inga gränser
Det känns som att det inte finns några gränser i mitt liv just nu. Inga gränser för hur ont det kan göra, inga gränser för hur trött jag kan blir, hur arg, frustrerad, inga gränser för hur snälla människor kan vara, för hur snälla de kan vara mot just mig fastän jag inte förtjänar, inga gränser för vad jag kan glömma, inga gränser för hur liten jag kan känna mig, inga gränser för hur mycket jag kan förtränga, inga gränser för andras stöd och kärlek, inga gränser för hur mycket som kan hända samtidigt, inga gränser för hur mycket jag kan låtsas inför mig själv.
Jag är tacksam för mycket. Jag är tacksam för allt tålamod jag får, jag är tacksam för mina föräldrar, tacksam för vänner nära och fjärran som älskar och stöttar och tänker, jag är tacksam för att det finns folk som uppskattar mig fastän jag är den jag är, jag är tacksam för att jag får göra det jag gör, jag är tacksam för att det är intensivt och jobbigt, jag är tacksam för att jag får lära mig något, jag är tacksam för att jag lever. Även om det håller på att ta kol på mig.
Jag är sjuk igen, hosta, halsont, trötthet, lite feber. Jag har ont i händerna, klåda, ont i kroppen, ont någonstans i hjärtat, själen, eller egentligen mest dåligt samvete för att det inte gör så ont som det borde... Jag måste sova inatt, skippar morgondagens danspass i hopp om att bli bättre av en hel natts sömn... Hoppet finns ju kvar, någonstans långt in...
Mycket ställer sig i vägen för mig, men bara om jag tvingas ta i tills det svider blir musklerna starkare, så det är väl bra ändå. På något sätt. Fastän det kostar väldigt mycket energi, kraft och tårar. Tårar själ energi. Det är nog det som gör mig så trött.
Jag fick en ros igår. Den är mörkröd och lång och vacker. Det var längesen jag fick en ros senast. Men det är en liknande känsla nu som när jag fick min första röda ros. Glädje över uppmärksamheten blandas med panikångest inför känslorna som ligger bakom, och någonstans frågan: Varför är du så snäll mot just mig? Varför skulle jag förtjäna en röd ros...?
Den gnager den frågan, och gör ont.
Jag är tacksam för mycket. Jag är tacksam för allt tålamod jag får, jag är tacksam för mina föräldrar, tacksam för vänner nära och fjärran som älskar och stöttar och tänker, jag är tacksam för att det finns folk som uppskattar mig fastän jag är den jag är, jag är tacksam för att jag får göra det jag gör, jag är tacksam för att det är intensivt och jobbigt, jag är tacksam för att jag får lära mig något, jag är tacksam för att jag lever. Även om det håller på att ta kol på mig.
Jag är sjuk igen, hosta, halsont, trötthet, lite feber. Jag har ont i händerna, klåda, ont i kroppen, ont någonstans i hjärtat, själen, eller egentligen mest dåligt samvete för att det inte gör så ont som det borde... Jag måste sova inatt, skippar morgondagens danspass i hopp om att bli bättre av en hel natts sömn... Hoppet finns ju kvar, någonstans långt in...
Mycket ställer sig i vägen för mig, men bara om jag tvingas ta i tills det svider blir musklerna starkare, så det är väl bra ändå. På något sätt. Fastän det kostar väldigt mycket energi, kraft och tårar. Tårar själ energi. Det är nog det som gör mig så trött.
Jag fick en ros igår. Den är mörkröd och lång och vacker. Det var längesen jag fick en ros senast. Men det är en liknande känsla nu som när jag fick min första röda ros. Glädje över uppmärksamheten blandas med panikångest inför känslorna som ligger bakom, och någonstans frågan: Varför är du så snäll mot just mig? Varför skulle jag förtjäna en röd ros...?
Den gnager den frågan, och gör ont.
Igår
Igår blev min skoldag drygt 6 timmar längre än den brukar vara på fredagar. Istället för att sluta kl.11 fick jag gå hem kl,17.30. Det var inte rep hela tiden, men i brist på lokal gjorde vi reppaus mellan 14 och 16 och då hjälpte jag min lilla söta S med en uppsats. Sen tillbaka till skolan för att repa mina soloscener. Det är en utmaning. Verkligen. Men det gick bra. Det var slitigt och jobbigt, men det var kul. Jag fick mycket anvisningar, mest sådant som utvecklade det jag själv hade tänkt och övat på. Jag fick en aning om vem min karaktär är och jag fick material att jobba med. Jag vet var jag ska hålla tillbaka, var jag ska ge mer, när jag ska börja bli hysterisk, när jag ska samla mig igen. Och Volker tyckte jag var duktig på att omsätta hans anvisningar och sa att det var kul att jobba med mig. Yes!
Jag är fortfarande nervös för showen. Självklart. Men på ett väldigt positivt och pirrigt sätt. Ett sätt som gör att jag fokuserar och kan koncentrera mig och arbetar.
Jag jobbar mycket på restaurangen också. Jag ser till att hålla mig sysselsatt. Allt blir så jobbigt om man inte är det. Restaurang och teaterjobb håller tankarna borta, håller det jobbiga borta, det tar så pass mycket av min uppmärksamhet att jag inte hinner med något annat. Inte ens om natten. Den enda anledningen till att jag sover dåligt nu är mina händer och en ny våg av eksem på armar och mage. Inga hemska tankar eller spöken som irrar omkring bara fysisk smärta och kli. Det är skönt. Skönt att slippa det psykiska.
Någonstans finns det ju kvar och nångång kommer det komma ikapp, det är jag medveten om. Men just nu har jag inte tid.
