Vad är då detta?
Vad är det för något? Scharlakansfeber? Mässlingen?
Är det för att trycket släppt som jag blir sjuk nu?
På sätt och vis är det nästan lite skönt, för när man väl blir riktigt sjuk så brukar man slippa att vara så där halvsjuk på ett tag, man tar liksom extra mycket hand om sig även under tillfriskningsperioden... Bara inte perfekt timing med tanke på att jag ska var hundvakt och handla mat till hela familjen och träffa hudläkaren imorgon. Dessutom kanske jag har ett nytt serveringsjobb på G till i sommar, de skulle ringa de närmaste dagarna. Kul om de ringer imorgon, jag kan verkligen inte koncentrera mig på nåtonting...
Undrar om jag får sova nåt åtminstone...
Det får aldrig bli helt perfekt, alltid kommer något som förstör ens totala lycka. Frågan är bara om man tillåter det eller inte. Jag tänker inte tillåta det, jag ser det istället som en bra anledning till att ta en välförtjänt paus ifrån allt.
Vila, reflektera, skriva. Det låter bra.
Det blev inget inlägg
Det blev inget inlägg det finns inget att skriva om luften har gått ur de sista veckorna månadernas anstängningar har kommit ifatt mig något jag åt igår tålde jag inte jag har utslag över hela kroppen som kliar så in åt h******* jag är allmänt förskyld eller så där på gränsen mellan förkyld och frisk vilket nästan är värre sov nästan inget inatt men istället tre timmar i eftermiddags helt däckad huvudvärken dödar mig...
Men eftersom jag inte vill klaga blir det inget inlägg.
Förutom:
Tack för all respons och uppmuntran! Jag är så stolt att få vara jag! Det har jag aldrig varit!
Jag kan fortfarande inte fatta det...
Jag kom in på Swiss Musical Academy!
Jag klarade det! I did it!
Det är så mycket tankar som surrar runt kring det nu och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, känslan är obeskrivbar! Jag har drömt om en musicalkarriär i så många år. Det förenar exakt det som jag tycker är så kul; dans, sång, skådespel och att stå på scen. Jag har drömt om det, hade tänkt söka redan efter gymnasiet, men hamnade i Örebro istället (vilket jag aldrig någonsinn kommer ångra för det var något av det bästa jag gjort någonsinn!). För några år sen tog den realistiska delen av mig över (realistisk= självnedvärderande och feg, i det här sammanhanget) och jag tvingade mig själv att släppa de drömmarna.
Inom ganska kort tid samlade jag ihop mitt mod och mina drömmar, klistrade ihop dem för att kunna satsa allt jag har på dem. Det lät så bra att säga att jag flyttar hem för att satsa på dansen och det var så enkelt att säga att snart är det Casting och snart får jag besked. Men nu, nu är det helt plötsligt verklighet. Nu är framtiden helt plötsligt här. Det är stort. Och just nu känns det lite läskigt. Men det känns samtidigt så sjukt bra.
Känslorna byter av varandra hela tiden. Nervositet, ångest, rädsla inför allt nytt som kommer i höst. Klarar jag det? Orkar jag verkligen med en sån utbildning? Är jag verkligen bra nog?
Glädje, lycka över att jag kom in. Stolthet över att jag verkligen försökte och klarade det. De vill ha mig!!
Lättnad över att satsningen lönade sig. Jag satsade allt jag hade och vann!
Ilska över att jag tappade min tro på mig själv. Sorg och besvikelse över att jag underskattat mig själv och låtit någon ta ifrån mig mitt självförtroende, mina drömmar och mitt mod.
Ilska också över alla som tvivlat (inklusive mig själv), alla som säger att det är väl jättesvårt att komma in och det kan man väl inte leva på och har du verkligen råd att göra en sån utbildning... Varför kan folk inte bara glädje sig åt andras framgångar? Varför ska det vara så svårt? Varför ska man alltid vara avundsjuk när någon anna lyckas?
Tacksamhet gentemot alla som stöttat mig i min process att få tillbaka mina drömmar, mitt mod, mitt självförtroende. Djup tacksamhet gentemot mina föräldrar som stöttar mig oavsett hur svår jag är, djup tacksamhet gentemot Brorsan som tror på mig av hela hans hjärta (när jag berättade för honom att jag kommit in sa han: Grattis, det var ju det jag sa!), djup tacksamhet gentemot mina vänner runtom i världen för vackra ord, tro, energi, kärlek.
Jag fattar inte att det här händer just mig! Känner mer och mer att det här är en chans jag måste ta. Jag har möjligheten, energin och framförallt viljan, stödet finns, det är nästan min plikt att ta vara på den här chansen för där finns alldeles för lite människor som tror att de är ämnade för något stort. Jag medger, det kostar rejält med övervinning, men jag vägrar nöja mig med att vara genomsnittlig.
I feel like hugging the hole world!
Solen skiner, det ska bli över 20 grader idag, jag kan inte sitta still, så nu måste jag ut och njuta! För det görs också alldeles för lite=)
OH MY GOD, I CAN'T BELIEVE IT!!!
JAAAAA! JAAAAAA!!!!! JAAAAAAAA!!!!!
Jag kan inte säga nåt annat... Det är så sjukt! Så jäkla coolt!
Oh my God!
Jag trodde aldrig att det här skulle hända på riktigt!
Fick brevet idag. Så när jag ringde hem o sa att jag var på väg hem sa Mamma att där låg ett kuvert från SMA. Usch, så läskigt! Jag kan inte ens skriva ordentligt. Skakar riktigt!
JAAAAAAAA!!!!!!!!!!
Kan inte säga något annat. Det här går inte att beskriva! Det är så häftigt! Nä, nu måste jag göra något, pallar inte att sitta still, det går bara inte...
Tack än en gång alla ni som har trott/tror på mig! Fatta vilket stöd!
Nu äntligen: The swiss way of doing things!
Nu är det äntligen här, det efterlängtade blogginlägget om hur otroligt sofistikerad den schweiziska byrokratin är.
Det finns en del saker som schweizarna är världsmästare på...
1. Att åka tåg. Från förorten där jag bor går det ett tåg var sjunde minut på morgonen, lunchen och kvällen. Annars går de varje kvart, förutom på söndagar. Och det läggs massor med pengar på att bygga ut tågnätet.
2. Punktlighet. På mitt jobb börjar datorerna smattra exakt kl.8.00, exakt 10.00-10.15 är det paus och kl.12 respektive på eftermiddag/kvällen kl.17 töms kontoret inom 7 minuter.
