Little Red Riding Hair

Jag önskar att någon kunde ta mig tillbaka till den tiden då jag var lycklig. När saker och ting var nya och vackra. Då det var okej att ibland vara melankolisk och eftertänksam. Då jag fick lov att vara svår och djup utan att bli lämnad ensam.

Jag hade glöggfest hos mig ikväll. Egentligen skulle I och jag ha festen tillsammans, men så fick jag inte tag på henne när jag kommit hem från Sverige igår och idag, så jag fixade allt själv idag. 12 av mina kompisar hade tackat ja, några skulle höra av sig, en del hade tackat nej och många hade inte svarat alls. I hade tänkt bjuda 30 pers men hade glömt och inte hunnit och det ena med det andra så till slut hade 7 tackat ja varav ingen kom. Av mina gäster kom 5. Av 12 som hade tackat ja (okej där är Ingrid och jag också med, och hennes kille, så då blir det 5 av 9 egentligen...). Av de andra fyra övriga hörde 1 person av sig och sa att hon var jätteledsen men inte kunde komma för hennes uppsats inte var klar än som skulle in imorgon. De andra tre har jag inte hört ett ord av. Inte heller av de som skulle höra av sig.
Jag hade alltså bakat lussebullar, köpt pepparkakor, muggar, servetter, dricka, och gjort glögg till 20 personer och uppåt, och sitter tillslut där med 7 gäster ( då räknar jag med Ingrid och hennes kille). Ett flak öl eller tre flaskor vin hade också räckt. Eller 2 liter glögg istället för 7...
Jo visst hade vi trevligt men bismaken av de som inte hörde av sig och de som bara hörde av sig till nån av de andra gästerna satt kvar. Det är mina vänner jag talar om här. Folk som jag trodde jag kunde lita på, som jag trodde var på min sida, skulle stötta mig, älska mig såsom jag älskar dem. Nej, inte ett ord...
Jag blir så besviken och jag undrar: Vad fan har jag för vänner? Är det så att jag inte har några riktiga vänner? Har jag missat att lägga tid och energi på dem som skulle kunnat bli mina riktiga vänner och istället slösat bort det på ytliga bekanta? Jag vet inte. Jag kanske bara överreagerar också. Men jag är så jäkla besviken...

Jag känner mig så ensam. Jag har ingen att prata med. Jag längtar tillbaka till den tiden då jag kunde knacka på dörr 210 och dricka en kopp te och prata om allt med min underbara Cissi. Då jag hade tryggheten i att ha vänner runtomkring mig, nära. Slippa vara ensam.
Men så blir jag lite arg på mig själv också, för jag har faktiskt de 5 som kom. Och dem som hörde av sig och tackade nej. Där finns i alla fall hyfs och respekt. Och kärlek. Men kärlek finns från min sida i vilket fall. Annars skulle jag inte räkna dem som mina vänner om jag inte älskade dem... Men det känns som att jag har så mycket kärlek att ge och jag bara ger och ger fast det landar inte, det kommer inte fram, det flyger bara ut i luften...

Jag önskar där kom änglar till mig och satte sig på min säng. Jag önskar jag hade sällskap. Jag önskar att jag mådde bra. Jag önskar att jag var stark nog. Eller att jag var 17 så att jag fortfarande fick vara så här rädd och besviken och ledsen och må så här dåligt och ta det personligt.
Jag vill inte ha det så här.
Jag vill vara stark och glad och lycklig!

Men jag lyckas inte. Det är så mycket i mig som inte är det. Jag blir så lätt så fruktansvärt sårad för att jag lämnar ut mig själv så utan att tänka mig för. Jag är så naiv och det slutar alltid i tårar.

Take me back Josephine, to that cold and dark december. I am missing someone but I don't know who. I am standing alone and I'm trying to remember, sometimes I wonder how I ever started loving you.

Kom fram till Helsingborg idag efter en lång resa som blev längre än annars på grund av snöyra i Schweiz och evigheters väntande då bilarna skulle lastas av från biltåget och på vilken Brorsan körde stora delar för första gången medan jag sov som en nersupen bebis. Märker först nu hur jag har slitit slut på mig själv de senaste veckorna. Är öm i hela kroppen och är fortfarande jättetrött trots att jag sovit från femtiden igår till tretiden idag med enstaka korta avbrott... Jag visste inte ens att man kunde bli så trött...

Nu har jag i alla fall en vecka på mig då jag inte tänker göra något annat än att vila och bli tjock. Jag kom ju inte väga rekordlåga 60.5 kg när jag kommer tillbaka inte...:-S Men det är ju faktiskt jul!

Fastnade i en dagbok från 2006-2008 förut när jag skulle packa upp min väska. Det är alltid något både fascinerande och läskigt med gamla dagböcker. Man hamnar så lätt i ett känslohav bland alla dessa minnen. Man minns igen att man ju faktiskt delat sängen här med två ex-pojkvänner, att man faktiskt haft både underbara och fruktansvärda nyårsaftnar, att man varit fruktansvärt naiv men att man kan uppleva nästan exakt samma sak med en ny utan att fatta att samma scen utspelar sig och den kommer sluta exakt lika dant. 2007 var tuffast. Det var ett år värre än alla världens berg-och-dalbanor. Ena inlägget är jag naiv och tror att jag ska komma ihop med första kärleken igen, andra är jag orolig för jag befinner mig i ett dilemma, sen är jag överlycklig och nykär, sen ledsen och besviken, knappt en månad senare lycklig och nykär igen, det håller i sig tills ett fritt fall kommer, onyktra inlägg, svordomar, självkritik, löften om att aldrig vara så korkad igen, nästa inlägg är jag kär och lycklig igen och i slutet mot året ledsen, ensam, förtvivlad, deprimerad, full av hat och längtan, sen bara bakis och ångerfull.
Jag känner igen alla känslor, det har kommit igen allihopa. Jag har älskat, ångrat, sörjt, saknat, glädst, och hatat många många fler gånger. Och det är inte slut än...
Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, men ändå mår jag så mycket bättre nu. Mitt självförtroende har plötsligt börjat existera, jag har lärt mig leva med mig själv, definierar mig själv över mig själv och det jag gör och kan, inte över vem jag är tillsammans med. Jag har fått ett klart mål i livet.

Ibland (just när jag hittar gamla saker, fina bilder, eller vackra minnen kommer upp), så märker jag hur jag själv tänker att kanske kommer jag aldrig mer hitta en man som någon av dem, kanske har jag haft min chans, jag har haft min andel av lycka i livet. Eller kanske kommer jag att en dag hitta den igen. Vem vet, det kanske till och med blir A och jag igen?
vem vet...?