorde nog lite mer nytta än mitt tafatta sätt att följa med och bara vara superorolig... Jag försöker, jag lovar!
Sömnen sen var väl sådär, men några timmar blev det i alla fall även för mig. Jag är ju ledig idag så det är lugnt.
Var och handlade förut och blev inte medveten om det förän jag betala; jag handlade för två personer! Hjälp, det var lite stort... Men men , mycket djupfryst blev det, mitt frysfack är ju större än min hylla i kylen. Men när jag köper snabbmakaroner och ketchup, då tänker jag definitivt inte på mig själv=)
Här är mellanresultatet av gårdagens eftermiddag (förutom en nöjd och avslappnad Ebba):
jo, solen börjar leta sig in i mitt hjärta igen! Tack!Friska vindar
MEN, jag är starkare, jag orkar ta tag i plugget, jag unnar mig lite gitarrspel och målning, men glömmer inte bort böckerna jag ska läsa och uppgifterna jag ska skriva.
Jag skippade föreläsningen idag. Hade jag tvingat mig själv, hade jag säkert orkat, men jag kände att jag hellre ville vara hemma och ta det lugnt, läsa lite, räkna lite, spela lite gitarr, tänka lite. Det visade sig vara exakt vad jag behövde för nu känns det som att jag har kommit mig själv ett bra steg närmre. Tror att det var hemtentan som tog kol på mig... Men den är inlämnad nu, så jag behöver inte oroa mig längre! Yes!
Att vara själv och inte göra någonting var lite svårt igår, jag ville inte konfronteras med mig själv, jag ville inte behöva ta tag i mitt liv, jag ville bara bort, ville bara glömma allt...
Som tur var kom en av mina nya härliga grannar, S, och gav mig lite sällskap framför tvn. Mysigt att prata och märka att man nog har en del gemensamt, en del att prata om, en del att lära av varandra...
Efter det var det lite lättare att vara själv. Jag gick och la mig ganska tidigt och vaknade lagom utvilad imorse.
Äntligen! Det var längesen!
Idag var det som sagt bara skönt att vara lite själv. Ska nog vara med mig själv lite oftare, behöver vänja mig, komma underfund med vem jag är egentligen...
Efter lunch på Kåren med tre underbart trevliga men ganska galna herrar ska det bli skönt med lite lugn och ro igen, mer galenskap kommer ju ikväll, då kanske jag har kommit ifatt också. Just nu är jag väldigt o-galen. Känner mig mer så där ordentlig, anständig, seriös, smart (inte bright), vuxen och tråkig! Usch, måste hitta tillbaka till min fantasi, kreativitet och crazyness... Nåväl, tidsnog kanske... (?)
Nu ska jag iaf vara lite kreativ och ta fram mina färger, penslar och panåer! Livet är kanske inte så dumt ändå!
Friska vindar blåser i mitt liv, jag hör hur de kallar, jag hissar seglen och lossar ankaret! oh yeah!
Jag hatar att vara sjuk!
Det lustiga med mig är att när jag är sjuk så blir jag så där supersugen på att dra ut och springa, eller dansa, eller göra en massa situps... Knepigt... För samtidigt blir jag jäääättesötsugen och mår illa och orkar inte röra på mig alls och vill bara vara själv och allt annat än vara ensam...
Jag hatar att vara sjuk just för att jag hamnar i en sån strid med mig själv. Jag blir helt otroligt sugen på godis fastän jag vet att det är det sämsta jag kan äta när jag mår som jag gör. Jag äter jättemycket fastän jag inte är hungrig och jag vet att kroppen skulle må bättre av att fasta. Jag ber om att bli lämnad i fred och vill inte att någon ska bli smittad, samtidigt som jag absolut inte vill vara själv för då blir allt bara så mycket jobbigare...
Jag orkar inte kämpa med eller emot mig själv längre, men vill inte dra in någon annan i kriget jag för. Ingen förtjänar att utsättas för det som försiggår i mig...
Nej, nu ska jag se till min kycklingfrisksoppa som jag håller på att koka och som sja vara jättebra mot förkylning...