3. Att klä sig tråkigt och fult. Jag är förvånad att H&M säljer annat än gråa, svarta, vita, bruna och jeansblåa kläder,
4. Att INTE digitalisera saker. Skattedeklarationen kan göras på internet fast papprena måste ändå skrivas på för hand sen och skickas in.
5. Att ta betalt för tjänster. Det kallas då för "Betreibungskosten" eller "Umkosten" eller något annat spännande.
Här är ett alldeles underbart exempel. Jag tänkte att jag skulle passa på att anmäla mig till ETH Zürich (den tekniska högskolan, en av världens bästa förresten. ETH står för Eidgenössische Technische Hochschule. På franska blir det EPF Ecole polytechnique fédérale.) här om kvällen eftersom det stod att man skulle anmäla sig online. Jag fyllde i den digitala anmälningsformulären och skickade iväg den. Då fick jag en bekräftelse på att jag hade anmält mig och direktiv om att jag skulle (och nu kommer det!)
-betala 50.- CHF i "Bearbeitungsgebühr"
och skicka in
- kvitto på att jag betalt
- anmälningformulären som jag just hade fyllt i och skickat
- gymnasieslutbetyget: originalet plus 2 kopior
- 2 passfoton varav ett ska klistras på anmälningspappret och ett på det så kallade "Fotoerfassungsblatt" som man också skulle printa ut
- Födelseintyget: original plus en kopia (eftersom jag är utlänning)
- kopia på mitt uppehållstillstånd
det som gör mig lite förundrad är att de inte vill ha någon kopia på mitt pass... Stackarna kommer bli totalt förvirrade. I mitt uppehållstillstånd står ju bara vad jag har för nationalitet och att jag får bo i Schweiz, däremot står det ju ett helt annat land och ort i födelseattestet, eftersom jag inte är född i Sverige.
Aja, födelseintyget har vi i alla fall fått vidimerade kopior på. Originalet går inte att skicka, det passar inte i ett C4 kuvert...
Nåväl, jag har ju tid på mig tills på onsdag, så det ska väl lösa sig. Men tänk på det nästa gång ni sätter er vid studera.nu och anmäler er till nästa termin på ett ögonblick, dessutom både kan bekräfta och skriva in er över nätet...
Warum es einfach machen wenn man es so schön kompliziert machen kann?
Varför göra det enkelt när man kan göra det så härligt komplicerat?
En skattkista full med minnen...
Och en massa minnen.
Jag hade inte riktigt räknat med det. Jag hade nästan glömt att min overall låg i den där väskan, att bilden från sommarprinsen var i en av kassarna... och jag hade inte räknat med att de skulle göra så ont och kännas så definitivt att få tillbaka grejerna. There is even more to come...
Nåväl, jag har fått det jag har längtat efter. Lyckoruset när jag öppnade kartongen med skor går knappt att beskriva och ännu mindre saknaden efter Örebrotiden och mina vänner, kompisar, polare där, när jag läste vad som står på ovven... Gud vad roligt jag har haft! Tack alla ni som bidrog till att mina minnen från Örebro definitivt klassas som värdefullt!
En skattkista full med minnen mer värda än allt guld och alla juveler som går att hitta...
Nu vet jag, tror jag...
Känner inte igen mig själv, men det är jag ju van vid. Klarade dock kontakten med de andra sökande skitbra i lördags men på jobbet känner jag mig ung och mesig bland "alla falshiga studenter".
Ska jobba på det.
Och ja, det där inlägget om "the swiss way of doing things" kommer. Snart. Jag lovar. Ska bara klara av allt annat först.
God natt!
Jag säger bara God Natt!
Jag är slutkörd efter helgens bravader, möjligen lite överansträngd.
Imorgon ringer väckarklockan vid 06.00 och jag lär inte vara hemma förän vid 22.30tiden.
Men även morgondagen ska överlevas och det hela utan att bli sjuk.
På torsdag kommer Farmor och Farfar. Med en del av mina prylar.
Imorse hittade jag bilder på en gymnasiekompis (vi hade konst och sport ihop) i en modetidning. Jättefina bilder. Hon är som gjord för att vara modell.
Hon sa en gång , när vi pratade om längd, vikt, storlekar, att om hon inte var så lång (var lika liten som jag) så skulle hon alltid ha högklackat på sig. Hon är 1.78 skulle jag gissa och hade ändå högklackat ibland. Jag däremot väldigt sällan, trots att jag med mina 1.67 har perfekt längd för höga klackar.
Som sagt; God natt!
Mer spännande kommer inom kort. Ett inlägg ska jag ägna den unika schweiziska byrokratin. Håller nämligen på att anmäla mig för universitetsstudier här i Europas neutrala mitt och det är må ni tro inte lätt. Mer om det senare. Nu ska jag tvinga mitt alter ego i säng så att hon orkar imorrn.
puss på er!
Oaj, tiptap tiptap, blopblop och zzzz...
Regnet öste ner blopblop och jag hann bliordentligt blöt innan jag kom till jobbet tiptap där jag idag hann med 51 formulärer. Det är fascinerande hur punktliga folk är. Prick tre tystnar alla tangentbord, likaså prick fem och 17.07 är alla ute. Lite coolt.
Dagens bästa:
1. Jag klarade mitt halvdagspensum på 50 formulärer.
2. Ikväll börjar Damages på schweizisk tv. Dessutom tvåkanalton (så jag kan se det på engelska!)!
Dagens tanke: Åh fina vän, om jag bara kunde göra något för att få dig att må bra!
Today was the day...
Japp, idag small det, Jag gav mitt allra allra bästa och det var längesen jag hade så kul. Hoppas juryn såg det...
Till att börja med vill jag säga tack till alla er som höll tummar, tår och andra fingrar åt migoch som tänkte på mig, det gav mig en massa energi! Tack för att ni finns, ni som tror på mig!
Vi började klockan 10 med uppvärmning klassisk balett med Skolledarinnan. Hon var glad och trevlig och verkade ha väldigt kul. Balett en halvtimme. Några pliés facing the bar, några jetés och slutligen ronds de jambe och grands batements in center. Lite stretch också.
Så kom steplärarinnan (den enda av lärarna förövrigt som pratar schweizertyska) med en hel resväska full med stepskor. Så fick vi dra på oss dem och så dansade vi step/tapdance i en halvtimme. Första gånen ever, men Gud så roligt! Asskoj! Klickklickklick... Jag kände mig som en kvinnlig motsvarighet till Fred Astair :-D
Tyvärr blev det inget modern eftersom läraren hade fått maginfluensa... Synd, men så kan det gå.