Hela nästa vecka är fullspäckad. Skola som vanligt, plus: Måndag kväll rep, tisdag eftermiddag och kväll jobb, onsdag kväll jobb, torsdag kväll rep, fredag eftermiddag och kväll rep, lördag jobb, söndag Basel hos dramaturgen. Veckan därpå repar vi ständigt och fredagen den 12/12 är det premiär!!! Tretton dagar kvar... Glöm inte andas Ebba...
Finns en risk att ni inte hör från mig här tills allt har lagt sig igen. Det är som med spexaulaperioder, då man ringer till familj och vänner och talar om att man försvinner för två veckor, inte kommer vara nåbar eller tilltalbar alls. Men det är fel att säga att man inte har något liv. Det här är livet. Man skapar något. Gemensamt. Det är väl det det går ut på.
Jag är fortfarande nervös för showen. Självklart. Men på ett väldigt positivt och pirrigt sätt. Ett sätt som gör att jag fokuserar och kan koncentrera mig och arbetar.
Jag jobbar mycket på restaurangen också. Jag ser till att hålla mig sysselsatt. Allt blir så jobbigt om man inte är det. Restaurang och teaterjobb håller tankarna borta, håller det jobbiga borta, det tar så pass mycket av min uppmärksamhet att jag inte hinner med något annat. Inte ens om natten. Den enda anledningen till att jag sover dåligt nu är mina händer och en ny våg av eksem på armar och mage. Inga hemska tankar eller spöken som irrar omkring bara fysisk smärta och kli. Det är skönt. Skönt att slippa det psykiska.
Någonstans finns det ju kvar och nångång kommer det komma ikapp, det är jag medveten om. Men just nu har jag inte tid.
Hela nästa vecka är fullspäckad. Skola som vanligt, plus: Måndag kväll rep, tisdag eftermiddag och kväll jobb, onsdag kväll jobb, torsdag kväll rep, fredag eftermiddag och kväll rep, lördag jobb, söndag Basel hos dramaturgen. Veckan därpå repar vi ständigt och fredagen den 12/12 är det premiär!!! Tretton dagar kvar... Glöm inte andas Ebba...
Finns en risk att ni inte hör från mig här tills allt har lagt sig igen. Det är som med spexaulaperioder, då man ringer till familj och vänner och talar om att man försvinner för två veckor, inte kommer vara nåbar eller tilltalbar alls. Men det är fel att säga att man inte har något liv. Det här är livet. Man skapar något. Gemensamt. Det är väl det det går ut på.
Vrak
Händerna dunkar efter det att fru doktor hudläkare behandlat med isspray. knogar och handrygg göt mest ont.
Energin börjar försvinna, men idag lyckades jag omvandla aggressivitet och förtvivlan till jävlarannamma för styrkepasset.
Mitt vänstra knä gör ont. Tror att jag gjort illa senan på något sätt... Frågan är hur eller framförallt hur pass illa? Jag kan knappt gå ute i kylan, men annars funkar det egentligen ganska bra.
Roligt att få spela lite musik med trevliga människor.
En hel del dricks men en riktigt lång kväll igår. Trodde inte det var sant när veckarklockan ringde imorse... Usch...
Det är riktigt sjukt kallt ute. Nästan så man skulle kunna tro att det var vinter. Haha, har inte fattat att det är december på måndag och första advent på söndag. Det kanske hjälper att baka lussebullar och pepparkakor.
Imorgon är det solorep med Skådespelsgurun och tillika regissör för julshowen. Det ska bli kul. Eller kul och kul. Mest intensivt och spännande tror jag.
Energin börjar försvinna, men idag lyckades jag omvandla aggressivitet och förtvivlan till jävlarannamma för styrkepasset.
Mitt vänstra knä gör ont. Tror att jag gjort illa senan på något sätt... Frågan är hur eller framförallt hur pass illa? Jag kan knappt gå ute i kylan, men annars funkar det egentligen ganska bra.
Roligt att få spela lite musik med trevliga människor.
En hel del dricks men en riktigt lång kväll igår. Trodde inte det var sant när veckarklockan ringde imorse... Usch...
Det är riktigt sjukt kallt ute. Nästan så man skulle kunna tro att det var vinter. Haha, har inte fattat att det är december på måndag och första advent på söndag. Det kanske hjälper att baka lussebullar och pepparkakor.
Imorgon är det solorep med Skådespelsgurun och tillika regissör för julshowen. Det ska bli kul. Eller kul och kul. Mest intensivt och spännande tror jag.
Det blir inte bättre...
"Hej Ebba! Oj, vad du ser trött ut! Hur är det fatt?"
ovanstående har jag fått höra ungefär 10 gånger idag. Ja, jag var trött. Ja, jag mår inte jättebra just nu. Ja, där är en del saker som tynger hjärtat. Och nej, jag vill inte ha något medlidande eller hänsyn, bara en gnutta förståelse och lite avstånd eller en kram i rätt ögonblick. Just nu är jag oändligt tacksam för mina fina klasskamrater som stöttar och lyssnar och kramar om. Scenmänniskor gillar ofta kroppskontakt och så är det ganska kallt i allrummet så vi brukar krypa upp i soffan på rasterna,, halvt över varandra, halvt på varandra. Det ger lite värme, närhet, avkoppling och energi. Vi leker med varandras hår, kliar varandras ryggar, kramas... Så som man kunde göra med vissa tjejkompisar på mellan- och högstadiet. Det var längesen det. Då hade man precis börjat upptäcka sin kropp och vad närhet utlöser för känslor. Nu handlar det om att hjälpa varandra att stå ut, att stötta varandra genom utbildningen, att ge varandra energi för allt man ska orka med. Och att visa varandra att vi tycker om varann... Jag har sällan varit så tacksam för lite närhet.
Imorgon ska jag ha en egen station på jobbet. Med plånbok och nyckel. Som det ska vara.