När jag blir frisk ska jag lära mig att säga ifrån och ta hänsyn till mig själv!
*
OH, HOW I WISH I COULD JUST SPREAD MY WINGS AND FLY AWAY!
Jag orkar bara inte längre... Jag har ont i magen, är på väg att bli förkyld, har en blodsockerspegel som ser ut som en osäker fonds värdediagramm. Mitt huvud känns tungt och mitt hjärta slår ännu mer oregelbundet än det brukar, för att inte tala om min hy som får mig att se ut som en fjortonåring...
Jag orkar inte! Jag förstår inte att jag inte lär mig!
Jag klarar inte så mycket som jag själv och alla andra tror att jag gör (och nu hjälper det definitivt inte att säga att jo men Ebba, du som är så duktig och intelligent, det är klart du klarar det - jag gör inte det!), jag orkar inte med alla de krav jag sätter på mig själv!
Varje gång det skojas om någon av mina egenskaper, om mina intressen, min person, mina kläder, mitt sätt att prata... Jag vet att jag skämtar om mig själv många gånger också, och det kanske verkar som att jag har styrka och självdistans nog att skratta över mig själv... Men jag är inte så jävla stark som jag låtsas vara... varje gång gör det ont, varje gång går en liten flisa av av mitt hjärta, varje gång blir jag svagare...
Allt sätter sina spår!
Min styrka har liksom gått åt. Jag kör på och får höra om och om igen "Jag fattar inte att du orkar" och jag känner mig stark och duktig för att jag pallar, men inser inte att jag inte gör det!
Varför ska det vara så jävla viktigt för mig att andra ska se upp till mig? Varför måste jag alltid lyckas? Varför ska gör jag allt för att vara så extraordinär som möjligt?
Det kanske ser ut och verkar som att jag trivs bra med mig själv, är trygg med mig själv, med mitt liv, klarar mig bra på egen hand, har starka åsikter, står för den jag är, är mig själv, är stabil och har självinsikt...
Om ni bara visste...
Jag slåss mot mig själv varje dag! Varje morgon tvingar jag mig själv att se mig i spegeln och med våld lyckas jag övertala mig själv att försöka samarbeta med min kropp, jag gör allt jag kan för att räcka till, för att få vara med och leka, för att passa in, för att finnas där, för att stå ut!
Min största längtan är att vara perfekt! Perfekt på ett naturligt och självklart sätt! Vara lycklig, trivas med mig själv, veta att jag gör skillnad, att jag saknas om jag inte är med (nu är jag ju mest med överallt för att folk inte ska glömma bort mig)...
Jag drömmer om att få sätta spår i mina medmänniskors liv, att beröra, betyda något, förändra, sprida glädje...
Men det enda jag gör är att jag kör slut på mig själv! Jag gömmer mig, tränger bort mig själv...
Ge mig några dagar så är jag den jag brukar vara igen, pigg och glad och sjuk i huvet och galen och stark och söt... kanske...
Jävla ångest, jävla hemtenta, jävla jag... Tänk om man kunde fly från sig själv...
Pluggpaus, några tankar om kärleken...
Läste just Tistla Tirfings inlägg om kärlekens grymhet... eller i alla fall om att det inte är en slump att hjärta rimmar på smärta, om att att älska är det vackraste och det svåraste man kan göra och om att om ens hjärta har bestämt sig för att man ska älska någon så gör man det för evigt, oavsett om personen ifråga älskar en eller inte...
Och jag vill bara säga att, ja, kärleken är fruktansvärt grym. Den är verkligen det vackraste som kan hända en, det mest underbara livet har att erbjuda. Men samtidigt gör det så fruktansvärt ont att älska. Det innebär så mycket mer än bara en trevlig känsla.
Kärleken får en att glömma allt, inklusive sig själv. Den får en att glömma allt det man hade tänkt ut och planerat.
Kärleken är slug, den håller sig gömd, ända tills man nästan har glömt att den finns... då, då hoppar den på en, dyker den upp bakom ett hörn och sätter klorna i en, välter hela ens livsplanering, kullkastar hela ens världbild, fyller en med förvirring, trygghet, oro, längtan, ångest, skratt, värme, smärta och tvivel...