Så blev det dags att sjunga upp. Stämningen i de gamla fabrikslokalerna blev ganska speciell när de höga rummen fylldes av sångröster. Var och en vandrade runt i sin egen bubbla, ibland stämde vi in på varandras låtar, vi hade ju alla samma...
En och en ropades in framför juryn efter det att vi hade berättat vilka keys vi ville ha (alltså vilken tonart). Jag var nummer fem (näst sist) så jag visste ungefär vad som väntade mig närjag klev in i den enorma salen och räckte över mina noter till pianisten. Först fick jag läsa upp texten till Anyone Can Whistle as if you´d have to play it, därefter sjunga den, sen I Get A Kick Out Of You på tyska (den bad de mig sjunga flera gånger eftersom jag hade så svårt för rytmen, framförallt i början... till och med med noter, till slut nöjde de sig i alla fall när det hade blivit lite bättre) och slutligen fick jag ett blad med en ihopdiktad nånsens sång som jag var tvungen att sjunga direkt. Jag fick inte ens en ton utan enbart The first tone is the last one I played. Det gick helt okej ändå. Not too bad.
Så var det lunchrast. Lite mat i magen, lite soft prat med de andra sökande och med lärarna.
Sen gick det vidare med skådespel. Jag hade ingen aning hur de tänkte testa oss. Läsa upp en dikt är ju inte direkt skådespel... När det var min tur ( som nummer fem näst sist igen) hade jag hört lite av de andra vad de fick göra. Var och en hade fått lite olika anvisningar... I alla fall så gick jag då in och fick först sätta mig på en stol mitt i denna jättelika sal, sen bara läsa upp dikten. Inget speciellt med det. Sen fick jag musik som jag skulle läsa den till. Marschmusik! Jättehögljudd marschmusik! Så jag fick praktiskt taget skrika fram den här underbara romantiska dikten. Så fick jag direktiv om att marschera. Och läsa dikten samtidigt. Sen skulle jag marschera och inte läsa dikten i takt vilket hade till följd att jag inte gick i takt längre heller.
Sen kom det härligaste: Jag fick jätteromantisk pianomusik och helt fria händer gällande interpretationen (förutom att det skulle vara romantiskt) så jag började med en lång längtansfull suck. Sittandes och tittade bort mot en imaginär punkt vid en imaginär horisont. Började läsa, reste mig upp, gick några steg, tittade drömmande upp mot himlen, blev upphetsad av kärlek när jag läste und blieb erglühend stehen.. När isen sen smälter och sucken i dikten sjunker och aldrig mera syns igen kastade jag mig förtvivlat på knä och slutade där i en romantiskt ledsen, nedslagen pos.
Det kändes bra, riktigt bra. Det kändes som att jag växte ut över mina egna gränser. En riktigt bra känsla.
Sen ställdes lite frågor om varför just musical och varför just den skolan och om jag var medveten om att det krävs massor av ansvarstagande och egeninitiativ. Okay, you´ll hear from us in about two weeks.
Nu är det bara att vänta och se hur det går. Tack än en gång!
Tomorrow is the day eller Imorgon smäller det eller Shit vad jag är nervös!
Min heldag på jobbet idag gick bra. Klarade 37 formulärer på förmiddagen och 40 på eftermiddag, jag börjar närma mig målet. Minst 40 ska det bli måndag eftermiddag också. Jobbar minst en halvdag varje dag nästa vecka, det känns också bra. Allt känns bra.
Och min nervositet inför imorgon beror mest på att det ska bli så himla spännande. Jag måste inte klara det, jag får däremot ha riktigt kul, bli en erfarenhet rikare och känna på om det skulle kunna vara något för mig...
Spännande spännande....
Åh. apropå spännande: Untraceable. Helt sjukt spännande film. Ta de allra bästa CSI följderna, kombinera ihop spänningen i dem så får ni en hint av det här. Tyvärr får den minus för slutet. Absolut sevärd, men inte tvunget på bio. Och ät inget när du ser den, det finns en risk att det kommer tillbaka då...
Allt för mig idag, nu active relax för att bli av med ryggvärken från cyklandet och typandet, sen beauty sleep. Och just det. Matlåda...
Undrar om låtarna fastnar i hjärnan om jag lägger noterna under kudden inatt... Kan vara värt ett försök...=)
Anyone can whistle... dumdi dum di dum... But I get a kick out of you... Out of youououououou ouuut of you...
Huvudet ryker
Jag har klarat 18 formulärer, ska bli minst 50 på samma tid i fortsättningen. Hmm... Det ska nog gå.
Röd om kinderna som efter en uppsatsskrivning eller en enormt stressig fyratimmarstenta kliver jag ut och hoppar upp på cykeln. In till stan. Träffar en av de underbara polarna som var bästis med exet och som jag fortfarande kommer bra överens med. Vi käkar sallad, pizza och efterrätt (jag jordgubbar utan socker eller grädde, han en tiramisù), sen går vi på bio för att se Untraceable. Bra film, spännande, inte riktigt värd biobiljettpengarna. Dåligt slut, tyvärr. Hem, cykeln står kvar på stationen.
Imorgon jobb 8-17. Spännande att se hur det går.
Har insett att jag skrev upp mig för att jobba imorgon enbart för att fly från min egen nervositet och ångest inför lördagens Casting. Men det kommer gå bra ändå. Bara jag går och lägger mig tidigt imorgon kväll, så.
Imorgon ringer väckarklockan vid 6. Det var länge sen jag åkte in till stan med 7.30tåget. Längre sen än jag tog studenten. Om man bortser från snowboardäventyr givetvis...
Nä, sängen ropar, eller om det är kroppen... Wha' eva! Lär drömma om siffror och frågor och människokroppar upplösta i vatten med svavelsyra... Eller om jordgubbar och pizza.... det känns som ett bättre alternativ.
Jobb jaaa!
Så de kommande månaderna ska jag sitta och skriva in data i digitala frågeformulär. Arbetstiderna är 8-12 och 13-17 och jag kan bestämma själv i förväg vilka dagar och hur mycket jag vill jobba. Men jag måste jobba minst 8 timmar (altså minst en hel dag) per vecka.
