spontan ska man vara...
Jag hatar måsten!
Om personer jag hatar vill jag inte prata så mycket. Inte om enstaka personer, men om en viss sorts personer. (nu skippar jag den där delen om folk som är otrogna, eller försöker "ta bort" nån annans kille)
De som jag hatar (även det jag hatar med det här landet som ju annars egentligen är helt okej) är de som är med i det konservativa partiet SVP och de som tillhör eller sympatiserar med föreningen SIFA. Anledningen till detta är ganska simpel: (jag börjar från början)
Schweiz är en direktdemokrati och det är i en hel del kantoner och framförallt kommuner sedan långt tillbaka så att de schweiziska medborgarna röstar om ifall utlänningarna i kommunen ska få bli medborgare. Detta givetvis EFTER att alla papper fyllts i, alla avgifter betalats, alla straffregisterutdrag och födelseattester översatts. Hittills har detta alltid gått att överklaga eftersom det står i schweizisk grundlag att var och en har rätt behandlas värdigt av myndigheter och att man ska skydda minoriteter. Nu har schweizarnas älsklingsparti (det är förbluffande nog det starkaste partiet) kommit på idén att initiera en lagändring då möjligheten att överklaga omröstningsresultaten för blivande medborgare försvinner. Det skulle innebära att mina gamla klasskamrater som delvis gillade mig men delvis även försökte krossa mig skulle få rösta om ifall att jag och min familj skulle få bli schweiziska medborgare, och skulle de inte vilja att vi blev det så skulle vi inte ha en chans att bli det någonsinn. För mig handlar det schweiziska medborgskapet enbart om friheten att flytta härifrån och komma tillbaka hursomhelst samt att flytta runt inom landet utan hinder, annar finns det inget som lockar, men ändå! Nu gör då detta partiet reklam för sitt rättighetsvidriga lagändringsinitiativ med följande affischer.
En sak som också bör nämnas är att om initiativet går igenom (omröstningen är imorgon) så kommer Schweiz få problem med Europadomstolen eftersom det är lagvidrigt. SVP är proffs på äckliga och tyvärr verksamma affischer. Ett visade en gång ett gäng vita får som sparkar ut ett svart får på en bakgrund som bestod av en schweizisk flagga i landets form. Jag blir så arg!!! Organisationen SIFA som jag också avskyr insererar i tidningar och skriver: "Ännu en utlänning som dödade en schweizare! Överallt stod det att det var en schweizare, men i själva verket var mördaren en utlänning från dominikanska republiken som hade fått schweiziskt medborgarskap! Hur länge ska vi fortsätta låta sådana människor bli schweizare!"
Jag trodde knappt mina ögon!
Jag hoppas för mitt liv att ingen av mina kompisar röstar ja, annars kan jag garantera att jag aldrig mer pratar ett ord med dem! Det är ju helt stört!
Sånt blir jag så förbannad på att blodet bara börjar koka och jag sätter på Farin Urlaub på högsta volym.
Lieber Staat...
...danke dass du uns vor Ausländern beschützt...
Es gibt viel zu viel Ausland auf der Welt
Und die woll'n eh nur unser Geld!
http://www.youtube.com/watch?v=8-eMv2qTOP8
nähäpp, det där med länkandet ville inte funka idag, men ni kan ju kolla in och lyssna på låten på youtube ändå... Det bör gå att förstå en del, även med bara lite skoltyska i bagaget...
Men nu ska jag ta tag i mitt liv! Och övertyga alla om att rösta nej imorgon=)
Några veckor till? Några dagar? Timmar?
Undrar hur lång tid det tar tills det blir för mycket för mig. Just nu går det bra. Jag måste vara väldigt noga med maten, så jag inte äter för sällan och får ont i magen och så måste jag sova mer än vanligt för att slippa få finnar. Hur det ska gå ihop med tre jobb (ett fjärde är på gång...), en flirt och vänner som man gärna vill umgås med...
Nåväl, än så länge går det bra och jag lovar att känna efter noga ifall det skulle börja bli tungt. I nuläget är det bara att glädjas över det som komma skall. På tisdag bär det ju av till Råå! Härligt! Visserligen har jag ju tagit på mig jobb där med, men om det kan hjälpa Mammas kusin att åka på brordotterns (Frk Pyttis) examensfirande är det absolut värt det!