Jag skrev ett jättefint inlägg om dessa känslor i somras, jag hittar inte riktigt de orden nu, för nu är situationen helt ny...
Jag hade bestämt mig (och är fortfarande ganska säker på) att jag bara är kvar i Örebro till mitten på januari. Jag har inte sökt till någon kurs på universitetet och jag känner mig egentligen ganska klar med Örebro, mätt och belåten liksom...
Om det inte vore för att kärleken har tagit ett fast grepp om mitt lilla hjärta och slungar mig in i en verklighet som jag hade tänkt undvika med alla medel...
Men det är omöjligt att inte binda sig och inte bli kär när världens finaste kille dyker upp och hjärtat bara bankar och bankar! Jag är inte förnuftstyrd, det har jag fått inse, jag är en av dom som inte kan annat än följa sin intuitivitet, hur fel den än har haft innan...
Det jobbiga nu är att samtidigt som jag verkligen vill vara här just nu, så känner jag inte att jag behöver stanna. Fastän kärleken har nistat in sig i mitt hjärta är jag klar med Örebro. Jag hör vinden viska i löven att det börjar bli dags att ge sig av, ungefär som i Chocolat, det är något som kallar, som vill att jag ska gå vidare, utvecklas mer, lära mig mer... Det börjar bli dags...
Undrar vad det betyder att kärleken dykt upp just nu? Undrar vart mitt liv tar vägen? Undrar vart viskningarna i vinden och den där rösten som kallar egentligen vill leda mig?
Jag kastar mig ut, bara så kan jag lära mig, bara så kan jag komma vidare...
Man måste ha något att tro på, något att sätta sin tillit till och jag vägrar lita på min rädsla, jag litar på rösterna inom mig istället, de kanske hinner enas med kärleken innan det är för sent...
We get destructed by the dreams of our own,
nobody's happy while feeling alone
Knowing how hard it hurts when we fall
We're leaning our ladders against the wrong wall
Gaaaaaaahhh!!!
Och jag vill ha mer tid!!!
Varför tänkte jag inte i förväg, varför började jag inte tidigare? Varför läser jag dubbelt (över 200%!!!)? Åååhhh, jag orkar inte!!!
Jag vill bara umgås, ha kul, njuta av livet... I stället sitter jag och skriver sammanfattningar av andras avhandlingar... Fan. Pissetråkigt!
Nåväl, det är väl bara att bita ihop, jag kan inte hålla på och missa tentor och poäng igen. Gör så gott jag orkar, så får jag väl komplettera i värsta fall, det är inte så mycket mer med det...
Så, nu har jag fått det sagt, nu kanske jag kan koncentrera mig igen...
Ordningspoliser, Akutsjuksköterskor, organisatoriska könsstrukturer...(Lektorns avhandling...:-S)
Hjärtat bankar
När Örebrew marscherar in tappar Ebba rösten eller Vi kan decka utan att ha supit
Dagen igår började med att jag skrev en inlämningsuppgift i samhällskunskap och städade korridoren. Frukosten blev en flottigt god Bandy-pizza och en cider kl 12.30. Sen bar det av med buss till Stockholm där vi alla nästan 100 Örebrew-medresande marscherade in i terminalen svingandes flaggan och sjungandes:
När Örebrew, när Örebrew, när Örebrew marscherar in, då vill man vara med på festen, när Örebrew marscherar in!
och
Vi kan supa utan att ha roligt! Heja, heja, heja Örebrew!
Roligt roligt och högljutt värre. Det var ungefär då min röst tog farväl från mig. Sen blev det ju inte bättre av att jag och mina festarbröder Bilbo och Gunde stod och sjöng otaliga mer och mindre snuskiga eller bara tramsiga visor hela hela natten ända tills Gunde skakade av trötthet och jag beslutade att pojkarna skulle få sova kl.9.30 svensk tid. De hade gjort upp att de inte fick gå och lägga sig innan jag gjorde det.