Må hända att jobbet är entonigt, men det är bra betalt och tiderna är fasta och jag har en chans att planera. Dessutom kan jag jobba in om jag vill ta ledigt. Det känns också väldigt bra, för det innebär att jag kan åka på studentfirande i juni, ta emot besök i maj eller juni (när det nu blir...), och jag kan var med på min kusins bröllop! Jag jobbar inga helger och inga sena kvällar, jag har tid att dansa brevid och om jag blir kvar i Bern i höst kan jag förmodligen få jobba vidare. Låter inte det underbart! För mig gör det det! Om jag jobbar förmiddag, så har jag hela eftermiddagen och kvällen ledig och om jag jobbar eftermiddag så har jag hela morgonen och hela kvällen ledig. Och om jag jobbar hela dagen så har jag kvällen ledig, och jag slutar långt innan det blir mörkt!
Cykelavstånd ger motion och snygga ben och jag kommer lära känna en massa människor i min ålder eftersom det nästan bara är studenter som jobbar där (förutom företagsledningen typ...).
Det känns bra! Jag får åka iväg som animatör en annan gång, kanske blir fler studieuppehåll... De har ändå inte hört av sig...
Ikväll är det dans igen, är lite orolig för hur det ska gå, min fot är kaputt. Gör skitont så jag har den lindad. Har varit svullen sen lördag förmiddag... Hmmm, överbelastning? Det löser sig! Jag har ju dansat med skadade fötter förr...
Öva öva öva...
1. Låtarna och texten till Castingen på lördag.
2. Tio-fingersystemet på datorn inklusive nummerpad.
Det går framåt med både allt egentligen. Med tanke på att jag kan låtarna någorlunda och "bara" måste fundera på hur jag vill framföra dem och texten sitter, har jag nu bestämt mig för att prioritera tiofingersystemet. Varför behöver hon kunna det? tänker ni. Jo därför att jag har en arbetsintervju imorgon för jobbet som datatypist, vilket slutligen kommer gå ut på att knappa in data fort och rätt i någon form av statistikprogamm. Firman jag i så fall ska jobba för gör olika marknadsundersökningar, så jag måste kunna tiofingersystemet inklsive nummerpad. Det är egentligen det svåraste, för jag har ingen nummerpad på mitt egna tangentbord. Så nu sitter jag med Pappas tangentbord som dessutom är ett sånt där som ska vara bra för handlederna, så tangentbordhalvorna är lätt vinklade. Extra svårt om händerna är vana att hjälpas åt i mitten... Men det ska nog gå. Ska skriva av en massa gamla dikter och dagboksinlägg idag tänkte jag, för att ha dem i min självbiografi. Inte för att jag tror att någon på allvar någonsinn kommer vara intresserade av att läsa min självbiografi, men ifall jag skulle tappa minnet helt så skulle jag kunna läsa det jag har skrivit och bilda mig en ny identitet kring mitt förgångna. Smart, eller hur?
Föresten så har jag slutat med dietbloggen, var ju ändå inte särskilt seriös med skrivandet, och det var nästan ingen som läste. Men jag har knappt två veckor kvar. Och det har redan nu blivit så mycket bättre med händerna och jag har lärt mig att jag inte behöver äta fler än tre gånger om dagen. Dessutom känns det numera fruktansvärt onaturlgt och nästintill äckligt att äta kött. Lite skinka eller kyckling går bra men rött kött till exempel klumpar bara ihop sig i munnen och smakar dött djur. Jättelustigt med tanke på att jag älskade kött tills för två veckor sen.
Fascinerande.
Idag låt dessutom vikten på rekordlåga 61.0 kg. Och magen var alldeles platt. Det känns riktigt bra. Bara lite konstigt att jag knappt var hungrig till frukost ändå... Nåväl, jag får se det från den ljusa sidan.
Här är texten jag ska läsa på lördag (eller rättare sagt spela, hur man nu spelar en dikt... nåväl, det löser sig):
Ein Seufzer lief Schlittschuh auf nächtlichem Eis
Und träumte von Liebe und Freude
Es war an dem Stadtwall und schneeweiss
Glänzten die Stadwallgebäude
Der Seufzer dacht' an ein Maidelein
Und blieb erglühend stehen
Da schmolz das Eis um ihn herum ein
Und er sank - und ward nimmer gesehen
(Christian Morgenstern)
Ni som förstår tyska kommer säkert också förstå att jag är lycklig över textvalet samtidigt som jag inte har en aning om hur jag ska spela det. En utmaning, det kan behövas det med. Bara att öva och prova sig fram.
Bara ett minne blott
Imorse ( i princip hela dagen sen också, men framförallt imorse) var det enda som vittnade om att det var fint igår mina solbrända armar, ben och hals. Kändes lite som om jag hade varit iväg på semester några dagar och kom tillbaka till den eländigt gråa vardagen. Usch!
Jag blir så trött av väderväxeln. Fint, fult, sol, regn, grått, strålande blått. Tryckskillnaderna ger mig en så fruktansvärd huvudvärk. Är helt däckad. Tur att jag inte jobbar än så länge. Skulle nog kollapsa.
Sov några timmar i eftermiddags, hoppas det inte var för mycket, jag vill så gärna få sova om nätterna och vila upp mig inför intervjun i övermorgon. Det ska bli spännande.
Det känns kul att ha lite planer inför hösten. Visserligen har jag ju fortfarande ingen aning om vilket det blir tillslut, men någon form av studier verkar det bli; antingen musical, eller livsmedelsvetenskap. Det visar sig.
Ny stad igen vore lite stressigt, men å andra sidan kul. Jag behöver träffa folk, lära känna nya människor som är på en liknande intellektuell nivå som jag och som inte skräms bort av att jag säger att jag har läst på gymnasiet.
Det är inte så kul när folk man träffar tycker man är för smart för att vara sjysst. Som att man inte kan vara både och... Sånt blir jag lite trött på. Jag vill inte behöva försvara mig, bara för att jag råkade vara duktig i skolan och gick ut gymnasiet utan problem. Det känns inte helt rätt...
Nåväl, så kan det vara, då får man hitta andra att umgås med. Men det krävs det en hel del ork för och det har jag så dåligt av... Men men, steg för steg så går det framåt. Men jag behöver nåt att göra, det står klart.
Ska söka några fler jobb och försöka njuta av den tiden jag har. Helt plötsligt har jag fullt upp igen. Så då är det lika bra att passa på och sova ikapp i förväg. Min kropp verkar behöva det.