Det gäller att fokusera på gripbara saker. Håll dig kvar i vardagen så kanske du kan stanna i realiteten...
ovanstående har jag fått höra ungefär 10 gånger idag. Ja, jag var trött. Ja, jag mår inte jättebra just nu. Ja, där är en del saker som tynger hjärtat. Och nej, jag vill inte ha något medlidande eller hänsyn, bara en gnutta förståelse och lite avstånd eller en kram i rätt ögonblick. Just nu är jag oändligt tacksam för mina fina klasskamrater som stöttar och lyssnar och kramar om. Scenmänniskor gillar ofta kroppskontakt och så är det ganska kallt i allrummet så vi brukar krypa upp i soffan på rasterna,, halvt över varandra, halvt på varandra. Det ger lite värme, närhet, avkoppling och energi. Vi leker med varandras hår, kliar varandras ryggar, kramas... Så som man kunde göra med vissa tjejkompisar på mellan- och högstadiet. Det var längesen det. Då hade man precis börjat upptäcka sin kropp och vad närhet utlöser för känslor. Nu handlar det om att hjälpa varandra att stå ut, att stötta varandra genom utbildningen, att ge varandra energi för allt man ska orka med. Och att visa varandra att vi tycker om varann... Jag har sällan varit så tacksam för lite närhet.
Imorgon ska jag ha en egen station på jobbet. Med plånbok och nyckel. Som det ska vara.
Det gäller att fokusera på gripbara saker. Håll dig kvar i vardagen så kanske du kan stanna i realiteten...
Det värsta
Det värsta som finns är att tvingas göra illa någon som man tycker om. Det är det absolut värsta som finns.
Livet är jävligt konstigt och det placerar en i situationer som man inte kan hantera och där exakt allt talar emot en framtid. Fastän viljan egentligen finns någonstans, bara det att erfarenheten och tviveln säger något helt annat.
Idag var de starkare.
Tankar som vandrar
Det är lustigt hur man kan komma att tänka på saker ibland. Sånt som man aldrig tänker på annars. Händelser som man hade glömt men som tydligen finns kvar där någonstans i ens hjärna eller hjärta (lustigt att det bara är en bokstav som skiljer de båda orden från varandra på svenska...) Igår när jag jobbade, fortfarande smått sliten från fredagkvällen då jag var ute för första gången på två månader, så kom jag helt plötsligt att tänka på en sak som hände när jag gick i 3an eller 4an i grundskolan. Det som katapulterade mina tankar till den händelsen var en kopp som hoppade ner från kaffemaskinen och gick i 11 bitar.
Vi skulle göra morsdagspresenter i skolan som varje år. Den här gången var det koppar. Vår lärarinna hade köpt koppar och ordnat så att vi skulle få dem brända efter det vi målat dem. Jag gjorde en jättefin kopp, jag målade blommor och ett träd och skrev hej i botten så att Mamma skulle kunna läsa det när kaffet var slut och hjärtan och ja, helt enkelt jättefint. Eller ja, ganska fint tyckte väl jag, Fröken Aldrig-riktigt-nöjd...
När vi fick tillbaka kopparna efter bränningen och skulle slå in dem för att kunna ge bort dem, hoppade min ner från min skolbänk och gick i en massa bitar. Jag blev så arg på mig själv! Men det som jag minns mest och som poppade upp i min hjärna igår var en av mina klasskamraters kommentar: Nej! Just den finaste av alla!
Det kom från hjärtat och han hade nog verkligen hellre sett sin kopp falla i bitar än just min.
Jag har ingen kontakt med honom alls längre sen vi började på högstadiet i olika klasser. Men det var en fin kommentar och någonstans ligger den som sagt kvar. min kopp var den finaste.
Jag kanske inte är så dålig på att spara på bra saker som jag tror ändå...
Aaaaaaaaaaaaaarg!!
Jag blir så arg och agressiv av balett. Jag står inte ut! Ett eländes självplågeri är vad det är!!! och eftersom jag inte precis njuter av att tillfoga mig själv smärta, så njuter inte jag av baletten. punkt. Så enkelt är det.
Så idag efter en fruktansvärt agressionsuppbyggande balettklass, när jag kommit hem och ätit födelsedagslunch med Mamma, så smög jag mig in i Brorsans håla till rum. Tyst på tå smög jag mig in. Tände lampan, la bandage om händerna, rullade med axlarna några gånger... Sen röt jag till som ett lejon och katapulterade all min ilska och frustration och irritation och agressivitet ut genom mina biceps och knogar, kvadriceps och fotleder rakt mot boxpåsen. Jag slog och slog och slog och slog och sparkade och sparkade och slog och slog och skrek och röt och morrade och slog och sparkade, tills jag tappade rösten och svetten började rinna ner från nyckelbenet ner mellan brösten. Jag skakade av lättnad när jag rullade ihop bandagen och gick och satte mig framför datorn igen. Så skönt!
Ikväll ska jag gå och skaka loss lite gammal dansarglädje som rostat en del.
Det mesta som gav mig magsmärtor igår har löst sig nu. Det ser ut att bli en bra helg. Förutom snöstormen då... Men den bryr jag mig väldigt lite om i nuläget=)
Puss och kram på er från en lite nervös men framförallt jäkligt peppad jag=)
Så idag efter en fruktansvärt agressionsuppbyggande balettklass, när jag kommit hem och ätit födelsedagslunch med Mamma, så smög jag mig in i Brorsans håla till rum. Tyst på tå smög jag mig in. Tände lampan, la bandage om händerna, rullade med axlarna några gånger... Sen röt jag till som ett lejon och katapulterade all min ilska och frustration och irritation och agressivitet ut genom mina biceps och knogar, kvadriceps och fotleder rakt mot boxpåsen. Jag slog och slog och slog och slog och sparkade och sparkade och slog och slog och skrek och röt och morrade och slog och sparkade, tills jag tappade rösten och svetten började rinna ner från nyckelbenet ner mellan brösten. Jag skakade av lättnad när jag rullade ihop bandagen och gick och satte mig framför datorn igen. Så skönt!