Innan allt sjungande och letande efter Leo (alias Jack) som ju drunknade när vi körde på ett isberg strax innan Åbo och springande runt på deck ropandes Cacoon, hann jag med asroliga omgångar av Jagharaldrig med dels KTH-pojkar i rosa ("cerisa") overaller och dels en Tomas som var lite vilse och dels några andra Örebreware, tillsammans med mina partysisters och roommates på 5525 Carro och Lina. Jag lyckades också hamna i ett samtal (mest en monolog från hans sida) med en erfaren Västerås-flygare som vågar bryta mot normer (positivt) och dissade oss feminister (vääldigt negativt). Han bjöd senare på Bailey´s när vi stod på deck 8 och sjöng Nu ska ni få höra... och Gunde gjorde sin enligt honom perfekta imitation av mig. Vi träffade då även på Mister JagärjättegayfrånUppsalaochattNewYorkTimesellervardetnuLondonTimesharrankatUppsalaUniversitetsomSverigesbästagörattjagärsåmycketbättreäner som vi dissade totalt genom att göra en liten visa om honom som han själv inte förstod.
Jag försökte få SiljaLineDJn att spela lite Schlager och fick oförstående blickar som svar:
-Vad sa du? En gång till långsamt...
-Ja, men kan du inte spela typ Linda Bengtzing eller The Ark...
-(tittar på mig som om jag vore helt blåst) mmm, jag ska jobba på det...
Så vi fick stå ut med lite mera drogmusik istället.
Soluppgången över Åbo var något av det vackraste jag sett.
En av många höjdpunkter på resan var namnet på min ost- och skinkbaguette som jag åt som nattamat:
Kinkku-juustopatonki eller på "svenska" Skinka-ostpaquette
Killarna i de rosa overallerna som hela tiden fick försvara sig själva med att påstå att: Den är INTE rosa! Den är CERISE!! förtjänar tapperhets- och tålamodscreds!
Innan matsalen öppnade kunda man höra trötta och hungriga Örebreware sjunga
Vi kan decka utan att ha supit! Heja heja heja Örebrew!
Så kan det gå...
Vissa sov lite mer, andra lite mindre... Själv gick jag och la mig kl 09.30 och vaknade igen ca 10.10... och precis kl.06.30 svensk tid, när tax-freen öppnade igen köpte jag en cola light och en Toblerone. Koffein, aspartam och choklad, en nästintill perfekt kombination för frukost...
Nåväl, nu ska jag sova! Och nån gång när jag har för mycket tid ska jag lägga upp alla bilder på Facebook, med kommentarer, håll utkik! Det blir en dokumentation som är till å duga=)
En hård vecka ligger framför mig, sängen känns fortfarande stor, saknaden blandas med glädjen att faktiskt ha nån att sakna och hemtentan ligger och gnager strax under revbenen...
På torsdag blir det jobb i huvudstaden. Jag ska vara tolk åt ett tyskt företag.
Jack, I´m flying...
Kort
Av med kläderna, ur med linserna, bort med sminket. På med pjamas, glasögon och ansiktskräm. Krypa ner under Ikeas dunigaste täcke utan dun och två filtar, en kudde under magen. Datorn i sängen. Blogga.
Kan det bli mycket bättre?
Ja, det kan det väl. det kan det väl alltid om man nu ska vara sån. Man skulle kunna slippa ligga själv i sängen, man skulle kunna ha lite mindre att tänka på, klockan skulla kunna vara halv elva istället för halv två och och och...
Men det är ändå väldigt skönt. Jag gillar den här stunden jag har för mig själv innan jag somnar. Tänderna är borstade och väckarklockan ställd så jag kan somna när jag vill... om jag nu skulle kunna sova...
Bara lite kort om idag.
-Underbart mysigt sällskap (solen sken in i mitt hjärta från dess jag slog upp ögonen idag)
-Härlig och god frukost (iaf det jag åt...)
-Jätteskönt att komma ut lite, gå lite, hjälpa till att bära saker över idrottsplatsen
-Det värmer om hjärtat att ha nån som håller ens hand
-Couplings äger världen! I love the british sense of humor!