Först och främst ligger fokus nu på lördagen och Casting. Det blir tufft och kul. Tror jag i alla fall. Jag ska satsa allt, jag kan bara vinna. Jag kan verkligen inte förlora någonting alls. Framförallt inte nu när jag vet vad jag ska göra om jag inte kommer in. Det känns bra.
Makes me just a little bit stronger
makes me work a little bit harder
makes me so much stronger
Thanks for making me a fighter!
Årets första solbränna.
Nu är våren här. Vitsipporna har blommat klart, solen skiner, jag har suttit ute i shorts och linne hela dagen hittills och skrivit av recept eller läst. Nu var jag tvungen att jag ta på mig nåt långärmat. På grund av detta:
Land i sikte!
Livsmedelsvetenskap i Zürich.
Läser jag det ända till Master-nivå så kan jag få en Master of Food Science in Human Nutrition and Health.
Det låter väl coolt?
Okej, nu är det ju så att man inte ska söka utbildning efter vad som låter coolt, men saken är det att titeln på examen inte ens låter en bråkdel så coolt och spännande som själva innehållet i programmet gör!
Näringslära, nutrition, mikrobiologi, fysiologi, analysräkning, sukdomslära, mikroskopi, massvis med labbar och utflykter, ekonomi, global politik, marknadsföring, och superspännande jobbmöjligheter efteråt. Sen en specialisering på hälsa och mat.
Nu är jag kanske lite väl euforisk, men jag blev så glad! Jag har en framtid!
Ett riktigt intressant WildCard om jag inte kommer in på SMA. Yes!
Nonsens
Bästa uppfinningarna:
- Avsminkningsservetter
- Nattbussar
- Doftljus
Dagens planer:
- sola
- vila
- så fröer
Framtidsplansspåningar/ Wildcards om det inte funkar med Musical Academy/ Höstens möjligheter:
- dietistprogrammet i Göteborg
- livsmedelsteknologi/livsmedelsingenjör i Zürich
- flygvärdinna för Swiss
- animatör
Åh, världen är full av en massa spännande saker. Våren bär med sig mycket nytt och jag klarar mig utmärkt själv.
Pinsamt
Jag upptäckte just till min stora förfäran att jag borde ha tittat mer på Idol i Sverige. Jag har totalt missat att Daniel Karlsson var med 2007. Gud vad pinsamt. Här har jag gått runt och lyssnat på The Lips och tyckt att sångaren är så bra och så snygg (jag var helt förtrollad när jag såg dem på Waynes Coffee på Skeppsholmen i Stockholm 2006) och missat att han var med i Idol 2007! Hur kunde jag?
Jag skäms. Dels för att jag inte visste om att han var med i Idol 2007, för att jag inte kopplade att Daniel Karlsson var just Daniel i The Lips. Dels också för att jag är fan av en idol. Trodde inte jag skulle sjunka så lågt, men så är det ju faktiskt The Lips Daniel vi pratar om och han har ju inte blivit popstjärna som den Idol-Danny 2006...
Nåväl, hursom så är han en makalöst duktig artist som verkligen har kul på scen. Skulle ni någon gång få chansen att se Daniel Karlsson & The Lips, så gör det! Feel good-musik på allra högsta nivå!
Kolla in dem HÄR och provlyssna på den musik som just nu utgör the soundtrack of my life.
Och så får jag väl länka till Lord Eddy and The Thugs eftersom de också gör asbra musik och behöver lite reklam och är det enda svenska ska-bandet jag känner till och dessutom gör musik som är helt perfekt att springa till: Endorfiner i kvadrat! Kolla in HÄR.
Så, nu tror jag att jag har gottgjort lite för min pinsamma faut-pas att inte hålla koll på mina idoler...
Nu ska tvätt hängas upp och sedan sol njutas av. En av dagens höjdpunkter kommer vara att undersöka hur palmbladstallrikar är "konstruerade" vill säga om de verkligen är så mycket bättre än papptallrikar... Spännande.
om jag hittar nåt om det ska jag länka, annars får det bli ett vetenskapligt innlägg efter ingående undersökningar.
Princess with a plastic crown
Vårregnet som blandar sig med svetten, gräset vars doft skvallrar om att våren är på väg, maskrosorna och knopparna på träden som bara skriker efter regn och sol omvartannat, fåglarna, uppförsbacken, sen nerförsbacken, bergen i diset långt borta, staden nedanför, bondgårdarna runtomkring. Mmmm. Härligt!
Föresten så är Lord Eddie And The Thugs (Ska-bandet som spelade på Årshögtiden i höstas) världens bästa musik att springa till. Deras sound producerar en massa serotonin som förstärker verkan av endorfinerna i hjärnan och gör en odödlig från första tonen. Så himla härligt!
För allra bästa effekt kan man blanda Lord Eddie and The Thugs med The Lips som också är ett underbart band(tyvärr ganska okända...) Det enda jag lyssnar på just nu förutom Anyone Can Whistle och I Get A Kick Out Of You som jag ju måste kunna perfekt på lördag. Läskigt läskigt, men kul! Skitkul!
Jag har dessutom bakat bröd och städat lite.
By the way: Jag tror att kullar och berg och i synnerhet branta nerförsbackar enbart är till för att vi människor ska få uppleva känslan av att flyga. Tänk själv hur det känns när man kutar upp för en backe för att sedan när man kommit över krönet känna hur det drar till i maggropen när man tar ett extra skutt första steget nerför. Jeeeehaaa!
Min joggingrunda är bra.
Och imorgon ska jag träffa en gammal polare som har varit borta ett år och som jag inte har träffat sen min avskedsfest i juni 2006. Jag har saknat honom så mycket! Verkligen en av de underbaraste kill-polare från min ungdomstid! Det är mycket bra på gång. Det ger energi. Och energi är bra. Riktigt riktigt jättebra.
God morgon världen!
Vågen var också snäll mot mig idag och för det ska jag belöna mig med en extra lång joggingrunda idag. Jag börjar bli beroende av kicken man får av att springa. Endorfiner is the shit! Och nu börjar jag dessutom känna att jag har tränat en del och börjar komma i form. Jag orkar springa mycket längre och fortare; Jag orkar springa på riktigt och inte bara mes-jogga. Det är skönt. Och kul. Och det stärker mitt ego. Det är också bra, för det behövs.
Nu börjar det bli dags för frukost. Tror det blir fullkornmacka med tomat och rädisor idag. Eller möjligen lite gröt och frukt. Det visar sig, mycket blir det i alla fall inte.
Jag älskar det här när jag får kraft och ork att ta tag i mig, energin kommer, jag vet inte varifrån eller hur eller varför, men det kommer och den är behövlig.
