Little Red Riding Hair

För drygt en månad sen började jag jobba på restaurang och idag (igår fredag) sade jag upp mig innan jag ens hunnit skriva på mitt kontrakt. Anledning: Jag stod inte ut.
Det finns människor som är vana vid att folk skriker på dem, människor som det inte gör något att man skäller på dem i ena stunden och är bästa vänner andra stunden, människor som är starka nog att veta att de gör ett bra jobb fastän det enda de får höra är det som är fel. Jag hör inte till de människorna. Jag klarar inte av falskheten i att chefen i ena stunden skäller på en och idiotförklarar en för att man gör på sitt eget sätt istället för på hennes som hon ju "faktiskt har förklarat tusen gånger", och i andra stunden låtsas vara polaren som frågar hur man hade det ute i helgen, eller hur en svensk påskmiddag ser ut.

Givetvis blev hon stenförbannad när jag sa att jag inte tänkte jobba vidare och sa åt mig att gå och inte komma tillbaka alls. Jag hade ändå kunnat gå med på att jobba april ut om det var kris på presonalfronten, men det ville hon inte. Istället tyckte hon att det var oförskämt av mig att sluta nu när det skulle bli mer och att mina kolleger säkert skulle vara "tacksamma" för att jag lämnade dem i sticket och till sista sekunden försökte hon ge mig skulden, få mig att känna det som mitt fel. Förmodligen hoppades hon på att jag skulle komma krypandes Snälla, jag kan väl få jobba i april ändå... Men saken är den att det här är min rätt. Har man provtid så får man faktiskt säga nej om det är så, det är ju det provtiden är till för. Och hon får skylla sig själv att hon skrev kontraktet från första februari, annars hade jag ju varit kvar en månad till...

Jag är i alla fall lättad, även om det känns konstigt och lite dumt att vara arbetslös igen, bara att sätta sig och skriva ansökningar på nytt. Och träna! Träna träna träna! Och repa inför intagningsprovet...

En av Pappas arbetskolleger frågade om jag kunde ge hennes dotter mattehjälp. Självklart. Geometri: speglingar och vinklar. Inga problem, det gör jag jättegärna, så nåt att göra har jag i alla fall och även om det blir mycket mindre pengar så kommer jag att ha mycket mycket roligare med det!

Jag är stolt över mig själv som tog det här steget idag och på så sätt räddade mig själv från att dras ner i en allvarlig depression. Dessutom insåg jag igår kväll (torsdag alltså) att det jag får absolut mest kraft och ork av är dansen. Fastän det är balett som ju är förhållandevis krävande, så förvandlades gäspande jättetrötta Ebba till ett energipaket på en och en halv timme. Trots intensiv träning! Det är exakt sånt jag ska hålla på med!
Så nu är det Musicalacademy nästa som gäller! Full fart! Inte en tanke på vad som egentligen händer om jag kommer in, eller vad som händer om jag inte kommer in. Det spelar ingen roll. Nu är det träning som gäller! Jag ska ha roligt och tänja på mina egna gränser!

Shit vilken frihet faktiskt att aldrig mer behöva jobba på den där restaurangen. Slippa oroa mig över att chefen är där, eller över att kollegerna är bossiga, eller raggar på mig. Chefen där har problem, men jag orkar inte må dåligt för det längre. Jag behöver inte det. Jag är ämnad för nåt större!
                              Gud vilken fin insikt! För en gångs skull är känslan äkta, jag intalar mig det inte bara utan jag känner det i varje cell: Jag är ämnad för nåt större!

God natt compañeros

Och förresten: Kolla på No coutry for old men! Sååå spännande som en film bara kan bli!