-Vad bra man mår av att skratta!
-Behövliga samtal med bästa vännen är bra att få överstökade, allt blir så mycket lättare då för alla! Kärlek!
-Ibland måste man få vara onyttig! Pasta och pizza är såååå gott ibland!
-Night at the museum är faktiskt en rolig film!
Förresten så är mitt rum nu så pass städat att jag faktiskt trivs här och inte skäms längre och kan koncentrera mig... Vad duktig du är Ebba!
Nej, nu är det sova som gäller! Även om 120-sängen känns sååååå stor och tom... Kanske sover bättre då, tidsnog kommer man få trängas varje natt=)
Imorgon Sjöslag, men det blir nog mer Cola Light än alkohol för mig! Jaaa! Koffein och aspartam!!! Ok, en eller annan cider blir det kanske också, men jag vill ju ha kul och minnas det hela efteråt...
Others have excuses, I have my reasons why
Åh, älskade ungdom!
Jag är så glad att jag är så pass ung som jag faktiskt är, för då kan jag fortfarande vara lite fjortis utan att behöva skämmas jättemycket...
Jag menar hur längesen var det inte man satt flera timmar på msn och skrev en massa puttinuttiga saker... Tja, det känns lite som om jag var 16 igen och ändå inte alls, för nu är det helt nya sammanhang... Nu bor jag själv, kan själv bestämma om någon och i så fall vem som ska sova hos mig. Inga föräldrar som har någon makt över mitt privatliv. Skönt men samtidigt lite skrämmande...
Nåväl, mysigt är det i alla fall... Men man får kanske lite väl lite sömn när man håller på så här, men så får det vara, jag får ta igen det när det inte är så viktigt längre...
Queersverige lär förfölja mig i sömnen, som alla intryck jag får precis innan jag somnar brukar göra... Asjobbigt! Har börjat drömma en massa skumma saker och delvis fått svårt att hålla isär dröm och verklighet. Det är ju inte så nytt att jag har problem med verklighetsuppfattningen, men just så här har jag faktiskt aldrig upplevt det...
Farmor ringde idag. Hon ville att jag skulle komma och hälsa på om 3 veckor. Hoppas jag kan ta mig tid till det, det vore skönt med lite omgivningsbyte, lite riktig mat, mycket omsorg och kärlek och Göteborg. Farmor och Farfar vill ju betala tågbiljetten, så egentligen behöver jag ju inte oroa mig för att jag inte skulle ha råd, men jag får alltid så dåligt samvete... Jag får ju bo där, får mat, sällskap, kärlek, omsorg (Farmor brukar köpa färska västkusträkor när jag är där... DET är gott!!), då är ju det minsta jag kan göra att betala tågbiljetten. Men nej, det vill de inte. För de vill ju att jag ska komma, säger de, och biljettpriset ska inte hindra mig... Ibland tror jag inte de förstår hur härligt, mysigt, underbart jag tycker det är att hälsa på där... Men men, ska försöka få en så billig biljett som möjligt oavsett vem som betalar. En sväng till Gbg runt Allhgelgona! Underbart!
Har lyckats plocka i ordning lite i mitt rum, så nu är det inte längre kris/katastrof/obebobart utan bara väldigt stökigt och sunkigt. Mer imorgon eftermiddag inklusive ordentlig städning för att bli av med dammråttor och vinfläckar... Börjar bli dags...
Nu ska jag läsa lite mer Kulick, sen ska jag sova och drömma sött om hur bra det är att vara ung!
Queer
Allt bygger på att vi utgår från ett dikotomt förhållande mellan man och kvinna som bygger på den heterosxuella attraktionen. Men hur ser det ut med jämställdheten i ett homosexuellt förhållande? Vad händer med arbetsuppdelning, pappa- och mammarollen då? Jag fascineras av queerteorins strävan att vara tankeställande, provocerande. Och jag håller med Don Kulick helt och hållet när han säger att queerteorin måste få tillbaka sin oacceptans i samhället. Den måste vara obekväm. Frågor om jämställdhet, queer, homosexualitet har blivit så accepterade och naturliga i vårt samhälle. Det är en självklarhet att de ingår i den politiska diskursen. Även kvinnokampen, alltså kampen för lika rätt, lika lön, har svalnat av totalt. Det känns som att alltihop har blivit sådär lagom och ljummet, precis som saker och ting ska vara i Sverige.