Det som är roligt är viktigast och ska få vara roligt även om det är mycket! Jag tror att det kommer bli bra. Jag hoppas det ialla fall...
Stadion, restaurang, marknadsforskning och eventuellt radio... Roligt roligt! Sen Sverige och sommar och födelsedagar och fik och och och...
Konstigt, annars brukade sånt kännas tungt och stressigt, men på nåt sätt är det annorlunda nu. Det oroar mig samtidigt som det känns bra. Det känns som att jag vuxit, blivit stark nog att klara av det här.
Ni som ska grilla i Kärlekslandet, snälla tänk på mig! I wish I was there!!
Inte en dag yngre
Jag är numera två jobb och en underbar helg rikare.
Jobb nr 1: Servitris i Berns fotbollstadion Stade de Suisse när matcherna där spelas (hoppas Sverige kommer till semifinal!!)
Jobb nr 2: Servitris på en hittills inte ens nyöppnad restaurang mitt i centralaste Bern Bim Grosi ("Hos Mormor/Farmor")
Underbar helg: Bilbo på besök från torsdag till igår, mycket vandrande, museer, specialvisning för mig på Einsteins museum, för oss båda uppe i staden klocktorn (Zytglocke) och för Bilbo på Paul Klee museet. Däremellan fest med mina kompisar/vänner och polare. Riktigt skoj hade vi. Pizza, glass, grillning och schweiziska jordgubbar hanns också med såsom en seminarieuppgift om en modell av en neutronstjärna. Tack för en härlig helg! Inte sista hoppas jag!
Tyvärr finns det sådant som kastar stora skuggar på det annars solbadade landskapet i min bubbla. Folk vars hjärtan krossas, tårar som fälls, stress, sjukdom, trötthet, saknad och det för nästan värsta; min röst är borta. Helt väck. Jag får inte ut en ton över g, går bara inte. Det låter inte så hemskt men för någon som satsar på att kunna leva på sin röst och sin kropp är sjukdom och röstens oupphittbarhet hårda slag... Hoppas på lite bättre tider.
En fruktfastavecka har inletts. Jag äter nu bara frukt och möjligen någon grönsak dagarna framöver. Borde funka med tanke på vädret, men är hårt ändå. Helgen kommer kräva kopiösa mängder disciplin.
Redan på tisdag bär det av norrut till Helsingborg för massvist studentfirande och lite jobb på fiket. Så roligt kan man ha det. Första matchen i Bern är måndagen och det ryktas om att Sarkozy och Carla Bruni ska komma och kolla. Fatta vad coolt om man fick servera dem... Shit, jag skulle säkert spilla vin på dem och hälla soppan i knät på Damen... Antar dock att det framförallt blir politiker och mer eller mindre höga företagschefer.
VIPs helt enkelt, med och utan V. Eller I. I grund och botten är vi ju lika usla allihopa.
So long vänner. Nu ska jag sova! Det verkade ju hjälpa sist...
Bara timmar kvar...
Jo, jättebra låter det!
Jobbar imorgon förmiddag sen är det bara roligheter till och med tisdag! Jaaaa!!! Härligt!
Det blir första Sverige-vän-besöket här på länge och jag hoppas på fler framåt midsommar och juli...
Här finns mycket att se!
Nu ska jag söka några jobb i hopp om att slippa sitta framför datorn till 100% under EM. Vill hellre vara bland folk då, eller helst både och, för både och betyder mycket pengar och det behövs för att hösten ska bli som jag vill ha den och de närmaste tre åren med för den delen...
Ha en underbar helg! Puss på er
It's called sleep, you should try it
Jag gör just nu en vetenskaplig undersökning för att se om mer sömn hjälper välbefinnandet.
Mitt motto har alltid varit att Sova, det kan man göra när man är pensionerad, men jag kan ha misstagit mig.