För nu har redan en dryg fjärdedel av Mitt År gått och så mycket har inte hänt än. Men det får ta tid, bara inte för mycket. Nu får jag ta tag i det själv på allvar. Vem tror jag jag är egentligen? Skulle nån annan ta tag i mitt liv och ordna så att det blir som jag förväntar mig? Ebba lilla, det funkar inte så. Väx upp nån gång!
Massor med energi och kärlek till er där ute! Wherever you are!
Nyvaken och nyklippt.
Good morning, good day, and in case I do not see you, good afternoon, good evening and good night!
Ett ordinärt mirakel
Jag vet inte riktigt vad Per Gessle menar med det, men jag tycker det låter så fint. Ett ordinärt mirakel i din värd.
Att det helt plötsligt slutade regna och solen kom fram och skiner för fullt och låtsas som om den aldrig varit borta definerar jag härmed som ordinärt mirakel. För i min värld var det ett mirakel. Helt underbart!
Det är fascinerande hur mycket lättare allt blir när solen skiner.
Fler bra saker har hänt idag. Jag har fått svar på tre ansökningar.
Nummer 1: Datatypistjobbet: intervju nästa vecka! Yes!
Nummer 2: Company´s: Negativt svar trots att annonsen sitter kvar i skyltfönstret, med andra ord: du passar inte här. Tja! Skyll er själva! Jag hade varit en fena på att sälja era snygga kläder, men det går ni miste om nu...
Nummer 3: Claps animatori: Intervju per telefon på engelska någon gång snart. Spännande. Vore skitkul att åka iväg och jobba som animatör! Komma söderut en sväng ändå;-)
Nu ska jag ut och njuta av solen. Joggingrunda får bli efter maten för nu är jag alldeles för hungrig. Tyvärr får jag inte mat förän om nån timma, men men, nu ska vikten också neråt så nu är det bara att bita ihop!
Skickar några solstrålar till alla dem som behöver! Jag delar gärna med mig=)
I wish...
Man kan tydligen verkligen inte ha allt här i livet.
Och jag är livrädd för att välja fel, prioritera det som inte är viktigast egentligen. Livrädd. Verkligen.
Duktig flicka!
Efter det att jag hade varit hos hudläkaren hade jag egentligen allra helst gått raka vägen hem och lagt mig igen för smärtorna och yrseln var inte att skoja med, men uthållighet är ett måste om man ska komma nån vart, så istället gick jag till tandläkaren och fick tid för att laga min avbrutna/avbitna tand och för att ta ut alla mina visdomständer. Nästa vecka ska tanden åtgärdas, i slutet av maj blir det stor operation då alla åttorna ska väck. Känns lite läskigt, men jag litar på att hon vet var hon gör...
Sen var jag hos optikern och bokade tid för att få nya linser. På väg mot stationen kom jag förbi min hårfrisör och tänkte att jag ju kunde passa på att titta in där. Tänkt och gjort, så nu är jag korthårig igen! Permanenten är helt bortklippt och kvar är mitt egna gamla vanliga flygiga hår med ett självfall som jag väl kommer bli tokig på om någon månad igen, men just nu är det bara härligt! Fatta vad mycket fortare det kommer gå att torka håret och vad mycket svalare det kommer vara när jag är ute och dansar så svetten skvätter! Sååå skönt!
En bild kommer så fort jag orkar ta en. Kanske imorgon bitti när det inte alls ser så här finfriserat ur utan bara står åt alla håll... Känner mig som när jag var sjutton igen=)
Igår skickade jag iväg en intresseanmälan för Claps som söker animatörer till 4-5 tjärniga hotell runt om i världen.
Idag sökte jag en temporär tjänst som går ut på att knappa in data från undersökningar. Minst två halva dagar i veckan i tre månader, det låter väl ganska lagom...?
Jag har bestämt mig för att jag ska söka allt jag kommer över nu, eftersom jag inte har hört något alls från de butiker jag sökte jobb hos. Så nu ska jag skriva en massa ansökningsbrev så att jag kan skriva ut dem och skicka iväg dem imorgon. Jag kanske blir flygvärdinna eller nåt annat lustigt till slut. Grönsaks- och fruktförsäljare på marknaden? Call-Center Agent? Sekreterare? Servitris? Guide? Nanny? Hushållerska?
Vem vet? Allt är ju möjligt faktiskt. Imorgon ska jag dessutom sätta up en annons i affären om att jag kan ge extraundervisning i en rad ämnen. Det kan ju vara aktuellt så här under vårlovet inför slutbetygen och inför nästa skolår. Jag måste i alla fall fixa nåt jobb för jag pallar inte att inte göra något, jag blir så trött och sysslolös, för jag får gjort ungefär hundratusen gånger färre saker när jag inte har något att göra. Paradoxalt nog...
Nåväl. Nu ska här skrivas och sen ska här lagas mat och sen ska här sovas. Å, just det, jag ska passa på att öva mina låtar lite nu när Mamma är ute med hunden också. Vill inte störa henne med att spela piano när hon sitter med sina översättningar...
So long, vänner! Saknar Sverige! I synnerhet Örebro och Helsingborg... Och så regnar det hela tiden. Jag blir så deprimerad och skulle så gärna gosa in mig i en filt och dricka varm choklad och äta torkad frukt eller bröd eller godis. Men nej, tre måltiden om dagen och inget socker! Vill man var fin får man lida pin, och det är ju för mitt eget bästa, jag vet...
Duktig flicka.
Men nu måste jag skicka iväg en ansökan innan jag kan skriva vidare! Då får dom den innan fem. Det vore bra.
Usch och fy!
De stackars tulpanerna och påskliljorna ser ut att huttrande kura ihop sig i kylan. Jag tycker så synd om dem!
Usch och fy för PMS också! Varför ska det höra ihop med att vara kvinna?! Inte konstigt att vi räknas som det mera kroppsstyrda könet... Hur lätt är det att inte handikappas av smärtan som gör det praktiskt taget omöjligt att röra sig, illamående så man inte kan koncentrera sig på någonting alls, trötthet, yrsel och ett sötsug som bara inte går att stilla... En gång om året hade ju varit okej, men varje månad?
Usch och fy för att humorprogrammet på tv som jag hade sett fram emot sen förra tisdagen inte visas längre.
Och definitivt usch och fy för sådana här negativa inlägg!
Nu går jag och lägger mig. Vem vet, morgondagen kanske bär på nåt spännande. I alla fall ett hudläkarbesök, undrar vad hon kommer säga...