Ikväll ska jag gå och skaka loss lite gammal dansarglädje som rostat en del.
Det mesta som gav mig magsmärtor igår har löst sig nu. Det ser ut att bli en bra helg. Förutom snöstormen då... Men den bryr jag mig väldigt lite om i nuläget=)
Puss och kram på er från en lite nervös men framförallt jäkligt peppad jag=)
Privatliv
Ja, ni, hur går det för Ebba egentligen? Här skrivs ju en väldig massa negativt om självförtroende och sådant... Deppiga timmar ökar bloggbehovet, helt klart. vetenskapligt bevisat.
Men rent objektivt då, hur GÅR det EGENTLIGEN?
I skolan går det egentligen bra. Ebba får ständigt nya utmaningar, har mycket att göra och utvecklas bra. Hon lär sig mycket nytt och är fokuserad och faktiskt rätt duktig. Hon kommer också bra överens med de flesta klass- och skolkamraterna. Och definitivt med lärarna, några av dem märker och uppskattar helt klart hennes vilja, motivation, fokus och sätt att arbeta på.
På jobbet går det också bra. Ebba får jobba ungefär 10 timmar i veckan vilket är väldigt lagom. Hon sprider oftast bra stämning eftersom hon inte är där så ofta och håller sig neutral till allt snack. Hon har tålamod och gör sitt jobb bra och motiverat, hon ställer upp och är punktlig. Ibland hamnar hon mitt i smeten eftersom alla kolleger berättar allt som andra kolleger har gjort och som har stört dem för henne. Men hon lyckas hålla sig tyst och neutral och rättvis mot alla.
Igår fick hon beröm av vice-vdn för restaurangkedjan. "Jasså, det är du som är Ebba, dig har jag hört mycket om. Enbart bra saker." Det fick Ebba att bli glad för en stund.
Ebba är förvånansvärt disciplinerad på sistone. Hon fick en massa gjort idag. Hon hann med att steppa 40 minuter, sjunga en halvtimme, skriva av replikerna för showen, lägga upp bilder på facebook, spela in en sekvens till T, ringa K och bearbeta samt skicka bilder till Th. Det är hon stolt över.
Trots att allt detta egentligen går väldigt bra (även sånglärarinnan var nöjd med henne; "fortsätt så, du är på rätt väg") mår Ebba inte så bra som hon skulle vilja. Hon är sällan riktigt glad och hon har ganska nära till tårarna. Anledningarna till detta är många, låt oss säga det gamla vanliga, killar och stress. Dessa hänger ihop. Att inte veta, sakna och längta, vara osäker och delvis veta för mycket eller känna för lite genererar stress. Vilket i sin tur leder till finnar och eksem, vilket leder till dåligt självförtroende och ilska, vilket i sin tur leder till frustration och sömnlöshet vilket i sin tur leder till stress och eksem och ilska... det går bara vidare och vidare i en enda spiral.
Ebba har bestämt sig för att försöka sluta tänka på sånt och fokusera på skola och arbete. Även för skolan måste det ju arbetas. Låtar, texter, repliker och dylikt skall, bör, måste läras snarast för att det ska bli bra. Och till jul ska Ebba väga under 60 kg. Det är knappt 2 kg kvar. Det bör hon väl kunna lyckas med?
Det offentliga livet rullar på helt okej, men privatlivet är åt helvete. Nej, det är det inte. Bara en liten del av privatlivet. Nåväl. Nu ska Ebba i alla fall sova. Hon behöver sin skönhetssömn.
Men rent objektivt då, hur GÅR det EGENTLIGEN?
I skolan går det egentligen bra. Ebba får ständigt nya utmaningar, har mycket att göra och utvecklas bra. Hon lär sig mycket nytt och är fokuserad och faktiskt rätt duktig. Hon kommer också bra överens med de flesta klass- och skolkamraterna. Och definitivt med lärarna, några av dem märker och uppskattar helt klart hennes vilja, motivation, fokus och sätt att arbeta på.
På jobbet går det också bra. Ebba får jobba ungefär 10 timmar i veckan vilket är väldigt lagom. Hon sprider oftast bra stämning eftersom hon inte är där så ofta och håller sig neutral till allt snack. Hon har tålamod och gör sitt jobb bra och motiverat, hon ställer upp och är punktlig. Ibland hamnar hon mitt i smeten eftersom alla kolleger berättar allt som andra kolleger har gjort och som har stört dem för henne. Men hon lyckas hålla sig tyst och neutral och rättvis mot alla.
Igår fick hon beröm av vice-vdn för restaurangkedjan. "Jasså, det är du som är Ebba, dig har jag hört mycket om. Enbart bra saker." Det fick Ebba att bli glad för en stund.
Ebba är förvånansvärt disciplinerad på sistone. Hon fick en massa gjort idag. Hon hann med att steppa 40 minuter, sjunga en halvtimme, skriva av replikerna för showen, lägga upp bilder på facebook, spela in en sekvens till T, ringa K och bearbeta samt skicka bilder till Th. Det är hon stolt över.
Trots att allt detta egentligen går väldigt bra (även sånglärarinnan var nöjd med henne; "fortsätt så, du är på rätt väg") mår Ebba inte så bra som hon skulle vilja. Hon är sällan riktigt glad och hon har ganska nära till tårarna. Anledningarna till detta är många, låt oss säga det gamla vanliga, killar och stress. Dessa hänger ihop. Att inte veta, sakna och längta, vara osäker och delvis veta för mycket eller känna för lite genererar stress. Vilket i sin tur leder till finnar och eksem, vilket leder till dåligt självförtroende och ilska, vilket i sin tur leder till frustration och sömnlöshet vilket i sin tur leder till stress och eksem och ilska... det går bara vidare och vidare i en enda spiral.