Det verkar nämligen som att där finns ett direkt samband mellan min sinnesstämning, ork, aptit, koncentration, antalet formulärer jag hinner med och (hör och häpna:) antalet timmar jag sover. Detta är en stor upptäckt som nu dock måste få ett vetenskapligt belägg. Undra om det redan finns någon sådan undersökning, annars vore det väl inte så dumt med en artikel i nån av gratistidningarna:
Enligt nyaste studier är det bevisat att sömnen har direkt inflytande på koncentrationsförmåga, aptit, ork och sinnesstämning. I en schweizisk studie genomförd på den 20-åriga forskaren själv blev det överraskande resultatet följande: Ju fler timmar objektet i fråga sov, ju fler frågeformulärer klarade hon av att skriva in i datorn på jobbet och ju gladare och snällare var hon mot familj, vänner och medarbetare. Dessutom märkte hon skillnad på aptiten som ökade i takt med sömnbrist och minskade när hon sov längre. Detta kan ha stor betydelse för framtida forskning i samband med sömnslöshet och övervikt såsom apati och nedstämdhet. Universitetssjukhuset i Bern prövar just nu ett forskningsprojekt med 7 försöksobjekt på institutionen för sömn- och drömvetenskaper för att resultaten ska få mer relevans.
Hahaha!
en av mina bäste egenskaper är att jag kan ha så roligt med och åt mig själv...
Men allvar, det verkar som att 7 timmar sömn faktiskt inte är så dumt, fastän man missar en massa...
Jag kapitulerar än en gång
Min kropp säger ifrån, jag fattar inte.
Min kropp säger till tydligt, jag ignorerar.
Min kropp rebellerar, jag ignorerar.
Min kropp startar myteri, jag ignorerar fortfarande.
Min kropp siktar med en pistol på mig och hotar med att döda mig, jag kapitulerar.
Så är det alltid. Om och om igen. Samma historia.
Nu är det dags att kapitulera lite tidigare än annars, innan skottet i benet har fallit.
Jag skippar Damages för min hälsas skull. Hur blev jag sån?
å å och föresten... jag glömde nästan...
Feels good!
Det löser sig, det gör det alltid...
Efter ett par timmar på stan, först shoppandes med Brorsan (det är bra att shoppa med nån som känner en väl) sen på starbucks med mina damer, kändes allt mycket lättare. Att shoppa är ett sätt att slippa tänka på sina problem, dessutom skadar det aldrig att få en killes synpunkter på saker som beträffar killar. Fastän Brorsan är två år yngre har han koll.
Med damerna fick jag äntligen berätta allt, jag fick ur mig allt som stressade mig och insåg under samtalets gång, med en och annan input från deras sida, att allt går att fixa på ett sätt som inte ens tvunget behöver krossa några hjärtan. Jag blir om och om förundrad över hur mycket kraft man får av vänner som verkligen känner och älskar en. Tacksamhet fyller mitt hjärta.
Av alla dem som ville träffa mig igårkväll bestämde jag mig för att träffa den jag ville träffa. Det är bara onödigt att hålla på att träffa folk bara för att man känner sig skyldig eller elak om man inte gör det. Man får inte vara för snäll för till slut gör man bara illa folk med det ( oh en sån vishet...)
Det blev alltså en riktigt trevlig kväll dock utan utgång efteråt. Var egentligen sugen på att dansa och röra lite på fläsket, men jag orkade inte när det väl kom till kritan. Jag var yr och trött och kände att min hals inte mådde bra alls, så hälsan fick faktiskt gå före för en gångs skull... Borde prioritera så oftare... Fick skjuts hem och nu har jag fortfarande låten på huvet som han hade på repeat...
I hope you know, I hope you know
that this has nothing to do with you
it's personal myself an I...
I'm gonna miss you like a child misses their blanket...
Undra när vi ses nästa gång...
allt på en gång
Jag har haft ont i halsen och huvudet och febersvettats i några dagar. Tror det beror på överansträngning och för lite sömn. Och psykisk stress (det händer lite mycket just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det... Har aldrig varit i en sån situation förut... Skrämmande...). Av detta och lite extra stress i form av en stor hög med formulärer som helst skulle bli klara, fick jag helt makalöst ont i magen i eftermiddags. Det blir ganska ofta så när jag mår så här att jag tappar känslan för hunger och mätthet. Jag kan tro att jag är jättehungrig fastän jag precis har ätit massor eller inte förstå att jag inte kan vara mätt fastän det är 7 timmar sen jag åt senast. Så idag åt jag alldeles för lite, men drack massor av vatten. På nåt sätt ledde det till gasbildning som inte kunde komma ut. Totalt magknip! Det hade ju gått om det bara varit smärtan, då kan man bita ihop, klara sig, le och fortsätta. Men jag fick vallningar, svettades som en gravid gris i klimakteriet och blev så yr att jag knappt kunde stå. Kände mig plötsligt väldigt gammal... Hann med en timme knappt, sen gick det inte mer och Mamma och jag fick ta tåget hem. Cykeln står kvar i stan, den får jag inte glömma imorgon...