Två saker står högst upp på min spontana önskelista just nu:
- Att dela sängen med nån snäll kille som kunde hålla om mig och dra fingrarna genom mitt hår och viska i min nacke att allt kommer bli bra.
- Att få sova hela natten för en gångs skull!
Hoppas tjärnorna vill mig väl så att jag får i alla fall min andra önskan uppfylld! Okej, jag kan väl vakna till en gång då, men inte fem...
Sleep tight!
En och en halv vecka
Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle skriva om min arbetslöshet eller om mina förberedelser inför Casting så jag tänkte att jag kan skriva om både och, det är nämligen en och en halv vecka sen jag sade upp mig och det är en och en halv vecka kvar tills jag ska visa att jag förtjänar att bli musicalstjärna.
De tio dagarna som jag inte har jobbat har känts som en evighet så jag hoppas att de nästa tio dagarna också blir långa, för det är en del kvar att göra.
Idag fick jag mejl från SMA (SwissMusicalAcademy) om vilka som söker samtidigt som jag. Vi är 6 stycken som gör Casting samtidigt. Det är inte så många med tanke på att max antal sökande som får göra casting samtidigt är 30. Det ökar ju chanserna för att komma in å ena sidan, men gör det lite extra nervöst å andra sidan eftersom man kommer se vartenda lilla steg vi gör och step och jazz har jag ju inte så där jättemycket erfarenhet av...
Men men...
Tyvärr har jag inte fått några svar på mina jobbansökningar än, men det brukar ju ta någon vecka.
Solen har glömt att det är dag, gått i ide igen eller så boykottar den våren i år, vad vet jag, den är i alla fall som bortblåst och från att det i lördags var nästan 20 grader varmt, låg det nästan en decimeter snö igår morse. Idag är det bara grått. Grått grått grått. Och jag som trodde att jag hade flyttat söderut...
Är så avundsjuk på polaren som är i Portugal tio dagar. Jag vill också åka iväg!
Men det blir inget åka iväg förän i slutet av juli. Då ska min kusin gifta sig. På Gotland. Jag har aldrig varit på Gotland så det ska bli jättekul! Och så ska det bli kul att gå på brölopp! Och träffa hennes barn och min andra kusin och annan släkt. Och så är det samtidigt som Medeltidsveckan i Visby...
Vi ska låna Farmor&Farfars husbil, så det lär bli extramysigt. Mmm, husbil på Gotland och kusinens brölopp... Det låter inte alls fel!
Mina eksem har blivit mycket bättre. Tack vare avsurningskuren som Mamma och jag gör håller de på att försvinna helt. Ska bli roligt att höra vad min hudläkare har att säga imorgon, jag har inte använt en gnutta cortison på över en vecka. Och de läker. Inga nya eksem alls. Okej, det är fortfarande fult, det är det ingen fråga om, det kommer det vara länge, men det är inte äckligt längre. Och det kliar inte alls lika mycket, eller spänner eller svider!
Nu ska jag ta tag i mitt liv och skriva en ansökan till Esprit. Och så ska jag kolla om jag inte kan få bli animatör på nåt hotell. Det vore väl kul; Madeira eller Gran Canaria eller nåt, ta hand om tjocka tyskar och bleka svenskar och se till att deras barn är sysselsatta... En rolig erfarenhet vore det ju om inte annat. Och det är så jag gillar att se på saker och ting, som erfarenheter som det går att dra nytta av på något sätt.
Exempel: Jag är en fena på att korka upp vinflaskor utan plopp och duka av en massa tallrikar och lägga upp mat snyggt; ibland upptäcker jag till och med att jag håller på och sorterar besticken när jag stoppar in dem i diskmaskin...
En massa framtidsfrågor snurrar runt i huvudet på mig också. Funderar lite på hur jag ska göra nu framöver... Jag vill nog egentligen vara i Bern när det är EM och jag vill väl helst ha råd att betala en del av skolan själv om jag nu kommer in. Om jag inte kommer in, gör jag nog som det var tänkt från början: jobba ett år till och söka till fler skolor. Berlin vore ju inte helt fel...
Dessutom kom jag på att jag måste vara i Schweiz i sommar, annars kan ju inte de som vill hälsa på mig! Och det vore synd... Om det nu är nån som kommer! Passa på! Köp ett InterRailkort och cruisa runt i Europa och stanna i Bern några dagar, så kan jag visa er Schweiz och om jag inte jobbar heltid kan jag kanske dessutom följa med en sväng ner till Italien eller Frankrike! Om det lockar, hör av er! Snälla!!! =)
Tillbaka
Nej då, så illa är det inte.
I fredags hade Pappa födelsedag så dagen började med att vi uppvaktade honom på morgonen, Brorsan var den ende som var tvungen att dra sen. Mamma hade ett översättningsjobb på gång så hon satt hela förmiddagen med det, medan Pappa och jag tog oss in till stan på varsitt håll med ca en halvtimmes avstånd. Han hade möte eller nåt och jag hade tid för yrkesrådgivning. Det innebär att jag tillbringade nästan två timmar med en yrkesvägledare med att prata om mig och mina intressen. Jag kom inte så mycket längre än innan. Det jag visste innan vet jag fortfarande och mycket nytt kom inte till, men det blev väldigt tydligt att jag nog egentligen skulle behöva en utbildningskombination som inte finns; praktiskt inriktad fast med lika mycket teori som en universitetsutbildning... Hmmm... Det lär bli många år och mycket slit innan jag har den utbildning som gör att jag kan jobba på det sätt jag skulle vilja oavsett åt vilket håll jag går.
Jag har så mycket intressen och är ganska bra på mycket och jag tror att min största rädsla när det gäller yrkesval är att jag inte väljer det som är roligast. Tänk om jag bestämmer mig för nåt och så skulle det funnits nåt annat som var mycket roligare! Jag får ångest när jag tänker på det! Usch...
Några adresser och länkar fick jag i alla fall och han försökte få mig att se min mångsidighet som en tillgång istället för ett handikapp. Inte lätt kan jag säga!
I torsdags skickade jag ansökan till SwissMusicalAcademy, och i fredags låg ett stort kuvert med noter och texter i brevlådan. Jag ska sjunga Anyone Can Whistle, läsa en dikt av Morgenstern och sjunga Cole Porters I get a kick out of you (på tyska!!!:-S). Nervöst eftersom jag inte kan låtarna och måste transponera dem, men det ska nog gå... Kul att det händer nåt i alla fall! Den 19e smäller det! Spännande spännande...