Ebba har bestämt sig för att försöka sluta tänka på sånt och fokusera på skola och arbete. Även för skolan måste det ju arbetas. Låtar, texter, repliker och dylikt skall, bör, måste läras snarast för att det ska bli bra. Och till jul ska Ebba väga under 60 kg. Det är knappt 2 kg kvar. Det bör hon väl kunna lyckas med?
Det offentliga livet rullar på helt okej, men privatlivet är åt helvete. Nej, det är det inte. Bara en liten del av privatlivet. Nåväl. Nu ska Ebba i alla fall sova. Hon behöver sin skönhetssömn.
Det där med kärlek...
Jag förstår inte att det ska vara så svårt för vissa människor att inse hur mycket en annan människa tycker om och avgudar dem. När det är så tydligt för alla oss utomstående...
Bra eller dåligt?
Igår hade jag mitt psykiskt sett hittills hårdaste balettpass. Mitt namn nämdes lika många gånger som alla andra sammanlagt. Minst! Jag sträckte min fot så mycket jag kunde och ändå "Ebba, sträck foten!", jag spände varenda muskel i min kropp för att hålla mig rak och ändå "Ebba, vrid inte överkroppen!", jag spände rumpan och magmusklerna så mycket jag kunde och ändå "Ebba, in med rumpan!"... Det var fel på mitt fokus när vi gjorde piqués, det var fel på min fot i piruettposition, det var fel på mitt huvud i första position, fel på min rygg i arabesquen, fel på min fot i relevén, fel på mina knän i plié... Det var jobbigt, men jag har inte bestämt mig för ifall det verkligen är dåligt. Antingen är jag sämre än alla andra, eller så ser balettlärarinnan potential i mig... Hmmm... Spelar inte så stor roll, det är i alla fall bättre än att inte få någon feedback alls, jag vill ju ha nåt att jobba på!
Apropå jobba på: har fått manuset för julshowen med all min text som jag ska lära mig. Det är mycket och det ska bli kul! Jättekul! Och en ordentlig utmaning!
Apropå jobba på: har fått manuset för julshowen med all min text som jag ska lära mig. Det är mycket och det ska bli kul! Jättekul! Och en ordentlig utmaning!
Åååh, en LISTA!
Jag...
Är: förvirrad och fundersam
Ger intryck av att vara: arrogant
Mår: ganska bra just nu
Ska: ladda över inspelningar till datorn
Har: hittat två par högklackade stövlar idag och tonat håret rött i fredags
Bör: styrketräna och gå och lägga mig tidigt
Kan: baka jättegott knäckebröd
Vill ha: bekräftelse
Skulle vilja: vara någon annan ibland
Tycker om att: dansa
Drömmer om: att stå på en stor scen och kunna leva på det en vacker dag
Längtar till: sportlovet
Fasar inför: framtiden och att behöva bli vuxen på riktigt
Har ett brinnande intresse för: konsten att agera
Bryr mig om: mina nära och kära
Trivs med: mitt jobb
Planerar att: söka till skolor i tyskland om två år
Bor: hemma hos Mamma och Pappa med utsikt över alperna
Skulle vilja bo: i en liten by i Italien under vintern
Klär mig gärna i: högklackat
Dricker gärna: bubbelvatten med högt mineralhalt på sistone
Äter helst: god mat som inte ger mig dåligt samvete eller onda överaskningar dagen efter
Tränar: dans 7 timmar i veckan plus pilates 1 timme
Tittar ofta på: allt runt om kring mig, människor, trafik, natur...
Lyssnar ofta på: det vänner och bekanta eller lärare har att säga
Stolt över: att jag vågade ta ett steg åt rätt håll
Styrka: utstrålning
Svaghet: kondition
Beundrar: min vän J som vet så mycket om livet och kör sitt eget race oavsett vad världen tycker
Rädd för: att förlora någon jag älskar; att misslyckas, inte räcka till, inte duga eller tvingas sluta pga skada
Ovana: att pilla på allt inklusive sårskorpor och finnar samt eksem
Lördagskvällar: brukar jag tvinga mig själv att träffa kompisar om jag inte jobbar
Sak jag ska köpa när jag fått lön: nix, har gett mig själv köpförbud förutom julklappar och skolgrejer
Listan är föresten tagen från Celeritas.
Är: förvirrad och fundersam
Ger intryck av att vara: arrogant
Mår: ganska bra just nu
Ska: ladda över inspelningar till datorn
Har: hittat två par högklackade stövlar idag och tonat håret rött i fredags
Bör: styrketräna och gå och lägga mig tidigt
Kan: baka jättegott knäckebröd
Vill ha: bekräftelse
Skulle vilja: vara någon annan ibland
Tycker om att: dansa
Drömmer om: att stå på en stor scen och kunna leva på det en vacker dag
Längtar till: sportlovet
Fasar inför: framtiden och att behöva bli vuxen på riktigt
Har ett brinnande intresse för: konsten att agera
Bryr mig om: mina nära och kära
Trivs med: mitt jobb
Planerar att: söka till skolor i tyskland om två år
Bor: hemma hos Mamma och Pappa med utsikt över alperna
Skulle vilja bo: i en liten by i Italien under vintern
Klär mig gärna i: högklackat
Dricker gärna: bubbelvatten med högt mineralhalt på sistone
Äter helst: god mat som inte ger mig dåligt samvete eller onda överaskningar dagen efter
Tränar: dans 7 timmar i veckan plus pilates 1 timme
Tittar ofta på: allt runt om kring mig, människor, trafik, natur...