Vårt samhälle är såpass "jämställt" att det blir mitt fel som kvinna om mitt förhållande inte är jämställt! Då blir jag arg. Och när tjejkompisar och släktingar slänger ur sig saker i stil med: Jo, men vi lever jämställt, min man/sambo diskar efter kvällsmaten varje dag, och tvättar varannan vecka och ibland hjälper han till och med till att laga mat.
Vad i helvete? Kan man inte förvänta sig mer av en man? Vem gör allt vardagligt småplock, vem har koll på exakt vad som finns i skafferi och kyl, vem lagar maten, vem städar, vem tar ut soporna???
Jag kan ibland nästan bli lite besviken på mig själv att jag inte är mer queer. Ibland skulle jag gärna vilja provocera mer med mitt beteende och mitt tankesätt... Men saken är den att jag ÄR helt enkelt hetero och jag längtar efter ett heterosexuellt förhållande. Jag är inte bi eller homo eller nån dragking, jag har inga typiskt "manliga" intressen som skulle kunna göra mig till något stötande i samhället.
Jag passar in så perfekt i samhället på det sättet det är konstruerat. Kanske har det att göra med att jag är uppvuxen i ett till synes mycket mer patriarkalt samhälle än Sverige som helt och hållet bygger på modellen mamma är hemma, pappa jobbar. I Schweiz finns inget system med skolbespisning, dagis och fritids som här. Och mammaledigheten är helt sjukt kort. Så egentligen tvingas kvinnan där vara hemma med barnet och säga upp sig från jobbet för att ens kunna amma sitt barn. Det kallar jag förtryck!
Det finns faktiskt en del saker kommer jag på nu som folk kan störa sig på hos mig för att det inte motsvarar normen... Jag bryr mig till exempel inte så mycket om jag ser helt olika ut från dag till dag. Har jag lust att sminka mig så gör jag det, har jag inte lust så skiter jag i det. Det kan folk faktiskt slänga ur sig kommentarer om... Men sminket är liksom ingen del av min personlighet längre, så jag bryr mig inte. Jag behöver inte alltid vara snygg. Det förundras folk över. Har fått kommentarer dels om vad jag har på mig, att jag inte har tvättat håret innan jag går ut, att jag inte rakat benen på flera veckor fastän jag ska bada bastu, att jag har en ful väska när jag går ut... Det är asroligt, för det visar hur folk (framförallt män) förväntar sig att man ska vilja leva upp till normerna.
Men vaddå? Jag blir ju upphånglad fastän jag inte har tvättat håret, killarna raggar på mig trots att jag har en ful väska, jag får "beröm" (hur eftersträvansvärt det u är) för min kropp trots att jag inte har rakat benen... Och det är nog just det som stör. Att jag attraherar trots att jag inte bryr mig...
Måste bara få skriva av mig om hur öppet min kropp (jag) sexualiseras helt legitimt. En sak jag tänkt på väldigt mycket är till exempel att när jag har höglackat, så har de killar jag möter och pratar med en tendens att ta på min rumpa när de kramar mig eller lägger armen om mig. Jag vet inte om det beror på att jag blir längre och min rumpa hamnar på samma höjd som annars svanken, eller om det är så att det blir legitimt att ta på mig när jag har högklackat... Hmm....En annan sak är att det verkar vara helt okej att tala om för mig vilka byxor jag ska ha på mig... "Ta på dig dom svarta, tajta, du har så jävla snygg röv i dom" Har ni killar tänkt på att jag kanske inte vill ha en snygg röv, det kanske inte är det mitt liv går ut på? Jag kanske är lite djupare än så!