I eftermiddags, efter det att jag skrivit mitt inlägg, läste jag några vänners bloggar...
Det är så att jag har en del väldigt fina par i min vänskapskrets. M och A, F och T, B och S, S och M, S och D, E och M, L och N, C och M är några av dem. (Hoppas ni hittar er i nån av förkortningarna...)
Det jag vill komma fram till är att jag blir så glad av att se den här kärleken. Jag trodde ärligt sagt aldrig att jag skulle bli det så uppriktigt. Det är klart att man gläds åt sina vänner, men någonstans finns väl alltid avundsjukan Jag vill också uppleva det där, jag vill också ha nån, varför får de och inte jag? Men nä, den där avundsjukan finns inte alls alltid. I alla fall inte hos mig. Önskan finns där att någon gång få uppleva Kärleken med stort K. Att få träffa rätt. Men jag unnar det mina medmänniskor av hela mitt hjärta.
Jag är glad för att de får uppleva kärleken som är så vacker och så skör, så viktig att ta hand om, så äkta, så djup så att partnern fortfarande är det vackraste och bästa som finns, saknad varje sekund man inte är tillsammans, så att det pirrar i hela kroppen varje gång man öppnar dörren hem för man vet att den man älskar bor där tillsammans med en, även efter flera månader! Det är så härligt! Så himla kul att se att de människor som betyder mycket för mig mår bra!

Och det ger hopp! För av någon anledning tänker inte jag som alla de som är avundsjuka och bara vill förstöra, som tycker att Ni passar inte alls ihop. eller Vadå, att han säger att han älskar dig har väl ingen betydelse, det har många sagt till mig och ingen har menat det... eller  Vänta bara tills förälskelsen är över och du ser hur hon verkligen ser ut utan smink. Alla dessa bittra människor som måste sätta krokben för andra för att de är så rädda för att snubbla själva...
On rit quand l'amour nous fait peur, mais on pris pour ce qu'elle vienne dans nos coeur.

Jag tänker istället: Kärleken finns! Och en vacker dag kanske det är min tur! Hoppet dör sist!

Kära vänner i norr! Ta hand om er, ta hand om varandra och kämpa för er kärlek!

Aimer, c'est plus fort que tout
Donner le meilleur de nous
Aimer c'est sentir son coeur
Aimer. pour avoir moins peur

Jag är dålig på att blogga känner jag. Det har blivit några oförståndliga rader de senaste dagarna, men annars har det varit väldigt tomt. Det beror på att det inte finns så mycket att skriva. Inte för att det inte skulle finnas en massa tankar i mitt huvud, en massa längtan i mitt hjärta, en massa frågor och några få svar, möten, jobb, projekt, planer eller för att det inte skulle händå nåt i den riktiga världen. Det är bara så att jag inte kan sätta ord på det.

Jag vet inte vad det är jag saknar, jag vet inte riktigt om jag trivs på jobbet eller inte, jag vet inte vad jag vill syssla med, jag vet inte vad jag tänker på, jag vet inte vem jag är, jag vet inte vart jag är på väg, jag vet inte vad jag gör här, jag vet inte om det vore annorlunda någon anna stans...

Min helg i Örebro som var underbar och alldeles fantastisk och värd vartenda öre (jag lovar, jag ska lägga upp bilder på facebook snart...), gjorde mig helt förvirrad och jag tuggar fortfarande på en del sega upplevelser som jag inte riktigt lyckas smälta. Jag träffade mina pojkar från 2007 och jag fick väldigt egendomlig respons från dem. Jag fattar ingenting. Vad är det ni vill? Vad är det jag vill?
Det var så skönt att få kramar, att få känna att man är någon, att det finns människor som hade saknat en, folk som tänker på en och om inte annat i alla fall blir helt sjukt glada över att se en igen. Jag behövde det. Jag behövde få höra att jag är vacker, att det är tomt utan mig. Oavsett om det är sant eller inte. Det spelar ingen roll.
Min kropp och mitt hjärta skriker efter bekräftelse, jag längtar så efter någon som håller om mig, som älskar mig för den jag är, inte bara för min rumpa, eller mitt glada skratt när jag låtsas må bra. Någon som vill veta hur det är fatt på riktigt och som står ut att prata om alla de där jobbiga frågorna som tränger sig på i livet ibland och som jag verkar älska att älta.

Jag har ingen aning vart jag är på väg eller vem jag är egentligen. Det tär, men bara passivt. Jag går inte runt och funderar på det hela tiden, så viktigt är det inte, men det tär ändå, omedvetet, undermedvetet...

Min sociala sida har inte lyckats komma tillbaka helt, det är mina vänner som hör av sig till mig, frågar om jag vill hitta på nåt, inte tvärtom. Jag vet inte varför. Jag var ju alltid den som brydde sig så otroligt mycket om hur andra mådde att jag inte ens reflekterade över mig själv. Kanske är det det jag får tillbaka nu. För att jag brydde mig för lite om mig själv lyckas jag nu inte bry mig om andra. Det kan också vara jobbet. Som är så socialt så att jag inte orkar träffa folk sen. För det är egentligen bara hemma (om ens där) som jag är mig själv, slipper ha på mig masken, slipper spela min roll.
Åh, jag vet inte ens vad det är jag vill ha sagt med allt det här.

Där finns någon som är intresserad och som jag är attraherad av. Det är bara det att jag vet att det aldrig någonsinn skulle kunna bli något seriöst, men jag har ingen aning om han ens vill nåt seriöst med mig. Frågan som jag ställer mig då eftersom jag inte vet om jag kanske kommer krossa hans hjärta eller övertala mig själv om att jag är kär och sen få mitt hjärta krossat: Är det värt det?
Är det okej att låta sig hållas om och själv hålla om något, ge och ta den närhet man behöver även om man vet att det inte kommer vara länge? Eller blir man sårad även när man vet om det från början? Eller kommer man känna sig utnyttjad sen?
Jag vet inte, men jag vill så gärna att någon ska lägga sin hand om min nacke och dra mig nära intill sig...

Varför är jag så fruktansvärt romantisk?
Och hur kan jag vara attraherad av någon som jag inte ens kan prata med på ett normalt sätt, han förstår inte vad jag menar. Det låter dumt, men den intellektuella skillnaden är så makalöst stor att jag nog skulle fördumma i hans sällskap i längden.
Ge mig en tjock bok så jag får näring.

Snö av Orhan Pamuk blir bra, då kanske jag även får lite förståelse för kulturen och religionen och dess sammanhang i östeuropa.

Hon sitter på bussen djupt inne i den fantastiska värld romanen hon läser har att erbjuda. Plötsligt kommer hon på sig själv och tittar upp för att se hur långt de har kommit, då möter hennes blick en ung kvinnas vilsna ögon i den svarta glasskivan. På sätt och vis känner hon igen henne. Hon har vissa drag som känns så bekanta. Men ändå kan är hon främmande. Hon anstränger sig för att hålla kvar blicken, möta kvinnans ögon, hon blickar djupt in i dem. Vem är du? mumlar hon tyst för sig själv. Hon får inget svar.
Hon ser nogrannare på kvinnan. Egentligen skulle hon kunna kalla henne för en tjej, men det är något som gör att kvinna känns rättare. Hon verkar ha sådana erfarenheter att hon inte är tjej längre, att hon har kommit över det. Det är svårt att gissa hennes ålder. Hon skulle lika gärna kunna vara sexton som tjugotre. Men det kanske är ljuset.
Vem är hon?
Hon ser ut att vara på väg utan mål, att inte riktigt veta vad hon vill eller vart hon vill komma. Hon verkar vilsen på ett sätt som vittnar om att hon inte har någon speciell anledning för det. Allt rullar på egentligen, hon har familj, vänner, en någorlunda frisk kropp, hela livet framför sig och ändå är det något som saknas, något avgörande.
Hon kommer sig för att tänka att den unga kvinnan ser vacker ut. Det ljusa röda håret uppsatt övanför pannan, de osynliga ögonbrynen som kontrasterar de mörka glasögonbågarna, den ljusa hyn som verkar så skör och tunn av allt kortison, de mörka läpparna och den markanta gropen ovanför överläppen som bildar en underlig övergång till den raka näsan - allt passar ihop, det stämmer liksom. Så ofta har hon sett det här ansiktet och ändå känner hon inte igen det. Hon skulle så gärna få svar.
Vem är hon?

Nu har jag jobbat fyra dagar i sträck. Det låter inte mycket och det är det inte heller egentligen. Men när man inte är van, allt är nytt och man inte kan sova då är det mycket! Jag är helt kaputt vilket inte är så bra inför den kommande helgen... Men det ska nog gå, jag får sova på flyget helt enkelt och dricka massor med kaffe=)

Jag har haft långa arbetsdagar. Har inte kommit hem innan elva en enda dag och i tisdags tog jag sista tåget hem (00:15) så jag var inte hemma förän strax före ett. Då hade jag alltså jobbat till midnatt... Det var tufft, började elva igår ändå...
Nåväl. Det börjar funka ändå. Jag börjar kunna allt mer och mer, jag lär mig nytt varje dag men kan omsätta det jag lärt mig innan också.

Igår lyckades jag duka av ett bord med tre personer på en gång! Det kallar jag framgång! (Ett bord med tre innebär tre stora tunga tallrikar, bestick, tre små tallrikar, smörknivar, en liten tallrik med ett smörkar, en brödskål, salt och pepparkvarnar, alla tallrikarna tas på en arm, besticket på en av tallrikarna, brödskålen på och sen salt och peppar i andra handen)

Fick en jättesöt kommentar av en av killarna på jobbet igår. Han är jämngammal med mig och vi har pratat en hel del på rasterna och på väg till stationen. Stackarn har problem med sin tjej, de har varit tillsammans tio månader och han älskar henne mer än något annat någonsinn. Ändå bråkar de hela tiden och han mår så dåligt över det att han knappt kan äta. Sitter bara och röker på rasten. Hursom så sa han så här igår: "Varför kan inte du vara min flickvän, Ebba?" Jag blev paff och frågade varför han säger så. "Det vore så mycket lättare, du är så snäll."
Jag vet att han inte vill nåt för jag märker hur mycket hon betyder för honom, det är bara så hjärtskärande att se hur han mår. Därför var det enbart gulligt och jag sa till honom att det väl är bättre att ha en kompis som är snäll och som alltid finns där för en oavsett flickvän. Det är det väl?

Det är inte helt lätt att hantera all den responsen man får av den manliga delen av en masndominerad arbetsplats. Tjejerna är snälla men reserverade förutom en som är väldigt bossig gentemot mig. Från killarna kommer däremot en massa uppskattning. Mer eller mindre smickrande kommentarer, komplimanger, ibland lite väl uppenbara antydningar, och mycket förtroende från vissa av dem. Två av kockarna har anförtrott mig saker som ingen av de andra kollegorna vet om. Jag blir lite som en syster på nåt skumt sätt. Jag är jämngammal, men inte lärling, dessutom bra mycket smartare än de flesta jag jobbar med. Det lät taskigt, men så är det helt enkelt.

Nu ska jag sy färdigt min klänning, tvätta och packa, sen balett. Imorgon drar jag norrut! Då blir det FEST! En hel helg!!! Jaaaa!!!!!!

Å, en annan framgång som jag ju ville skriva om: Jag väger nu 61.7kg. Detta innebär att jag har lyckats gå ner över två kilo sen jag flyttade hit! Yes!

haha, jag vet inte hur många inlägg jag har påbörjat så, men ibland finns det bara inget bättre uttryck...

Eländes mönster som inte motsvarar min storlek! Gaaah! Upp till kamp! Det ska faktiskt bli en klänning!

För om en vecka ska jag på galapremiär! Så det så!