Lyssnar ofta på: det vänner och bekanta eller lärare har att säga
Stolt över: att jag vågade ta ett steg åt rätt håll
Styrka: utstrålning
Svaghet: kondition
Beundrar: min vän J som vet så mycket om livet och kör sitt eget race oavsett vad världen tycker
Rädd för: att förlora någon jag älskar; att misslyckas, inte räcka till, inte duga eller tvingas sluta pga skada
Ovana: att pilla på allt inklusive sårskorpor och finnar samt eksem
Lördagskvällar: brukar jag tvinga mig själv att träffa kompisar om jag inte jobbar
Sak jag ska köpa när jag fått lön: nix, har gett mig själv köpförbud förutom julklappar och skolgrejer
Listan är föresten tagen från Celeritas.
A world in each human being
Each human creature is a world that's peopled
by blind inhabitants in dark rebellion
against the I set over them as king
In every soul a thousand souls are prisoned
in every world a thousand worlds are hidden
and these blind worlds, these lower worlds are real
and living, though they never come to birth
real as the I is real. And we the kings
we princes of the possible within us
we too are subjects, prisoners ourselves
in some great being whose essential I
we grasp as little as our master can
his master. And our own emotions
have taken colour from their love and dying.
As when far out a liner passes, under
the horizon, lying smooth and clear
in the evening light. And we know nothing of it
until a wave swells towards us on the beach
first one, and then another, and then more
that break and cilmb and break till everything
is as it was again. Yet nothing
is as it was again.
And so we shadows shake with strange unrest
when something tells us that a voyage has started
That something of the possible is freed.
(Gunnar Ekelof, from Finnish by Ann Draycon)
Jag skulle vilja låta ovanstående dikt stå som den är, men känner ändå att jag måste skriva några rader. Åtminstone för att tacka Lina och Mattias för vackra, berörande och givande rader. Det ger mod. Tack!
Jag måste skärpa mig och lära mig hantera mitt humör och lära mig omvandla frustration, ilska, ensamhet och sorg till något kreativt. Även negativa känslor bär ju på en enorm mängd energi...
Acting-lektionen idag var skrämmande för den visade hur nära skratt och gråt ligger, hur snabbt det kan slå om och hur oberäknelig känslovärlden kan bli när spänningar byggs upp och löses. Det är mäktigt och magiskt och skrämmande...
Det finns få saker som jag förstår i min egen lilla bubbla på sistone allra minst mitt humör och det energier som puttrar och bubblar inuti mig men aldrig riktigt lyckas komma fram... Där finns en del smuts under mattan...
Dagarna rullar på, snart är det jul, jag kutar på, glömmer mig själv, glömmer mina behov, vill slita tills det svider i hela kroppen för det får mig att känna mig mindre värdelös, det ger mig en mening...
Jag saknar och längtar och gömmer mig och stänger in och minns och sörjer och ser fram emot den dagen då jag känner igen mig själv igen och lyckas dela med mig av det jag har.
by blind inhabitants in dark rebellion
against the I set over them as king
In every soul a thousand souls are prisoned
in every world a thousand worlds are hidden
and these blind worlds, these lower worlds are real
and living, though they never come to birth
real as the I is real. And we the kings
we princes of the possible within us
we too are subjects, prisoners ourselves
in some great being whose essential I
we grasp as little as our master can
his master. And our own emotions
have taken colour from their love and dying.
As when far out a liner passes, under
the horizon, lying smooth and clear
in the evening light. And we know nothing of it
until a wave swells towards us on the beach
first one, and then another, and then more
that break and cilmb and break till everything
is as it was again. Yet nothing
is as it was again.
And so we shadows shake with strange unrest
when something tells us that a voyage has started
That something of the possible is freed.
(Gunnar Ekelof, from Finnish by Ann Draycon)
Jag skulle vilja låta ovanstående dikt stå som den är, men känner ändå att jag måste skriva några rader. Åtminstone för att tacka Lina och Mattias för vackra, berörande och givande rader. Det ger mod. Tack!
Jag måste skärpa mig och lära mig hantera mitt humör och lära mig omvandla frustration, ilska, ensamhet och sorg till något kreativt. Även negativa känslor bär ju på en enorm mängd energi...
Acting-lektionen idag var skrämmande för den visade hur nära skratt och gråt ligger, hur snabbt det kan slå om och hur oberäknelig känslovärlden kan bli när spänningar byggs upp och löses. Det är mäktigt och magiskt och skrämmande...
Det finns få saker som jag förstår i min egen lilla bubbla på sistone allra minst mitt humör och det energier som puttrar och bubblar inuti mig men aldrig riktigt lyckas komma fram... Där finns en del smuts under mattan...
Dagarna rullar på, snart är det jul, jag kutar på, glömmer mig själv, glömmer mina behov, vill slita tills det svider i hela kroppen för det får mig att känna mig mindre värdelös, det ger mig en mening...
Jag saknar och längtar och gömmer mig och stänger in och minns och sörjer och ser fram emot den dagen då jag känner igen mig själv igen och lyckas dela med mig av det jag har.
Deppig, frustrerad bitterfitta
Jag är deppig, frustrerad, bitter och ensam. Det var längesen jag kände mig så ensam som den här helgen. Jag har ingen energi, ingen glädje, ingen ork... Jag går bara runt och är bitter och taskig. På jobbet kunde jag skärpa mig för där hade jag en massa människor runtom mig som fick mig att tänka på annat. Men när jag kom hem var jag bitterfittig så det bara smällde om det. Ringde och skällde på Brorsan bara för att han låtit två flaskor och en tallrik stå framme... Så himla onödigt! Jag vet ju hur det är att ha kompisar hemma och jag vet hur det är att stressa iväg till en flick-(i mitt fall pojk-)vän och jag är ju inte en gnutta bättre när det gäller att plocka undan efter mig! Fatta vad förbannad jag skulle ha blivit om han hade ringt mig när jag var på födelsekalas och skällt på mig fastän jag plockat i ordning allt annat utom just dessa två eländiga flaskorna...!!! Jag blir så trött på mig själv!!! J-vla kärring! Jag beter mig verkligen som en bitter gammal ungmö!