Ni vet ju hurdan jag är, jag får panik när allt händer på en gång. Och just nu händer typ allting på en gång, det känns i alla fall så. Jag är sjuk, har mygg (eller snarare knott-) bett på armar och rygg som kliar och ser så fult ut så jag inte skulle visa mig i något som skulle kunna visa undre ryggen om jag böjer mig, jag måste jobba så mycket som möjligt så jag klarar mig i höst, jag får besök (väldigt positivt dock!), jag väntar på samtal från eventuellt framtida jobb, jag ska träffa girlsen imorgon, ska shoppa med Brorsan på förmiddagen (där rök min sovmorgon) och där finns tre pojkar som vill träffa mig imorgon kväll (men jag är bara intresserad av en)! Det kanske inte låter så jobbigt, men alltså jag klarar av så lite på sistone, jag får panik av att så många vill träffa mig. Den enda tanken jag kan höra i mitt huvud är: Jag behöver vila! När ska jag hinna vila och ta igen mig? Hur ska jag prioritera?
Aja, nu ska jag i alla fall gå och lägga mig. Hoppas på en bra dag imorgon, men mycket energi och där saker och ting går min väg... (Vissa möten önskar jag ska undvikas...)
Vaniljljus, varmvattenflaska, en skön säng och ett sudoku eller två. Borde råda bot på det mesta.
Föresten så är det sommar här! Hoppas det är solsken där ni går med!
Schschschschschschschsch...
Som att jag inte blev blöt nog förra sommaren.
Det spöregnade, det var länge sen jag såg nåt liknande. Vattnet bara forsade ner, helt stört! Jag hann bli helt genomvåt på den tiden det tog att låsa upp cykeln. Jag som hade tänkt gå på stan! Jag fick cykla en omväg för att kunna lägga på mitt brev (gratis brev till militären, andra gången jag skriver ett sådan någonsinn=) och då hade det hunnit bli alldeles bubbligt och blått av väskan. Jag cyklade så fort jag kunde, vattnet sprutade åt alla sidor. Jag hade inte ens en jacka på mig! Ingenting!
Fatta vad skönt det var med en handduk och torra kläder när jag väl Allt har sin tid. Nu är min tid inne för att må bra och vara lycklig, det kommer säkert tider igen för att längta och sakna och gråta.
Just nu ser jag fram emot helgen och torsdagen därpå... (Bilbo, bara drygt en vecka kvar!!)
Nu måste det vara sommar!
-Man lär känna nån som får nåt att hända i bröstkorgen.
-Temperaturerna stiger över 23 grader
-Vattnet i bassängen är 20 grader
-Man kollar på fotbollsmatch utomhus på storbildstjärm med flera tusen andra galningar
-Man skippar strumpbyxorna under leggingsen när man går ut.
-Man cyklar till jobbet och dör nästan för all pollen.
-Ebba bränner sig flertalet gånger.
-Solkräm måste på varje dag oavsett planer.
-Ebba är helt sönderbiten av de få myggor som har vaknat till liv.
JAG FATTAR INTE ATT DE ALLTID SKA PÅ MIG!!!
Men men, så är det väl när man är så söt som jag... :-D
**
ibland når fina ord ända fram
ibland bara stämmer allt
ibland tittar lyckan fram från ingenstans och när man tittar lite närmre så ser man att den faktiskt är där hela tiden, ibland kan man bara inte se den bland allt det andra runtomkring...
Energin börjar flöda igen!
I min värld finns det väldigt få saker som är bättre än ärligt menade komplimanger. Tror att jag har skrivit om det förr... Hursomhelst så ger det så mycket energi!