I lördags var jag och shoppade lite och tro det eller ej, men storlek 38 är numera FÖR STORT!!!! Jag menar, jag visste ju att det hade hänt en del med min kropp, men vågen står ju ganska stilla så jag insåg först i lördags hur mycket som faktiskt har hänt! Snacka om positiv upplevelse! Yes!
På kvällen var det utgång som gällde. Lärde känna en hel del nya trevliga människor vilket ju aldrig är fel, så det var en lyckad kväll! Kan det vara annat när man är så gott som nykter och dansar från 21.30 till 03.30...?
Söndag sov jag ganska länge, men tog mig sedan samman och sprang en halvtimme för att sedan belöna mig med mycket stretch framför Hair som visade på tv, tyvärr dubbad till tyska...
Nu är det måndag och jag tar nya tag. Som sagt så är det inte långt kvar till Casting och det känns riktigt bra!
Dock finns det en massa frågor som surrar runt i huvudet... Vad gör jag om jag inte kommer in? Var vill jag vara i sommar? (Sverige? Schweiz? Var i respektive land?) Vad vill jag jobba med? Ska jag söka fler skolor? Ska jag plugga i höst i vilket fall?
Det finns så många möjligheter och jag har så svårt att välja! Jag önska jag hade ett orakel som jag kunde fråga och som kunde berätta för mig exakt vilken väg jag skulle gå för att bli lycklig....
När vänner är vänner
När vi lärde känna varandra hatade vi varandra. Jag vet inte riktigt varför jag hatade henne egentligen, men hon hatade mig för att jag umgicks med hennes kompis och för att jag vann en friidrottstävling just det året då hon var så bra (hon blev tvåa och var så arg på mig).
När vi fick reda på att vi skulle gå i samma klass på högstadiet (vi gick på olika skolor innan) suckade vi båda surt och tänkte eller sa: "Åh nej, ska jag gå i samma klass som hon!?"
Hur vi än försökte avsky varandra och undvika att behöva prata, så ville ödet tydligen annorlunda. Efter några veckor var vi bästa vänner. Vi umgicks mycket och hade väldigt mycket gemensamt. De bästa minnena är deltagandet i Miss Teenie-tävlingen, resan till Rom, avslutningsresan till Venedig, skolbandskoncerten och avslutningsteatern i nian där vi delade på huvudrollen. Åh, och så klart vår Roméo & Juliette-hype då vi spelade upp scener ur musicalen på rasterna och sparade varandra som Juliette resp. Roméo i mobilen... Vi hittade på mycket roligheter vi...
Vi valde olika gymnasieskolor eftersom jag ville läsa spanska och hon ryska och då förlorade vi varandra delvis ur sikte. Trots att min dåvarande pojkväns pappa bor precis brevid henne. De gånger vi sågs var allt som det alltid hade varit. Vi kunde prata om exakt allting och hann ofta tyvärr inte med att uppdatera varandra om allt som hade hunnit hända.
Nu bor hon i Berlin. Eftersom terminerna är uppdelade annorlunda i Tyskland och hon hade lov drygt en månad över påsk har hon varit hemma några veckor. Två gånger har vi hunnit ses. Tyvärr inte mer, vilket förmodligen beror på att vi är så lika och brukar ha mycket på gång... Men två gånger i alla fall. En lunch och eftermiddag och så några timmar nu ikväll. Vi pratade om allt. Och det är så skönt! Någon som lyssnar och bryr sig men känner en så pass väl att hon inte dömer.
Vi ses jättesällan. Senast var visserligen i november men innan dess var det nästan 1½ år sen. Men när vi ses så är allt som det ska. Vi är oss själva inför varandra på ett sätt som gör att vi kan förändra oss utan att det ändrar något på vår vänskap eller vårt förtroende till varandra. Det är när vänner är vänner oavsett allt som händer runt om som man ser det vackra med livet. Det som håller. Det är sådana vänner som gör livet värt att leva.
Jag har en handfull sådana riktigt riktigt viktiga vänner, några har jag känt länge, några bara något år eller några månader, men ändå är de så viktiga och jag hoppas att jag aldrig någonsin mister någon av dem.
Jag lovar, jag ska kämpa!
Tack!
Äntligen!
Nu funkar äntligen blogg.se som vanligt igen. Det låter som att det vore en katastrof att inte ha kunnat blogga på tre dagar... det är det ju inte, det är bara så att det har varit tre dagar då det hade varit skönt att få blogga, att få skriva om hur det känns nu när jag har sagt upp mig och har börjat inse att jag faktiskt aldrig mer måste tillbaka till den där eländiga chefen. Skönt!
Helgen tillbringade jag hemma med familjen, det var också skönt och väldigt välbehövligt. Bara vila och umgås och plugga lite matte... Matte? tänker ni, ja faktiskt, men inte för min egen skull utan för min elev. Jag hjälper nämligen en sjundeklasstjej med geometri. Geometri har väl kanske aldrig varit mitt allra bästa gebit i matten, men på den nivån är det inga problem nu när jag har tittat lite på det. Igår träffade jag henne och vi roterade figurer och mätte vinklar i en och en halv timme. Idag ska jag dit igen, denna gången med några egenhändigt ritade övningsuppgifter så att vi dels kan öva lite mer idag men också så att hon kan öva imorgon inför provet på torsdag där jag hoppas att hon får lite bättre betyg än på förra provet (2.5; skalan går från 1 till 6 där 6 är bäst och 4 godkänt, så det ligger långt ner i det icke godkända området...). Målet är en fyra!
Sen började jag med en diet i förrgår. En avsurningsdiet. Jag vet att det låter som väldigt mycket hokuspokus och visst är det lite holistiskt, men grejen är den att det hjälper. Det går ut på att man äter jättelite kött och massor med frukt och grönsaker, mycket potatis också, alltså mycket av det som blir basiskt i kroppen och lite av det som blir surt. Inget socker, inget koffein, ingen alkohol och så gott som inget vitt mjöl. De som förespråkar denna dieten påstår att många av sjukdomarna nuförtiden uppkommer just för att vi är försurade. Bland annat nämns neurodermit och sömnlöshet. Prurigo är en form av neurodermit och på bara två dagar har eksemen blivit mindre irriterade och börjat läka, några har till och med försvunnit helt. Det kliar och svider också mindre. Följ min fyra veckors syra-bas-diet på ebbaluna.blogg.se/diet.
So long!