Jag tar allt på lite för stort allvar. Jag är missnöjd med mig själv. Jag är fruktansvärt egocentrisk, egoistisk och arrogant! Hur kunde jag bli det? Eller har jag alltid varit det...?
Jag är frustrerad över att jag inte är den jag vill vara. Jag lyckas inte övertyga mig själv. Jag kan lura alla andra om att jag är den käcka tjejen som passar i knallrött hår, men inte mig själv. Förmodligen för att jag inte är ärlig. Det är inte jag...
Jag vill inte vara bitter och frustrerad, jag vill vara empatisk och snäll och trevlig och glad! Jag vill inte vara ensam... Jag klarar inte av det här! Varför finns det ingen som kan få mig att känna mig trygg? Någon som håller om mig och viskar i mitt öra att allt kommer att ordna sig och att jag är det finaste som finns i hans ögon...? Någon som faktiskt skulle kunna få mig att tro det...
Motgångar och underverk
Den här veckan har varit tung. Riktigt tung. Jag har försökt se det positiva, jag har kämpat för att inte låta det svåra och tunga ta överhand, men det har bara lyckats måttligt...
Min axel som har gjort helt makalöst ont och varit orörlig sedan i måndags kväll har gjort mig riktigt deppig. Eller ja, det som varit så jobbigt var egentligen kombinationen av att ha ont och vara handikappat och framförallt inte kunna dansa. Det gick bara inte och jag mår så fruktansvärt dåligt av att bara sitta och titta på när de andra dansar. Givetvis använde jag tiden till att repetera namnen på balettstegen och skriva upp koreografier och korrektioner, men ändå. Det är aldrig samma som att faktiskt få göra rörelsena med kroppen. Jag har varit sur och trött, på dåligt humör helt enkelt. Folk har trott att jag varit arg på dem eller sur eller arrogant... Men egentligen var jag ju bara förtvivlad och kände mig förlamad...
Det kändes som att nu när jag äntligen fått motivation igen och sluppit mitt sångförbud så kommer nästa motgång. Som att ödet inte unnade mig att jag vill ge allt...
För några år sedan hade jag tröstat mig med att Gud inte ger en större utmaningar än vad vi kan klara av och just för att få oss att växa... Oavsett om motgångar och utmaningar kommer från en Gud eller någon annan makt så tror jag ändå att det ligger nåt i det... Det känns i alla fall tryggt och gör det lättare att lita på sin egen förmåga.
Idag fick jag äntligen tid hos husläkaren. Han kände på axeln, tryckte på exakt de punkter som gjorde ont, slängde ur sig några begrepp om pektoris maximus och skulderblad och muskelfäste, tog tag om mig bakifrån, lät mig andas in och ut djupt några gånger och knäckte min axel tills det onda var borta, eller jag i alla fall kunde röra axeln igen. Vissa små rörelser sticker fortfarande till, men jag är i alla fall inte helt handikappad längre... Äntligen!!!
Lättnaden gjorde sig genast synlig när jag sjöng med min korepetitator Ken som tyckte jag var jätteduktig och hade väldigt lite att anmärka om till skillnad från andra gånger... Jag sjunger Broadway Baby och där ska de höga partierna helst beltas... Inte helt lätt när tekniken saknas, men Ken har alltid små tips och tricks som hjälper. Idag var det att twanga och gnälla som ett katt och böja på knäna och röra sig fram och tillbaka samtidigt som sången...
Nästa vecka ska jag ge allt igen! Jag ska dessutom vara duktigare på att stretcha efter träningen... Det har jag varit dålig på vilket också är en anledning till att min axel höll på som den gjorde...
För att ge mig själv ny motivation inför nästa vecka färgade jag håret ikväll. Rött. Den här gången blev det faktiskt rött och inte oranget. Yes! Ska bli spännande att se hur det känns imorgon...
Imorgon jobb och hundpassning, söndag ledig!
Nu: Sova
Min axel som har gjort helt makalöst ont och varit orörlig sedan i måndags kväll har gjort mig riktigt deppig. Eller ja, det som varit så jobbigt var egentligen kombinationen av att ha ont och vara handikappat och framförallt inte kunna dansa. Det gick bara inte och jag mår så fruktansvärt dåligt av att bara sitta och titta på när de andra dansar. Givetvis använde jag tiden till att repetera namnen på balettstegen och skriva upp koreografier och korrektioner, men ändå. Det är aldrig samma som att faktiskt få göra rörelsena med kroppen. Jag har varit sur och trött, på dåligt humör helt enkelt. Folk har trott att jag varit arg på dem eller sur eller arrogant... Men egentligen var jag ju bara förtvivlad och kände mig förlamad...
Det kändes som att nu när jag äntligen fått motivation igen och sluppit mitt sångförbud så kommer nästa motgång. Som att ödet inte unnade mig att jag vill ge allt...
För några år sedan hade jag tröstat mig med att Gud inte ger en större utmaningar än vad vi kan klara av och just för att få oss att växa... Oavsett om motgångar och utmaningar kommer från en Gud eller någon annan makt så tror jag ändå att det ligger nåt i det... Det känns i alla fall tryggt och gör det lättare att lita på sin egen förmåga.
Idag fick jag äntligen tid hos husläkaren. Han kände på axeln, tryckte på exakt de punkter som gjorde ont, slängde ur sig några begrepp om pektoris maximus och skulderblad och muskelfäste, tog tag om mig bakifrån, lät mig andas in och ut djupt några gånger och knäckte min axel tills det onda var borta, eller jag i alla fall kunde röra axeln igen. Vissa små rörelser sticker fortfarande till, men jag är i alla fall inte helt handikappad längre... Äntligen!!!
Lättnaden gjorde sig genast synlig när jag sjöng med min korepetitator Ken som tyckte jag var jätteduktig och hade väldigt lite att anmärka om till skillnad från andra gånger... Jag sjunger Broadway Baby och där ska de höga partierna helst beltas... Inte helt lätt när tekniken saknas, men Ken har alltid små tips och tricks som hjälper. Idag var det att twanga och gnälla som ett katt och böja på knäna och röra sig fram och tillbaka samtidigt som sången...
Nästa vecka ska jag ge allt igen! Jag ska dessutom vara duktigare på att stretcha efter träningen... Det har jag varit dålig på vilket också är en anledning till att min axel höll på som den gjorde...
För att ge mig själv ny motivation inför nästa vecka färgade jag håret ikväll. Rött. Den här gången blev det faktiskt rött och inte oranget. Yes! Ska bli spännande att se hur det känns imorgon...
Imorgon jobb och hundpassning, söndag ledig!
Nu: Sova
Om att försöka se det positiva...
Det är kallt ute. Jag är jättetrött efter några lite för långa dagar och lite för många roliga aktiviteter. Det är inte slut än. Ikväll ska startskottet skjutas för ett indie-band med mig som leadsångerska. Roligt värre!!!! Yeees! Ska bli skönt som omväxling till skolan...
Jag har helt sjukt ont i vänster axel. Måste ha klämt nån nerv eller nåt. Kan bara lyfta armen 20cm från kroppen (inte ens 30°!!). Känner mig totalt handicappad, men försöker att inte låta mig hindras av det. Lär bli smått jobbigt på jobbet imorgon kväll, men med ett lastbilsflak tur kan det gå över.
Det finns för mycket annat som går bra och är roligt för att deppa över en trasig axel och gungande vikt.
Till exempel så är mitt sångförbud över, i alla fall tillsvidare, det gick bra i söndags, mitt arbete om Meryl Streep ska upp på skolans hemsida, jag ska sjunga i ett band och jag får specialroll i julshowen!
Nej nu, mina vänner, ska jag bege mig ut i mörkret och kylan. Trotsa vädret och ha riktigt jäkla roligt med några sjukt begåvade musiker!
Massa positiv energi till er alla!!!!
Jag har helt sjukt ont i vänster axel. Måste ha klämt nån nerv eller nåt. Kan bara lyfta armen 20cm från kroppen (inte ens 30°!!). Känner mig totalt handicappad, men försöker att inte låta mig hindras av det. Lär bli smått jobbigt på jobbet imorgon kväll, men med ett lastbilsflak tur kan det gå över.
Det finns för mycket annat som går bra och är roligt för att deppa över en trasig axel och gungande vikt.
Till exempel så är mitt sångförbud över, i alla fall tillsvidare, det gick bra i söndags, mitt arbete om Meryl Streep ska upp på skolans hemsida, jag ska sjunga i ett band och jag får specialroll i julshowen!
Nej nu, mina vänner, ska jag bege mig ut i mörkret och kylan. Trotsa vädret och ha riktigt jäkla roligt med några sjukt begåvade musiker!
Massa positiv energi till er alla!!!!
Bra saker
-En hel del timmars jobb så man får lite pengar.
-Drygt 1.5kg mindre på två veckor.
-Bra respons på framträdande (monolog); Bra karaktärsarbete!
-Erbjudande att få jobba på en specialroll för julshowen med Acting-guru Volker. (Tänk att just jag ska få...)
-Middag med damerna. Pizza, vin och glass. Ibland är det värt att skippa allt diettänk. Äntligen fick vi tid att prata!
-Vin med en underbar och beundransvärd polare. Att någon kan vara så vis i den åldern! Och dela med sig av det!
-Telefonsamtal med en som känner mig. Tänk att frågan: Hur mår du? kan betyda så mycket olika saker...
-En helt fantastisk Pappa som går med på att betala hälften av en helt sjukt bra recorder. Tack!
Det är bra saker som har hänt mig de senaste dagarna. Det känns viktigt att hela tiden medvetet sätta fingret på det som är bra. Annars glömmer man det och tänker bara på att man har ont i lederna och inte får sjunga och fortfarande inte är frisk efter 3 veckor. Men det finns för mycket som är bra för att det dåliga skulle få ta överhand!!!
Tänk att tre ord kan betyda så mycket och ge en så mycket värme och styrka och ro i hjärtat. Tre ord, inte ens de tre orden som man skulle kunna tro, och ändå så mäktiga för mig just nu. "Jag saknar dig!"
För mig betyder det: Du betyder något för mig. Det gör mig glad och mindre tveksam.
-Drygt 1.5kg mindre på två veckor.
-Bra respons på framträdande (monolog); Bra karaktärsarbete!
-Erbjudande att få jobba på en specialroll för julshowen med Acting-guru Volker. (Tänk att just jag ska få...)
-Middag med damerna. Pizza, vin och glass. Ibland är det värt att skippa allt diettänk. Äntligen fick vi tid att prata!
-Vin med en underbar och beundransvärd polare. Att någon kan vara så vis i den åldern! Och dela med sig av det!
-Telefonsamtal med en som känner mig. Tänk att frågan: Hur mår du? kan betyda så mycket olika saker...
-En helt fantastisk Pappa som går med på att betala hälften av en helt sjukt bra recorder. Tack!
Det är bra saker som har hänt mig de senaste dagarna. Det känns viktigt att hela tiden medvetet sätta fingret på det som är bra. Annars glömmer man det och tänker bara på att man har ont i lederna och inte får sjunga och fortfarande inte är frisk efter 3 veckor. Men det finns för mycket som är bra för att det dåliga skulle få ta överhand!!!
Tänk att tre ord kan betyda så mycket och ge en så mycket värme och styrka och ro i hjärtat. Tre ord, inte ens de tre orden som man skulle kunna tro, och ändå så mäktiga för mig just nu. "Jag saknar dig!"
För mig betyder det: Du betyder något för mig. Det gör mig glad och mindre tveksam.