Jag har formulerat ett positivt energimantra för mig själv. Efter det att jag blev totaldissad av min balettlärarinna lyckades jag omvända ilskan till energi genom att tanken gjorde sig stark inom mig om att "henne ska jag visa det! Hon ska inte komma här och tro att jag är något sämra bara för att jag ska gå en privatskola (det finns ingen offentlig musicalskola i Schweiz så what am I supposed to do? liksom), jag ska visa henne att jag visst det kan! Nu jävlar!"
Så på vägen till tåget hem formulerade jag ett mantra (jag har upplevt att negativa mantran fungerar så varför skulle inte de positiva göra det?), det känns lite löjligt att uttala det, men jag har bestämt mig för att jag ska göra det till en sanning...
Jag är vacker
jag är stark
jag ska inta okänd mark
Oh yes, i will!!
Igår var jag på stan på bra humör, solen sken, jag hade stora äckliga svettfläckar under armarna, men jag brydde mig inte. Nästan-lillasyrran (det var faktiskt en kille igår som trodde att vi var systrar, jag tar det som en komplimang...=) hjälpte mig att hitt två riktigt snygga toppar att ha med bara leggins ute och med kjol eller byxor till vardags (eller ja, den ena kommer jag aldrig ha till vardags, den är alldeles för glammig for det...), så jag var riktigt nöjd när vi drog till henne och käkade chips och drack varsin öl ( det är också en sån där bra grej, kall öl på sommaren). Sen blev det brottom men jag var positivt laddad, självförtroendet på topp när jag kom till stadion för att kolla på Schweiz mästerskapsfinal i fotboll (jag som är sååå intresserad av fotboll...), innan hade jag käkat på Italiensk Lyxpizzeria med Familjen, (mmm, buffelmozzarella, parmaskinka, tomater, basilika och grissini till förrätt, pizza quattro stagioni som den ska vara till huvudrätt och fruktsallad med cocos-, ananas- och jordgubbsglass till efterrätt, avslutat med en cappuccino), så det gjorde väl sitt. Sen är det ju aldrig fel att ens gamla skolpolare ringer och skickar sms och undrar var man tar vägen...
Matchen var urdålig. Bern förlorade två-noll. De verkade inte ens försöka spela bra. Så slött! Hade Bern vunnit istället för Basel hade det varit gratis inträde och fest till sent nästa morgon dagen därpå, så det var egentligen därför vi kollade. Efteråt drog vi i alla fall in på stan och vårat klassiska uteställe. Jag tycker det är skönt att gå på samma ställe helg efter helg för då kan man liksom ta in rummet och koppla av och koncentrera sig på att dansa och ha kul...
Jag fick två stycken spontana och fina komplimanger av två trevliga killar som hörde till den utdöende minoriteten som kan ge en en komplimang och prata med en utan att grovragga på en. Skönt att det faktiskt finns normala människor också. (jag vet att ett uteställe kanske inte är det allra bästa platsen att leta efter ordentliga, vanliga killar, men men...)
Idag är det utgång igen för imorgon är ju ledigt. Jag är redan jätteladdad, det ska bli riktigt skoj!
Det känns som att mantrat börjar verka...
It's some kind of magic!
hundvakt
stå stilla
fundera
känna på vårdoften som hänger i skogen
titta på bladen som växer
ta ett danssteg eller två
hälsa på myran som går över vägen
kliva åt sidan för svettiga joggare
bara låta världen glida förbi
själv ta det lugnt
inte självvalt
men ändå skönt
det kanske är bra att ha en långsam hund ändå
Slow down you're moving to fast
friends can't catch you when you're moving like that.
bara smärtsamt när man helt plötsligt blir medveten om varför man inte går långsamt annars
allt går närmre
allt blir intensivare
allt känns
tankarna formuleras
de tankar som jag inte ville formulera
inte ville skulle få ta form i mitt huvud
kanske är min takt bara lite fortare än Hundens och det är därför jag inte står ut
Fjärilar och en och annan solstråle som når sitt mål
Grejen var eller är nog att jag helt enkelt känner mig lite ensam. Jag vet att jag har vänner (tack, förresten, GSP!) men ni är så långt bort! Jag önskar så att ni var närmre, det känns som att jag bara kommer längre och längre ifrån och tappar anslutningen helt... Jag vill inte. Jag vill hålla kvar alla mina kära vänner, men jag lyckas inte...
Jag var på stan med en föredetta kockkolega från restaurangen. Stackaren jobbar kvar fortfarande, har jobbat tio dagar i streck nu och inte fått vara hemma med sin lilla son alls. Den kvinnan (chefen alltså) är helt störd! Jag är så glad att jag slipper henne.
Det var trevligt att träffa honom. Vi satte oss på en uteservering och tog en cola light respektive en öl, sen bara gick vi lite. Det är helt sjukt hur olika världar kan se ut. Han som sliter varje dag och tjänar mindre än jag med mitt jobb, där jag har smidiga arbetstider och säkra och schyssta villkor. Vem har egentligen rätt att bestämma vilket arbete som är värt hur mycket pengar?
Han har varit gift och söker en ny mamma till sin lille pojke. Jag får panik när jag tänker på att han skulle kunna vara intresserad av mig...
Jag har sett några fjärilar idag. Jag blir alltid så glad när jag ser fjärilar, men också vemodig, nästan ledsen. Glad för att de påminner mig om att jag håller på att gå min väg, att jag håller på att förvandlas till en vacker och stark fjäril, att min sommar är på väg, att jag får utvecklas och leva. Ledsen för att de påminner mig om min pianolärare som fick mig att iaktta fjärilar en hel sommar när jag skulle spela Sylphide av Edward Grieg. Jag var den första eleven som han lät spela det stycket, det är svårt och det krävs att man ser de luftväsen framför sig som stycket handlar om, det luftväsen som bär fjärilarna. Det var ett av det sista styckena som jag spelade med honom som jag minns och det påminner mig om hans öde, de 12 åren han fick ta del av mitt liv, bröloppsfotona han visade (jag kommer aldrig glömma det han sa: Om du någonsinn gifter dig, se till att ha en riktigt bra fotograf, det är det viktigaste. Hans första fru dog bara något år efter deras brölopp, han kom aldrig riktigt över henne. Hans andra fru lämnade honom nu när han pensionerades.), kaffet vi drack, utskällningen jag fick när jag en gång kom tio minuter för sent... En cirkel sluter sig inser jag nu när jag minns att det första stycket jag lärde mig spela på piano var Farfallina tutta bianca, vuole vuole mai si stanca...
Tack GSP och tack Oasis för kommentarerna. Det känns som att en eller annan soltstråle faktiskt hittar sin väg in till hjärtat ibland. Solen steker, det är ungefär 25 grader varmt, men det ända solen gör är bränner sönder min hud.
Imorgon är jag ledig och hundvakt. Då ska kroppen och själen få sig en rensning. Gitarr och piano börjar damma igen, dags att plinka lite kanske.
Och bara äta frukt...
Åh förresten, 4:2 Schweiz- Sverige. Haha! Ni ska veta att jag är alltid för dem som vinner, så enkelt kan man göra det för sig=)
Bonne nuit et aurevoir!
När man inte lämnar spår efter sig...
En sak jag lärde mig på socialpsykologin var att det värsta man kan göra mot en människa är att ignorera henne. Att inte ge respons. Det gör ont. Trots att det är ett tag sen.
Betydde jag verkligen så lite?
En enda tanke breder ut sig, en tanke jag inte vill tänka för den är inte rättvis, men jag kan inte låta bli... Ditt jävla svin, ditt jävla jävla svin... och tårarna kan inte hållas tillbaka...
Det dåliga med bra böcker eller Det finns alltid två sidor på allt...
Det är en bok som inte ska följas av en bok med liknande innehåll, så istället för att bli besviken av någon annan historia om Afghanistan, Pakistan och talibanstyret, som inte alls beskriver det lika berörande och ingående som Khaled Husseini lyckas, väljar jag en västvärldsklassiker: One flew over the cocoo's nest. Som tur är har jag inte sett filmen=)
Sommaren var här på riktigt i söndags. Jag låg i solen hela eftermiddagen, hade smort in mig överallt där jag kom åt. Boken var bra, musiken välvald, vattnet kallt, myrorna kittliga... Hela morgonen igår gjorde ryggen jätteont, hade knappt kunnat sova heller eftersom det sved till så in åt så fort jag vände mig över ryggen. I går kväll insåg jag varför; mellan mina skulderblad upptäckte jag en stor bubbla som mest liknade en jättelik skavsårsblåsa, jag vet inte om jag har gjort något vidrigare någonsinn är att spräcka den bubblan. Det sved til lite lite och sen rann det ner för ryggen, sååå äckligt! I morse insåg jag att det inte bara var en stor blåsa utan att det är flera kvar fast de är inte lika stora. Min läkare sa i dag att det var en andra gradens förbränning... Jag vet någon som inte ska sola ryggen på ett tag och som kommer vara hyperförsiktig och hålla sig i skuggan resten av sommaren! Det här är det inte värt! Då är jag hellre blek som färskost. Faktiskt.
Förövrigt ansåg han att jag är frisk och han skulle skicka intyget som behövs för skolan. Mina fotleder måste dock tränas upp.
Imorgon ska jag skicka in utbildningskontraktet, då blir allting ytterliggare ett snäpp definitivare. Läskigt.
Just nu känns det mest läskigt och definitivt, kan inte riktigt säga om det känns bra. Jag försöker intala mig själv att jag ser fram emot det och jag tror faktiskt att jag gör det på riktigt; det är ändå något jag har drömt om länge. Det är bara det att jag inte har hunnit definiera om min bild av mig själv. Jag har gått gymnasiet här i Schweiz, det var alltid självklart att jag någongång ska läsa på universitet, jag gjorde det och trivdes men märkte att jag inte är så teoretisk som jag trodde. Jag vill inte bara sitta i publiken, höra till dem som visar sig kulturintresserade genom att gå på teater iklädda figursydda dräkter och pärlörhängen och prunkiga halsband, jag vill höra till dem som sliter på scenen. Men ändå har jag så svårt att se mig där. Jag har lättare att se mig själv bland de "intellektuella". Konstnär jag? Jag vet inte...
Samtidigt märker jag att mycket av min tvivel bara beror på att jag är rädd. Rädd för allt det nya, rädd för att kanske misslyckas, rädd för att besvika, rädd för att förlora... Men jag får inte ge upp. Jag tänker inte ge upp. Den enda som står i min väg är jag själv. Jag måste kliva över min egen skugga, kämpa för min plats i mitt eget liv. Jag vill så gärna göra det lätt för mig. Och ändå inte. Det låter jätteskumt, men jag vill ta den lättare vägen, och för mig vore det lättare att välja ett svårt programm på universitetet. Då vore det legitimt att må dåligt, att snubbla, att misslyckas. Men när jag gör det jag har drömt om, strapatserar folks tro på mig, har jag större press att lyckas. Eller inte att lyckas egentligen, men att orka kämpa, att aldrig ge upp och att älska det jag gör. Jag måste vara lycklig, eftersom jag har kommit in på min drömutbildning.
Jag vill satsa högt, jag vill kämpa. Men just nu är jag bara för trött för att vara glad. För trött och för ensam på nåt sätt. Jag saknar att inte kunna gå genom stan utan att känna nån. Jag njöt så av det, hur kommer jag dit igen?
Jag är så trött, så fruktansvärt trött. I kroppen, enbart i kroppen. Jag blir yr, tappar orken, tappar lusten. Är helt utmattad utan någon som helst ansträngning. Vad är det som tar all min energi? Vad är det som jag har så svårt med? Jag förstår inte... Men jag vet att jag måste bita ihop, ta hand om mig själv så fort jag kan, ta mig samman och träffa folk, träna, le, skratta, sjunga. Jag vill ju! Jag måste bara påminna mig själv om det ibland...
Måste sova... egentligen
Men nej, jag är inte på väg att bli deprimerad, jag vägrar hamna i någon depression, det finns alldeles för mycket som går bra, jag kom in på skolan, jag har ett jobb som ger bra med pengar, jag får besök om några veckor, jag ska på brölopp i sommar... Jag är bara trött av min pollenallergi, och lite ensam ibland. Dessutom fortfarande överansträngd.
Det dyker upp minnen här och där. Mycket från förra våren och sommaren då jag fick känna mig som en princessa, Jag minns att jag ligger på en filt och att det luktar varmt grus, nybryggt kaffe och solkräm. Jag minns hur det lät när hunden sprang över gruset med en leksak i munnen och ungefär hur lång tid det tog tills han hade kommit över gräsmattan och man hörde och kände hur han flåsade. Ibland la han sig mitt på filten och trängde bort en. Jag minns leenden, pussar, solglasögon, hallon och pannkakor. Jag minns att jag var lycklig.
En del är också från tidigare. Jag går över ett fält. Där växer smörblommor och prästkragar, vilda lupiner som jag älskar så. Jag håller min Morfar i handen. Gräset är så högt att det når över huvudet på mig, Morfar låtsas som att han inte ser mig. "Va? Var är du? Gräset är så högt, jag ser dig inte..." Jag skrattar, gömmer mig mer. springer fram till honom igen. Jag vet exakt vart vi är på väg, förmodligen skulle jag kunna visa var körsbärsträdet som vi skulle till står om jag kom till Oderup igen. Körsbären i det trädet var mörkt mörkt röda, nästan lila. Morfar lyfter upp mig så jag kan plocka, jag stoppar hela nävar i munnen. Det är så sommar smakar för mig. Händer, armar, kläder och ansikte blir blåa av de mörka körsbären och när vi kommer hem sätter jag mig i gungan i den jättelika kastanjen mitt på gården och tittar ut över vår äng. Gräset är inte lika högt där, men lupinerna är så vackra. Rosa, lila, vita. Tyvärr har syrenen slutat blomma, den älskar jag också. Och även utan blommor är syrenbersån mitt näst-favoritställe på gården. Mitt favoritställe är det lilla bordet på baksidan av den gamla ladan som inte används längre. Där brukar jag sitta tidigt om morgnarna när ingen annan är vaken och rita.
Jag är den jag är idag för att jag fick springa över ängar med gräs så högt att jag knappt såg vart jag gick. Undrar om jag kan ge mina barn sådana minnen med en dag?
Sola och bada i piña colada...
eller i trädgården. Mmmm, få saker är bättre än att få ligga på en gräsmatta i solen, iklädd bikini som om det var mitt i sommarn och läsa en bra bok. Härligt! Svetten rinner, sidorna bländar trots solbrillor, myrorna kryper in i det där utrymmet som blir mellan bikinibyxa och höftben när man ligger på rygg, grannbarnen sparkar fotboll, grannmamman skriker på dem. Snart blir det dags att bada i floden.
Fast lite brände jag mig nog...
Åh och förresten, jag sover äntligen igen! Min nya säng gör underverk!
Glöm inte deklarera, jag gjorde det för första gången in lifetime... (i sverige alltså...) och höll givetvis på att glömma...
Läser: Att flyga drake av Khaled Husseini
Lyssnar på: Goldfinger och Ska-P
Aha!
Kan det vara så enkelt? Förhoppningsvis, för idag mådde jag mycket bättre (att sova ut ordentligt gjorde nog sitt...) och hade så gärna dansat men dörrarna till balettskolan var låsta! What a disappointment!
Nåväl, nästa vecka istället, då hinner jag träna upp mig lite igen. Ut och springa några gånger och kanske ta cyklen till jobbet? Om det nu inte regnar så förfärligt nästa vecka igen...
Glädjeruset är tillbaka! Har bestämt hur det finansiella ska ordnas och det känns skönt och rätt. Nu kan det bara bli helt underbart! Jag kan knappt hålla mig! Jag vill börja nu!!!
Bara några månader kvar. Och dessa ska övervägande ägnas åt jobb. Lite bantning, en hel del träning och mycket jobb! Det gäller att få ihop pengar att kunna leva på ett tag sen.
Mycket semester blir det inte detta året heller. Tre dagar i juni då barndomsseglarochäventyrskompisen O tar studenten och två veckor i slutet på juli då äldsta kusinen J gifter sig på Gotland. Härligt, jag har aldrig varit på Gotland...
Se om det blir lite sömn inatt igen. Kom på en underlig sak inatt; jag sover bättre utan kudde. Inte så underligt tänker ni, men jag som alltid har sovit med två kuddar och alltid knölat ihop en massa tröjor på lägrena för att ha något under huvudet tycker det är jäääätteskumt. Hmmm, man börjar väl bli vuxen eller nåt...