Men så är jag ju otroligt svag för komplimanger eftersom mitt självförtroende inte är helt på topp... Det faller jag på och då blir jag återigen arg på mig själv!
Varför låter jag mig tryckas in i dessa mönster?
Varför kan jag inte var lite mer queer?
Ååååh, jag blir så trött på mig själv!
Jag sitter i sängen o ser mig omkring i mitt rum. Det enda jag kan tänka är: Men Ebba, så här kan det ju för faaan inte se ut här!
Nej, det kan det inte egentligen. Det är vidrigt! Jag blir så trött på mig själv!!! Saker överallt och golvet är inte moppat sedan jag kom tillbaka... Fy fan! Men så är jag ju knappt här. Jag sitter antingen i skolan och pluggar eller i stadsbiblioteket... Och då är det liksom inte så viktigt hur det ser ut här... Men det hade ju självklart vart skönare att komma hem till ett mysigt och fräscht rum... Mitt problem är att jag är sååå makalöst lat! Och när jag väl börjar städa så har jag så höga ambitioner att jag inte blir klar. Slängde 3 påsar skräp och en med papper förut. Vad man samlar på sig mycket skit! Usch, det var mycket gammalt som försvann och det var ju skönt, men jag har en del kvar... Blää...
Nåväl, jag får väl varva läsandet av Queersverige med både matte D och städning imorgon... En lång och soft dag med plugg och städning får det bli, då kanske jag kan känna mig lite nöjdare med mig själv än idag...
Sammanfattande om idag:
-Det tar tid och gör ont i handlederna att kopiera en bok på 400 sidor
-Flickor skapar sin könsidentitet genom att se sig själva i förhållande till en Andra, en annan femininitet
-Franz är mysigt
-Snickerskaka är för gott
-Jag hade längtat efter kaffe
-Stadsparken och Wadköping är vackert en höstdag som denna
-Träning är överskattat
-Jag hade saknat min B9
-Varma mackor är jättegott
-Det är kallt att cykla hem utan mössa
-6 påsar med skräp är för många att bära på en gång
-Gud kanske ändå vill ha en plats i mitt liv...
Och det viktigaste: Solen sken på mig idag! (på många olika sätt=)
Det händer mycket i mitt liv just nu, mycket positivt, som sagt solen skiner. Skriver analog dagbok också nu, det har jag inte gjort på länge... men vissa saker ska helt enkelt inte visas på Internet, eller hur?
Viktigt: Örbero ÄR vackert om hösten!
se själv...
I'm still alive!
Måndag: inspelnig på slottet,
Tisdag: seminarium, klaras mingelbuffé
Onsdag: Genomdrag för spexet
Torsdag: seminarium, svenska c, genrep för spexet
Fredag: Föreställning, utgång på kåren
Lördag: laga mat till spexfesten, festa och basta järnet
Det känns som att måndan är flera veckor sen. Det känns som att jag inte har ätit självlagad, eller riktigt god mat på en månad... Den här veckan blir bättre hoppas jag, för nu ska jag strukturera upp allt, städa och plugga. Och på söndag drar vi iväg till Sjöslaget! Yeah!
Nolleföreställningen med spexet gick riktigt bra. Jag gjorde bara bort mig en gång, hade visserligen lite svårt att hålla mig för skratt på sina ställen, men annars gick det bra! Lyftet har vi nog aldrig satt så snyggt som i fredags!
Festen var helt galen som vanligt, men riktigt riktigt rolig! Mycket sång o gyckel blev det, mycket klubbmästerimedhjälpande, mycket öl, mycket bastu och många nakna killar... Hehe...
Nu ska jag sova ensam i min säng o det ska bli skönt, inatt kanske det blir lite mer än 2,5 timmar...
Avbockat!
Som till exempel idag:
-
läsa klart Gunnel Karlssons avhandling
koka råris för lunch
-sälja biljetter i Kraka 11-13
spela in scen till mordgåtan på slottet 14-16
hämta biljetten till Winnerbäck skonsert 5/12
-fika med M
matte C 18-21
Ett steg i taget, lugn och fin... då kanske jag får lite mer gjort?
Nu: